Barnhemsbarnen.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

”-Det svenska samhället ber idag Er kvinnor och män som drabbats om ursäkt. Den vanvård Ni utsatts för är en skam för Sverige. Ni stod som barn under samhällets beskydd men ... Ni övergavs!"

Under den s.k. ”Barnhemsperioden” (1945-1980) kränktes, misshandlade, utnyttjades och vansköttes över 300 000 svenska barn på välfärdsstatens barnhem. De utsattes för fysiska, psykiska, verbala och sexuella övergrepp. Ingen kontroll gjordes, ingen kontaktade dem, ingen såg eller skyddade dem, ingen tillsyn eller uppföljning utfördes. Inga enskilda samtal fördes med de utlämnade barnen. 300 000 barn övergavs åt sitt öde!

Lyssna:Barnhemsbarnen

00:00 / 1:22:43

Det svenska folkhemmet övergav dem, överlämnade barnen till sadistiska våldsmän, pennalister och pedofiler. De fick sin barndom krossad av ett system som inte fungerade. Än idag har ingen ledare för något ansvarigt politiskt parti bett dessa 300 000 barnhemsbarn om ursäkt för en av vår nutidshistorias största, värsta och vidrigaste skamfläck i modern tid! Detta är berättelsen om de svenska barnhemsbarnen:

Det sägs ofta att man ska akta sig för att läsa sådant som hänt förr med nutidens glasögon. Att vi alltför lätt dömer och bedömer människors gärningar utifrån vår egen moral, inte dåtidens. Vi tar inte hänsyn till att ”tidsandan” var annorlunda. Inför läsningen av denna artikel som handlar om övergreppen på omhändertagna barn under socialdemokratins och välfärdssamhällets glansdagar, ska vi vända på det synsättet. Tidsandan var, och är, helt och hållet de vuxnas perspektiv. För barnet existerar det inte. En örfil gjorde precis lika ont igår som idag. En våldtäkt likaså. I barnens värld är övergreppen tidlösa. Det finns ingen "tidsanda" för en sönderslagen lite pojke eller för en våldtagen liten flicka. Fokus i denna berättelse ligger på barnhemsperioden 1945–1980 men för att förstå sambandet och samtiden gör vi först en kort tillbakablick. Tillbaka till sekelskiftet för att därefter ta oss fram till nutid. Den största skillnaden då, ligger inte i vad eller hur man gjorde, utan varför man behandlade barnen så som man gjorde.

Förkrigstiden (-1918)

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Barnauktioner förekom i början av seklet i sockenstugorna där fattiga barn utauktionerades till lägstbjudande i byn.

I alla tider har utsatta barn varit de värst drabbade. Fram till sekelskiftet handlade det i regel om att ”bli av” med oönskade barn så billigt som möjligt. I början av 1900-talet bytte man fot. Nu var det inte omgivningen som skulle slippa barnen, utan barnen som skulle slippa sin omgivning. Staten/ samhället skulle helt enkelt ”rädda” barnen från sina ”moraliskt undermåliga” föräldrar.

Begreppet var precis lika diffust som det låter och inkluderade allt från fattigdom och svåra sociala problem till att tillhöra en etnisk minoritet. De flesta av barnens ”brott” var att de bara var föräldralösa eller bara hade en förälder. Det räckte att fadern lämnade familjen eller att modern hade syfilis för att myndigheterna kom och hämtade barnet. Värst var det för de oäkta barnen, där modern inte var gift eller där man inte visste vem fadern var. I kyrkböckerna skrevs det OÄ (Oäkta) i kolumnen när barnet fötts och vissa präster vägrade döpa oäkta barn in i Guds rike, därför ansågs de av många som djävulens avkomma.

Alla dessa förtappade oäkta och okristliga barn skulle därför skiljas från sina odugliga föräldrar och göras dugliga av staten. Oäkta eller oönskade barn kunde säljas redan vid 3–4 års ålder på s.k. ”fattigauktioner”. I samband med att folket i socknen samlades, ofta efter söndagsgudstjänsten i kyrkan, auktionerades hemlösa barn ut till lägstbjudande i sockenstugorna under dessa fattigauktioner.

När man köpte ett barn fick man ett bidrag från staten som skulle gå till barnets omkostnader - ett slags dåtidens barnbidrag. Om två eller fler var intresserade av samma barn kunde man därför lägga ett lägre bud, dvs man accepterade ett lägre ersättningsbidrag. Detta system var förödande för barnen. Ibland var det fattiga familjer som köpte ett barn, bara för att komma åt ersättningen så de fick råd köpa mat till sig själva och sina egna barn – medans styvbarnet ofta blev utan! Ibland kunde man köpa ett barn i en socken för att sälja det till lägre ersättning till någon annan familj i en annan socken och så tog man mellanskillnaden själv! Barnens värde var endast som ren handelsvara.

Det finns många vittnesmål om hur barn fick stå uppradade i sockenstugan efter gudstjänsten när de skulle utauktioneras. Ofta var det bönder som var intresserade få arbetskraft till gården. Det handlade om rent barnslavarbete på bondgården under usla, smutsiga och fattiga förhållanden. Fulla gubbar kunde ta flickor på bröst och rumpa under inspektionen för att se om de var ”behagliga” och på pojkarna kontrollerades muskelstyrka, då de var ämnade att få slita hårt på gården.

Köpeavtalet för ett utauktionerat barn varade under ett år, sedan fick husbonden lämna tillbaka barnet för en ny auktionsrunda. Också detta system var till barnens nackdel. Ville husbonden ha kvar barnet förstod andra spekulanter att ungen var duglig och la in ett lägre bud. Idag har i princip alla svenskar någon i sin släkt eller känner någon som utauktionerades som barn på detta sätt. Detta var alltså inte något som hände "för länge sedan" och barnauktionering förekom bara i Sverige och i vissa delar av Finland. Barnauktionerna förbjöds 1918 men det finns vittnesskildringar att barnauktioner ute på landsbygden förekom långt in på 20-talets senare hälft.

Mellankrigstiden (1918–1939)

Under mellankrigstiden förvandlades vårt land likt många av Nordeuropas länder från fattiga bondesamhällen till rika industrinationer. Det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) började växa sig starkare i takt med industrialiseringen och arbetarrörelsen tog fart. Under 20-talet ökade arbetslösheten. Människor flyttade in till storstäderna och fattigdomen växte. Det föddes också fler barn, framför allt av ogifta mödrar. I början av 1920-talet skapades en stor tilltro till de nya statliga institutionerna som skulle ta hand om alla de oönskade barnen.

Rekordmånga barnhem startas. det byggs 150 barnhem i Sverige mellan 1919-1929, och på 1940-talet fanns det över 300 barnhem i landet. Att barn for illa ansågs inte ha med fattigdom att göra, det berodde på usla föräldrar och dålig moral. Det var inte arbetarklassens materiella fattigdom eller brist på pengar som var roten till sociala problem – utan att det fanns moraliskt tvivelaktiga och undermåliga hem.

Brottslighet, sjukdomar, alkoholism och psykiska problem gick i arv från föräldrar till barn. Det var därför viktigt att skilja barnen från sina dåliga föräldrar och placera de på barnhem där staten skulle uppfostra barnen till goda och dugliga samhällsmedborgare i det nya Sverige som nu växte fram, eller "Det goda hemmet" som vår landsfader, den socialdemokratiske statsministern Per Albin

Hansson kallade det. Det som vi andra sedan kom att kalla "Det Svenska Folkhemmet". Vi kan först lyssna hur Per Albin Hansson själv beskriver "Det goda hemmet":

Över 300 000 barnhem byggdes upp under efterkrigstiden där oönskade barn skulle tas om hand och uppfostras av staten.

I mars 1920 kommer Socialdemokraterna till makten och med undantag för en kortare regeringstid under sent 1920-tal behåller man makten till oktober 1976! Nu dras riktlinjerna upp i deras välfärdsstat där vikten lades vid att det nya svenska samhället skulle bebos av renrasiga individer med särskild duglig avkomma. Man började därför studera rasbiologi vid världens första statliga rasbiologiska forskningsinstitut i Uppsala som regeringen lät uppföra 1922. Där studerades vilka människor som var tillräckligt dugliga och därmed godkända att fortplanta sig i det nya välfärdssamhället. Man startade parallellt med den rasbiologiska forskningen dessutom ett tvångssteriliserings program där man fram till 1976 tvångssteriliserade över 63 000 människor av "samhällets bottensats" som inte ansågs ha tillräckligt dugliga gener och därmed inte hade rätt att bilda familj och få barn, enligt staten. De som regeringen inte ansåg skulle få rätt att föröka sig och bilda familj var t.ex. lappar (samer), zigenare (romer), judar, tattare, homosexuella eller människor med funktionsnedsättningar eller utvecklingsstörningar som man då kallade ”sinnesslöa” eller "idioter". Inget annat land har i världshistorien tvångssteriliserat så stor andel av sin egen befolkning som Sverige!

Några av de värst drabbade i det nya välfärdssamhället blev alla de barn som var föräldralösa, oäkta eller oönskade eller som hade en eller båda föräldrar som inte ansågs duglig att ta hand om sina barn eller tillhörde nyss nämnda grupper. Dessa barn skulle tas om hand av staten och placeras på barnhem där de gick en tragisk och hemsk barndom och uppväxt till mötes. Under hela den socialdemokratiska regimeran mellan 1920-1976 omhändertogs över 300 000 barn som placerades på institutioner, anstalter, barnhem eller fosterhem. I princip alla utsattes för fysiskt och psykiskt lidande. Misshandel, tvångsarbete och sexuella övergrepp tillhörde deras vardag. Barnen betraktades som icke önskvärda i det nya moderna samhällsbygget och behandlades därefter. Allt detta pågick medan Sverige utåt sett skulle bli en ideologisk mönsternation i socialismens tecken men bakom kulisserna dolde man hemskheter som vi medborgare skulle undanhållas eller blunda för. Under mellankrigstiden förändras inte synen på föräldralösa eller utstötta barn i samhället. Tvärtom! Man gör bara de odugliga barnen mindre synliga för de övriga samhällsmedborgarna. Nu behövdes det inte mycket förrän myndigheterna tog ett barn från sin mor. Det räckte man var halt, hade försämrad syn eller hade en könssjukdom, var arbetslös eller frånskild. Detta var tillräckliga skäl för att ens barn skulle placeras på barnhem och där gå en förfärlig barndom och uppväxt tillmötes.

Dessa nyinrättade barnhem låg förvånansvärt ofta ute på öar i skärgården eller i större sjöar. Adelsö, Färingsö, Resö, Gålö och Ekholmen är sådana exempel på öar där barnhem placerades. Fördelen var att sjukdomar från barnen inte skulle spridas, att det blev omöjligt för barnen att rymma och allmänheten fick mindre insyn vad som pågick. När Sverige under sent 30-tal på allvar ska påbörja bygget av det nya svenska välfärdssamhället hinner man dock inte sätta spaden i jorden förrän ett nytt världskrig åter bryter ut och allt skjuts på framtiden…

Barnhemsperioden (1945–1980)

Sommaren 1945. Kriget i Europa är äntligen över. Direkt efter kriget tar Socialdemokraterna åter ensam regeringsmakten i Sverige. Man slänger ut de övriga tre borgliga partierna ur samlingsregeringen, eller "samlingsregeringens tillbakaträdande" som Per Albin Hansson utryckte saken. Nu påbörjas ”på riktigt” bygget av det socialistiska mönstersamhället– det vi idag med stolthet kallar "Det Svenska Folkhemmet". Så här förklarade Per Albin Hansson den politiska framtiden:

Ritningarna för det svenska folkhemmet var enkla: Klassklyftorna skulle minskas till ett minimum. Fattigdom och trångboddhet skulle byggas bort med billiga massproducerande lägenheter utanför stadskärnan i det så kallade ”miljonprogrammet” och hälsan upprätthållas med Linggymnastiken, allt medan munnarna sköljdes med fluor och kariesfyllda tänder täpptes igen med amalgam.

Arbetslösheten skulle byggas bort genom att allt skulle vara extremt storskaligt. I varje stad eller större samhälle fanns stora fabriker som alltid var i behov av arbetskraft och effektivt svalde arbetslösheten. Fordonsindustri, varvsindustri, textilindustri, pappersindustri, malmindustri, skogsindustri, möbelindustri och hela byggindustrin var bara några av alla de näringsområden som byggdes upp.

Volvo, Scania, Electrolux, Saab, Asea, Facit, Stiga eller Husqvarna är bara några av

Över 300 000 barn kränktes, förnedrades, misshandlades och utnyttjades arbetsmässigt och sexuellt bakom kulisserna i det svenska folkhemmet. De övergavs!

alla de stora företagskoncerner som byggdes upp. Allt skulle vara storskaligt för att bli så effektivt för samhället som möjligt. Sverige skulle bli en rik modern industrination där, socialism, solidaritet och jämlikhet skulle ena -och förena- folket. Det viktigaste för socialisterna var att behålla all makt över Sverige och svenskarna. I varje samhälle byggde arbetarpartiet en samlingslokal för folket -Folkets Hus- där sammanhållning, solidaritet, utbildning och en smygande indoktrineringen och en socialistisk propaganda av folket skulle ske. På Folkets Hus visade man även biograffilm ofta med en socialistisk och politisk underton och till helgen efter en hård arbetsvecka skulle folket få roa sig kollektivt i Folkets Park. På 1:a maj skulle man gå ur huse med röda fanor, sjunga Internationalen och demonstrera mot… ehh?... sin egen politik…? Allt skulle vara ordnat så ingen behövde tänka själv eller ifrågasätta något. Staten skulle fixa rubb och stubb. Allt vi svenskar nu behövde göra var att gemensamt springa i ekorrhjulet utan att behöva tänka, vi skulle bara arbeta, lägga skatt och naturligtvis rösta rött. Resten skötte staten...

De äldre som inte längre var en tillgång för samhället sattes i ålderdomshem- ett väntrum där de förvarades utan värdig sysselsättning tills döden befriade dem. Barnen sattes i Daghem och Lekskolor* innan grundskolan väntade. De utvecklingsstörda och förståndshandikappade förvarades på sinnesslöanstalter eller idiotanstalter där de inte skulle ses eller beblanda sig med normala människor. (*= Bytte under 70-talet namn till Förskola.)

Men vad skulle man göra med alla de oönskade barnen i folkhemmet? -Jo, de sattes i nyinrättade barnhem. Vilka som sattes på barnhemmen var -även för den tiden- godtyckligt. Var man tattare, zigenare eller jude, hade man sjukdomar eller dåliga genetiska arvsanlag låg man i farozonen att man inte fick behålla sitt barn för staten. Även om godtycklighet bara var förnamnet betyder det – all vanvård till trots – att svenska myndigheter under 1940-talet fram till 1970-talet ansåg att de gjorde någonting bra, både för barnen och för samhället, när de flyttade barnen från föräldrarna till barnhem. Det grundar sig troligtvis i att vi i Sverige under en stor del av hela 1900-talet hade en blind övertro på det socialistiska samhället – att staten och kommunerna – kunde och skulle fixa allt för att skapa det perfekta mönstersamhället åt oss skattebetalande medborgare. I denna folkhemsanda skulle staten även se till att alla de oönskade barnen rättade in sig i ledet, för att på sikt bli samhällsnyttiga och dugliga medborgare.

Att ta hand om barn som verkligen far illa anser nog alla är av godo, men medan man numera drar sig för att splittra familjer tog man förr det säkra för det osäkra, fast åt andra hållet. Att splittra en syskonskara ansågs bra för då kunde de utvecklas i positiv riktning utan de andras syskonens negativa inverkan. Staten ansågs veta bättre än individen och den logiska slutsatsen var därför att staten i flera fall var en lämpligare förälder än föräldrarna själva. Myndigheternas kontroller bestod bara av att konstatera att barnen var hela, rena och inte undernärda. Parametrarna oälskade, slutarbetade, utnyttjade eller sönderagade var begrepp som det problemlösningsinriktade Sverige inte behärskade. I Sverige förälskade vi oss i det socialistiska statliga systemet, som skulle frälsa oss från problem och föra in landet i en ljus framtid. Sunt förnuftet fick stå tillbaka för känslorna! Därför var det ingen som vågade se vad som egentligen hände alla med de 300 000 utstötta barnhemsbarnen i det nya fantastiska Sverige.

"Barnhemsungar"

Den så kallade ”Barnhemsperioden” sträcker sig mellan 1945 till 1980 och begreppet barnhem försvann ur terminologin 1982 i samband med den nya socialtjänstlagen. Denna nya socialtjänstlag började arbetas fram när borgarna och Torbjörn Fälldin 1976 tog makten från Socialdemokraterna vilket blev början till slutet för barnhemsperioden. Under dessa närmare sex decennier rådde barnavårds-nämndens makt över barnen, och barnhemmen blev uppväxten för över 300 000 barn.

I sin bok "Barnhemsungar" (1991) berättar den kände trubaduren och mångsysslaren Bengt Sändh om tiden på barnhem. Att bli inlåst i ett sko-skåp, bindas fast i sele, duschas i iskallt vatten och tvingas gå ute i blöta kläder mitt i vintern var "normalt" på barnhemmet. Bengt och hans lillebror Kent omhändertogs av Göteborgs barnavårdsnämnd när Bengt var sex och Kent två år. De skickades till barnhemmet Vidkärr där misshandeln började tämligen omedelbart. De blev tvångsduschade på morgonen med iskallt vatten.

Bengt Sändh och lillebror Kent Sänd (bröderna stavar sina efternamn olika) berättar om den behandling barnhemmen utsatte dem för under 1940-talet i boken som Bengt författat: "-Två kärringar höll kvar oss i duschen med hjälp av var sin skurborste tills det kändes som om huvudet brann av kylan"

I boken "Barnhemsungar" från 1991 berättar den kände trubaduren Bengt Sändh om sin och lillebror Kent Sänds tid på Vidkärrs barnhem.

Värst var det för lillebror Kent som också berättar om skräckbehandlingen i boken. En vanlig form av bestraffning var isolering, då barnen låstes in i sjukrummet. "-Första dygnet låg man fastspänd i bälte i en säng. Andra dagen tog de bort bältet, men man fick vara kvar i samma rum i upp till 14 dagar. Ofta låstes jag in i en liten skoskrubb under en trappa. Först höll de lyset släckt under någon timme. Sedan fick jag putsa 24 par skor. Det tog sex-sju timmar." berättar Kent. Då var Kent bara fem år.

Båda pojkarna utsattes även för grova sexuella övergrepp av personalen. När Kent kissade i sängen kläddes han i klänning, för att förnedras och bli retad av de andra barnen. Han fick tvätta sina nerkissade lakan själv i kallt vatten och kunde också hindras att hälsa på sin mamma som straff. Andra sängvätare straffades med ”fransk disciplin” vilket innebar att de fick stå med utsträckta armar och hålla upp lakanet tills det var torrt. Till det normala hörde de fyra dagars isolering utan leksaker, som anstaltsläkaren dömde honom till. Kent konstaterar att det var de styrande och mest skolade som var de värsta sadisterna.

Samma sak berättar Kerstin Aleryd som skrivit om sina erfarenheter från olika flickhem i sin bok "Barnhemsflickan" (1991). Kerstin Aleryd berättar om sin tid på ett flickhem där den manlige föreståndaren utnyttjade och förgrep sig sexuellt på flickorna. Så länge han var kvar var det ingen på hemmet som vågade säga något. Att det som hände skulle ha något med "tidsandan" att göra avfärdar Kerstin bestämt. Det finns så oändligt många fler vittnesberättelser om misären, vanvården och övergreppen på barnhemmen under efterkrigstiden. Några av alla dessa vittnesmål samt en tragikomisk brevväxling mellan Bengt Sändh och hans baneman kan Du läsa mer om (HÄR).

Återupprättelsen (2004-2011)

År 2004, 24 år efter barnhemsperiodens slut, sänds en serie radioprogram av Ylva Mårtens i Sveriges Radio vilka behandlade barnhemsbarn. Initiativtagare var nyss nämnda författarna Kent Sänd och Kerstin Aleryd. Ingen visste då vad dessa radioprogram inom en snar framtid skulle leda fram till...

I radioprogrammet ställs frågan om en ersättningsprocess. Kent och Kerstin börjar resonera: "– Ja, varför inte, det skulle betyda väldigt, väldigt mycket, då skulle de förstå varför de ofta själva misslyckades i livet och inte anklaga sig själva. De skulle finna att det fanns en orsak till att det ofta gick snett för dem."

Efter radiointervjun får Kent och Kerstin lämna studion för att ge plats för socialtjänstminister Morgan Johansson, Socialdemokraterna. Enligt uppgörelsen med hans pressekreterare vill Morgan bara svara på frågor, absolut inte delta i någon debatt eller diskussion med Kent och Kerstin. Det var ett krav från Morgan Johanssons sida att inte sitta i samma studio som de före detta barnhemsbarnen, berättar producenten Ylva Mårtens.

Det kanske kan vara klokt att göra så om en inte har något att komma med, men fegt, otroligt fegt! Politiker ska möta människor, inte ta avstånd från dem!

Ylva Mårtens radioprogram och händelserna i Norge ledde fram till Thomas Kanges dokumentärfilm "Stulen barndom" som i sin tur ledde fram till barnhemsbarnens upprättelse.

Efter studiosamtalet med Morgan Johansson går Ylva Mårtens och fikar tillsammans med Kent Sänd och Kerstin Aleryd när Kent plötsligt ställer frågan: "-Vad gör vi nu? Ska vi inte bilda en förening och driva frågan om ersättning." Sagt och gjort, den 20 mars 2004 bildas "Samhällets styvbarn" på ett möte på nu nedlagda Vidkärrs barnhem i Göteborg. Radioproducenten Ylva Mårtens är särskilt inbjuden, hon åker dit som journalist och dokumenterar mötet. Från denna dag -den 20 mars 2004- börjar de vanvårdades kamp för en upprättelse…

Det ingen visste då var att vanvårdade barn i Norge drivit denna fråga och nu fått igenom ett skadeståndskrav. 2005 offentliggjordes att man i Norge kunde få från 500 000 kronor upp till en miljon i skadestånd. Det skulle senare visa sig att 80% av de drabbade i Norge skulle få ersättning. Händelsen i Norge och Ylva Mårtens radioprogram fick den grävande journalisten och författaren Thomas Kanger att intressera sig för de svenska barnhemsbarnen vilket så småningom ledde fram till en dokumentärfilm om dessa barn som fick titeln; "Stulen barndom". I dokumentärfilmen intervjuades bland andra Kent Sänd och hans lillebror Bengt Sändh från föreningen "Samhällets styvbarn" om de övergrepp de utsatts för på Vidkärrs barnhem. Socialtjänstminister Morgan Johansson vägrar först ställa upp men till slut blir trycket så stort att Morgan till slut tvingas ställa upp i dokumentärfilmen för att inte ställa sig själv i alltför dålig dager. Morgan bekräftar att han tycket det som inträffat är förfärligt men nämner inte med ett ord skuldfrågan eller vilket politiskt parti som hade ansvaret under alla dessa år barnhemsbarnen utsattes för dessa övergrepp.

I programmet bekräftar Morgan Johansson att han uppfattat de fruktansvärda historier som berättats och tror det kanske vore bra att få igång en process som gör det möjligt för fler offer att träda fram. Frågan om ersättning tas också upp men Morgan Johansson försöker vifta bort frågan; "-Jag vågar inte säga någonting mer nu, brotten är ju preskriberade..." Morgan påminner om att man måste vara försiktig. Berättandet kan väcka starka känslor och det finns en risk att folk begår självmord om de inte får hjälp att hantera känslorna efteråt. Morgan Johansson kom tyvärr att få helt rätt.

Den 27 november 2005 visades Thomas Kangers nya film "Stulen barndom" i Sveriges Television. Filmen fick mycket stor respons från tv-tittarna och många vittnade om övergrepp även på andra barnhem. Detta började nu ge ringar på vattnet men för vissa kom åter de hemska barndomsminnen upp till ytan. Någon vecka efter Kents medverkan i SVT:s dokumentär och två månader innan programmet sänts i SVT väljer Kent Sänd att avsluta sitt liv.

Han kom aldrig över den behandling han utsattes för på Vidkärr. Hans envisa kamp för upprättelse skulle dock inte ha varit förgäves men han fick aldrig uppleva den upprättelseprocess mot staten för alla folkhemsbarnen han helt ovetandes vid denna tid startat. Kent Sänd blev 64 år.

Vanvårdsutredningen (2006-2011)

96% av barnen kunde berätta om systematisk vanvård. 90% berättade om sexuella övergrepp.

Uppmärksamheten kring TV-programmet "Stulen Barndom" ledde till att regeringen tillsatte en utredning, Vanvårdsutredningen, som påbörjades 2006. Men förhoppningarna grusades snabbt. Vem var de ansvariga och vilka skulle betala? Fem år senare, 2011, när utredningen var klar kom regeringen fram till att ingen ersättning skulle betalas ut eftersom detta inte kan ske på ett rättssäkert eller rättvist sätt.

Oppositionen driver fram en omröstning i riksdagen och tack vare det då nyanlända riksdagspartiet Sverigedemokraternas beslut att gå på de drabbade barnhemsbarnens linje finns det nu en majoritet i Sveriges riksdag att de drabbade ska få en ekonomisk ersättning. Samma år, i september 2011 kom

Vavårdsutredningens slutrapport. Det blev en nattsvart läsning!

Den största gruppen av de som vittnade var födda på 1950-talet, näst största var födda på 1940-talet och den tredje största på var födda på 1960-talet. Det handlar alltså främst om människor som varit omhändertagna under byggandet av välfärdssamhället och under folkhemmets glansdagar, ända fram till rekordåren i mitten av 1970-talet. Vanvård hade förekommit i sammanlagt över tusen olika fosterhem och i 395 olika barnhem eller liknande institutioner. Man uppskattade antalet barnhem i Sverige under barnhemsperioden till 550–600. Det betyder att det förekom vanvård i mer än 2/3 delar av alla barnhem, kanske upp mot 80%!

Av de 902 personer som intervjuades om deras tid på barnhemmen kunde 866, alltså 96%, berätta om systematisk vanvård och övergrepp som de utsattes för, antingen i barnhem eller i fosterhem. Nästan 90% av de intervjuade hade blivit utsatta för sexuella övergrepp och/ eller fysiskt våld. Mer än 50% av de intervjuade blev skadligt utnyttjad i tvångsarbete. Hot, kränkningar, tillmälen, förnedrande behandling vid sängvätning, kallduschar, otillräcklig omvårdnad, bristande sjukvård har varit vanligt förekommande. Inlåsningar, godtyckliga och för barnen svårbegripliga bestraffningar, tvångsmatningar, tvång att äta upp sina egna spyor eller dricka sin urin efter sängvätning, tvingas stå naken och onanera framför vuxna eller jämnåriga flickor, tvingad att tvätta könsorganen på personal, tvingad att stå naken framför vuxna och titta på porr, försvårad kontakt med anhöriga och separation från syskon – listan över metoder att plåga, kränka och förnedra barnen i den sociala barnavården är lika skrämmande som lång.

Vanvårdsutredningen visar också att barndomen för de som drabbats har satt djupa spår i vuxenlivet. I utredningen slog man fast att ⅓ av barnhemsbarnen har blivit alkoholiserade, även kriminalitet och annat missbruk är vanligt. Över hälften har upplevt psykisk ohälsa och närmare var tredje har gått i självmordstankar. Intervjuerna i utredningen visade också att konsekvenserna av uppväxten också har gått i arv för en del, som när de blev vuxna hade fått sina egna barn omhändertagna. Andra berättade att de själva hade börjat slå sina barn.

Liknande fall i omvärlden

Idag en klassisk bild över skandalen i den katolska kyrkan i Irland där bl.a. nunnor utnyttjade och förgrep sig på barn.

I Vanvårdsutredningen listas de institutioner som oftast återkommer i människornas berättelser. Värst verkar det vara vid Vidkärrs barnhem utanför Göteborg, Nybodahemmet i Stockholm och Skärsbo pojkhem i Alingsås. Alla intervjuade som bott på Skärsbo vittnade om vanvård och grova övergrepp. Alla!

66% av intervjugruppen som ännu inte uppnått pensionsålder är antingen sjukskrivna, förtidspensionerade eller arbetslösa. Siffrorna visar tydligt vad de vanvårdade folkhemsbarnen och dess övergrepp inneburit för de drabbade. De människor som Vanvårdsutredningen intervjuade tillhörde ändå överlevarna. En undersökning som gjordes 2005 på samtliga intagna på Skärbos barnhem utanför Alingsås mellan åren 1950–1974 visade en överdödlighet på 276%, alltså nästan tre gånger så stor som bland övriga svenskar!

Att den svenska barnhemsperioden 1945–1980 är ett av våra mörkaste och mest gripande övergrepp på barn som skett i vår nutidshistoria bevisar det faktum att Vanvårdsutredningen är den näst största i sitt slag i världen! Bara utredningen i Irland om behandlingen av barn i den katolska kyrkans barnhem och uppfostringsanstalter är större. Denna undersökning resulterade i att >95% att de som sökte skadestånd också fick ett skadestånd som i snitt motsvarade 650 000 kronor.

Utredningen i Norge ledda fram till att 80% fick ersättning på upp till en miljon kronor med 860 000 kronor i snitt. Hur många % av de svenska barnhemsbarnen skulle få ersättning? Och hur stor skulle ersättningen bli? Vi återkommer strax till svaret...

I Australien tvingades regeringen be om ursäkt för de övergrepp man orsakat aboriginerna. 30% av alla deras barn omhändertogs för uppfostran med ”vita värderingar”. Även europeiska barn drabbades av ”omsorgen” i de australienska barnhemmen. 7 000 barn deporterades från barnhem i England till Australien mellan 1930–1970. Det räckte med att ett barn hade snattat eller skolkat för att bli livstids deporterad till att befolka den nya kontinenten. Straffet var särskilt vanligt bland flickor. Syftet var förstås avelspotentialen. Även i Kanada begicks övergrepp mot Inuiternas barn som bortfördes till internatskolor. På vissa internat dog hälften av barnen på grund av usla förhållanden.

Men om man ser över tid och omfattning var den svenska barnhemsepoken i en klass för sig tillsammans med händelserna i Irland. Ändå talas det väldigt lite om detta i media och i politiken. Det talas väldigt lite om detta i skolans undervisning. Vi ska som vanligt när vi skämt ut oss för omvärlden och för oss själva, bara sitta tysta, tiga, blunda, vända blad och gå vidare som om inget hänt.

Ersättningen (2012-2016)

Vanvårdsutredningen resulterade till slut i en ekonomisk kompensation från staten till alla de barn -som nu blivit vuxna- som drabbats av övergrepp och allvarliga försummelser i samhällsvården under barnhemsperioden 1945–1980.

I november 2012 instiftades en tillfällig lag som skulle ge dem som drabbats rätt till ersättning. Kravet var dock att försummelserna eller övergreppen skulle vara av "allvarlig art". Och att de som skulle få ersättning skulle ha varit placerade någon gång mellan åren 1920 och 1980. De barn som placerades ut efter 1980 fick ingen ersättning även om de utsatts för liknande grova kränkningar och övergrepp.

Men varifrån ska man ta pengarna? Är det rätt att svenska skattebetalare ska stå för utgifterna? Ska en ung arbetare betala detta som inte ens var född när övergreppen skedde? Ska en som aldrig röstat på Socialdemokraterna tvingas betala för deras oansvariga politik? Är det inte den skyldige som ska betala? Borde inte pengarna dras från Socialdemokraternas partistöd?

För de drabbade har pengarna haft ett viktigt symbolvärde för att kunna ge upprättelsen legitimitet. Men pengarna har också behövts. Många av de här människorna har inte ens tänder i munnen, vissa är hemlösa, många har aldrig studerat, aldrig kommit in i arbetslivet, har knappt grundutbildning i skolan.

1300 vuxna barnhemsbarn och fosterbarn köar utanför Stockholms stadshus den 21/11-2011 inför upprättelseceremonin.

Vanvårdsutredningen resulterade också i att den borgerliga Alliansregeringen höll en pampig "upprättelseceremoni" i Stockholms stadshus, 21 november 2011, då en offentlig ursäkt gavs till alla drabbade. Det var första gången en offentlig ursäkt gavs från staten till barnhemsbarnen även om den inte kom från Socialdemokraterna själva. Statsminister Fredrik Reinfeld (M) fick kritik när han inte kunde närvara men i ärlighetens namn var det väl Socialdemokraterna som skulle be om ursäkt, inte Alliansen!

Alla barnhemsbarn var dock tvungna att ansöka om att få medverka i upprättelseceremonin och bara ett fåtal av dessa ansökningar beviljades. Det fanns således barnhemsbarn som åter igen fick stå tillbaka för politiker, byråkrater och makthavare. Inte ens under denna enda offentliga ursäkt fick alla barnhemsbarn en värdig ursäkt! Att hålla en ceremoni på dessa villkor speglar endast med all sorglig tydlighet att regering endast är ute efter goodwill och att Socialdemokraterna återigen vägrar ta något som helst ansvar, varken för besluten eller för dess konsekvenser.

I den nya ersättningsnämnden tillsattes 16 personer som skulle ta beslut i fallen. Man räknade med att 20 000 före detta barnhemsbarn skulle ansöka om ersättning. I Irland hade man en budget på 12 miljarder kronor att dela ut till de drabbade. I Sverige var budgeten 1,2 miljarder och av dessa pengar användes inte ens hälften. Av de beräknade 20 000 var det 5 300 som sökte ersättning men över hälften (54%) av dessa fick avslag! Man fastslog att de som uppfyllde de mycket stränga krav som sattes upp för att få ersättning skulle få rätt till en ersättning på 250 000 kronor vardera. Detta kan jämföras med ett snitt på 650 000 kronor i Irland och ett snitt på 860 000 kronor i Norge. Hela den här processen har rivit upp sår hos dom som blivit tvungna att väcka de gamla minnena till liv.

I juni 2016 lades ersättningsnämnden ner och arbetet ansågs vara klart. I Irland fick över 95% ersättning, i Norge var siffran 78% och undersökningar visar en genomsnittlig utbetalningsnivå på 77% vid liknande fall runt om i världen. Men i Sverige var det bara 46% som fick ersättning. Mindre än 1% av alla de 300 000 barnhemsbarnen fick i slutänden ersättning. Mindre än 1% !

Därmed anser staten att barnhemsperioden för alltid är ett avslutat kapitel i vår nutidshistoria. Punkt slut! Nu ska vi bara tiga, blunda, glömma och vända blad, men för de oskyldiga barn som fick hela sin barndom krossad lever för alltid de hemska minnena kvar. För alltid!

"-Ni övergavs!"

Att samhället och folket aldrig insett eller förstått hur illa de övergivna barnen faktiskt behandlades i det trygga folkhemmet är skrämmande. Okunskapen är fortfarande häpnadsväckande. Ett tydligt exempel på detta var när statyn ”Ensam” vid ett av de vidrigaste barnhemmen i Sverige – Vidkärr i Göteborg- utplacerades 1988. Statyn var då försedd med texten:

"Under åren 1935–1976 har många barn mött kärlek och omtanke på Vidkärrs barnhem och fått en god start i livet.”

Denna inskription var inget annat än ytterligare ett grovt hån mot alla barnhemsbarnen. Den visar också tydligt hur staten in i det sista ska göra allt för att vi inte ska få veta sanningen. Kent Sänd tillsammans med 12 andra Vidkärrsbarn krävde, och fick, till slut igenom en textändring.

Idag står det istället på samma staty:

”Göteborgs stad ber barnhemsbarnen på Vidkärr om ursäkt för den vanvård och de övergrepp som många utsattes för under sin vistelse på barnhemmet”

(Ganska stor skillnad i budskapet -minst sagt!- när de som vet vad de talar om också får vara med och bestämma…)

Statyn "Ensam" vid Vidkärrs barnhem i Göteborg.

Men... hur var det nu vår landsfader, socialdemokraten och statsminister Per Albin Hansson uttryckte saken i sitt skönmålade tal om det goda hemmet?

Ni vet... " -Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet." Frågan är om någon statsminister stått och ljugit sina egna medborgare mer rakt upp i ansiktet än vår landsfader Per Albin Hansson? För i det goda hemmet fanns ju bara privilegierade eller tillbakasatta. Där fanns bara kelgrisar eller styvbarn. Där såg den ene ner på den andre. Där försökte man skaffa sig fördel på andras bekostnad. Den starke tryckte ner och plundrade den svage, I det goda hemmet rådde aldrig någon likhet, omtanke eller hjälpsamhet!

Ändå svalde vi allt med hull och hår. Vi blev så förblindade av det nya socialistiska välfärdssamhället att vi blundade för de svagaste och mest utsatta i vårt samhälle. Vi blundade för att vi studerade rasbiologi vid världens första statligt finansierade rasbiologiska forskningsinstitut i syfte att finna bevis för den ariska rasens överlägsenhet. Vi blundade när vi tvångssteriliserade störst andel av vår egen befolkning i världshistorien. Vi blundade för de experiment och den vanvård vi utsatte de förståndshandikappade på våra sinnesslöanstalter. Och vi blundade för de 300 000 av våra barn som kränktes och förnedrades på våra egna uppförda institutioner. Vi kunde bara se det vackra i mönstersamhället. Vi fick ju inte tänka själva eller ifrågasätta det förträffliga socialistiska samhällsbygget - Det goda hemmet - Det svenska folkhemmet. Vi valde att hellre blunda och tiga. Vi valde att överge våra mest utsatta. Våra barn!

2016 lades ersättningsnämnden ner och skandalen med barnhemsbarnen ska därmed ses som ett avslutat kapitel. Nu ska vi bara glömma. Vi ska bara blunda och gå vidare som inget hänt. Men vanvårdsutredningen lever i allra högsta grad än i dag. Den används som ett varnande skräckexempel runt om i världen när man på olika konferenser och seminarier diskuterar olika upprättelseprocesser. De drabbade barnen blev först misshandlade, förnedrade och övergivna när de fick sin barndom krossad. Sedan blev de utsatta för en kränkande och uppslitande upprättelseprocess. Efter det blev de misskrediterade när de inte var värda en skälig ersättning och fick stå tillbaka under den offentliga ursäkten. Idag blir de indirekt förlöjligade när de tvingades in i en utredning som forskare och experter idag använder runt om i världen som ett varnade skräckexempel!

Än idag har ingen Socialdemokratisk partiledare officiellt bett om ursäkt till de 300 000 barn som deras politik svek under folkhemsérans gyllene glansdagar! När kommer Socialdemokraterna som själva kallar sitt parti för ett "anständigt parti", våga ta ansvar för sin och sina företrädares politik? När ska man erkänna att man inte stod på rätt sida av historien?

Så länge ingen Socialdemokratisk partiledare officiellt ber om ursäkt kan heller aldrig såren läka. Men vi kommer aldrig få en ursäkt, för en ursäkt är ett erkännande att man gjort fel, och fel är något en socialistisk styrd stat aldrig erkänner - har aldrig gjort och kommer aldrig göra!. I det perfekta välfärdssamhället finns inga skamfläckar, och finns de får de aldrig erkännas och därmed kan således heller ingen tvätta bort dem. Av denna anledning är barnhemsperioden fortfarande ett öppet infekterat sår i vår nutidshistoria och kommer nog så alltid att förbli...