Det svenska sveket.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Varför ska den svenska armén hjälpa till att rensa upp i Norge när tyskarna är borta?

Det vore bättre de allierade arméerna rensade upp i Sverige"

Winston Churchill 24/4-1945

Natten mot den 9:e april 1940 ockuperar Nazityskland vårt västra brodersland Norge. Norrmännen kämpar tappert men har inte mycket att sätta emot mot Hitlers effektiva krigsmakt. Den norske kungen Håkon VII är dock uppstudsig mot nazisterna och blir därför ett viktigt moraliskt stöd för den norska motståndsrörelsen. Kungens trots gör att han hamnar på nazisternas dödslista. Efter tre dagars flykt dyker den 67-årige kung Håkon VII och delar av den norska regeringen upp vid den svensk/norska gränsen nära Idre för att söka skydd undan nazisterna som är på jakt efter dem. Men den svenska regeringen vägrar släppa in dem...

Lyssna:Det svenska sveket

00:00 / 1:07:53

De är jagade av tyskt flyg och tyska trupper som försöker ta livet av de undflyende, men vid gränsstationen till grannlandet, det neutrala Sverige blir det tvärstopp! Den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen med statsministern Per-Albin Hansson och kung Gustav V i spetsen vägrar släppa in och hjälpa den norska kungen och hans följe att sätta sig i säkerhet! De måste nu vända tillbaka in i Norge där nazisterna med flyg och soldater är på jakt för att mörda dem...

Den norska kungafamiljens bitterhet mot den svenska regeringens och det svenska kungahusets svek skulle -med all rätt- sitta i till långt fram i vår tid. Håkon VII satte aldrig mer sin fot i Sverige och han talade aldrig mer med den svenske kungen Gustav V efter dennes och den svenska regeringens svek. Den norska kungens avsky mot Sverige kom att bestå livet ut. Detta är den skrämmande (och spännande) historien om när den svenska regeringen vägrade släppa in och hjälpa den flyende norske kungen, andra delar av det norska kungahuset och delar av Norges regering att sätta sig i säkerhet undan de jagande nazisterna.

"-Lugnande rapporter"

Den 2 april 1940 kom oroväckande information att tyska krigsmakten förberedde aktioner för att skydda de svenska malmfälten men vår statsminister Per Albin Hansson skrev i sin dagbok: "-Vi förhålla oss lugnt avvaktande, demobiliseringen i norr fullföljes".

Detta innebar att de cirka 100 000 soldaterna som inkallats under vinterkriget, nu istället skickades hem. Dagen efter den 3 april telegraferade konsuln i Stettin att tyska krigsflottan nu är redo för aktion mot Norge men samma dag skrev statsministern Per Albin i sin dagbok: "-Lugnande rapporter".

Nästa dag krävde ÖB Olof Thörnell att Sverige skulle mobilisera, han hade nu fått starka indikationer på ett nära förestående tyskt anfall mot grannländerna men det blev ingen svensk mobilisering. "-För dyrt", tyckte Per Albin som istället åkte till Stigtomta för att hålla ett föredrag. Fem dagar senare klockan 5 på natten torsdagen den 9 april 1940 väcktes Per-Albin Hansson av telefonen. Tyskarna har anfallit och ockuperat både Danmark och Norge! Kriget hade nu kommit till våra grannländer!

Det var den svenska järnmalmen från gruvorna i Kiruna och Gällivare som är orsaken till grannländernas olycka. Vi exporterar järnmalm till Tyskland som i Kruppkoncernens smedjor i Ruhr blir till Hitlers vapen i kriget. Sverige står för mer än hälften av all den järnmalm som Nazityskland behöver, cirka tio miljoner ton om året. Vi är den enda stora leverantören. Tyskarna betalar oss med bland

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Det var statsministern, socialdemokraten Per Albin Hansson, med stöd av Kung Gustav V, som inte gav den flyende norske kungen asyl i det neutrala Sverige.

annat kol. Senare betalar de oss även med guld. Guld som nazisterna stulit från judarnas konfiskerade egendomar. Guld som även innehöll nedsmält tandguld från mördade koncentrationslägerfångar.

Järnmalmen skickas på järnväg till norska Narvik vars hamn är isfri året runt. Malmbåtarna går sedan längs Norges atlantkust, förbi Danmark, genom det trånga Öresund och in i Östersjön mot Tyskland. I kriget är det en mycket farlig rutt för britternas krigsfartyg lurar överallt på Atlanten. Kan man inte säkra transportvägarna för järnmalmen från Narvik till Tyskland blir det omöjligt att kunna vinna kriget. Detta är Adolf Hitler mycket väl medveten om. De djupa fjordarna i Norge är också perfekta gömställen för slagskepp och ubåtar. Därifrån kan den tyska ubåtsflottan snabbt sändas mot fiendens konvojer ute på Atlanten.

Och det var bråttom: Hitlers spioner vet att Winston Churchill och Storbritannien också planerar en invasion i Norge - allt för att stoppa att den svenska järnmalmen når Hitlers vapenfabriker. Hitler oroar sig också för att Churchill ska minera Östersjön och stänga in nazisternas ubåtar och krigsfartyg så de inte kan nå ut till Atlanten. Danmark är därför den port Nazityskland måste få kontroll över, dels för järnmalmstransporterna till Tyskland men också för att deras skepp och ubåtar ska kunna nå ut på Atlanten. Det neutrala Danmark har ett strategiskt mycket viktigt läge - därför ockuperar Hitler både Danmark och Norge natten till den 9 april 1940. Kort sagt; har man Norge och Danmark kan man fortsätta få in den nödvändiga svenska järnmalmen för att tillverka mer vapen och man har dessutom en bra bas för ett framtida anfall mot Storbritannien. Dessutom hade Hitler naturligtvis som slutmål att ansluta alla de nordiska "germanska" länderna till det tänkta Stortyska riket. I det riket skulle de renrasiga ariska nordborna givetvis utgöra en mönsterelit för sig.

"-Noten bestod av en lömsk blandning av hot och löften"

Klockan 23.59 den 8 april 1940 ljuder flyglarmet över Oslo. När signalen »faran över« kom en timme senare och folk började lämna skyddsrummen intet ont anande gled den tyska invasionsstyrkan in i Oslofjorden med släckta ljus genom natten. Längst fram låg tyska marinens nya krigsfartyg, den 205 meter långa och 18 500 ton tunga kryssaren "Blücher".

Fyra timmar senare, klockan 04:20 gick flyglarmet åter igen. Den tyska anfallsstyrkan hade upptäckts i mörkret genom de stora strålkastare som svepte genom natten från Oscarsborgs fästning beläget på ön Södra Kaholmen vid den trånga passagen i Drøbaksundet 2½ mil söder om Oslo. Man siktade kryssarens konturer i sundet och strax därefter öppnade man eld mot fartyget med granater från de båda 28 centermeters kanonerna Moses och Aron tillverkade 1892 från Oscarsborgs fästning.

Avståndet till "Blücher" var då cirka 1,2 kilometer och båda kanonerna träffade sina mål. Kryssaren träffades även av kanoneld från de två lättare batterierna, Husvik- och Kopåsbatteriet, på den östra sidan av Drøbaksundet.

Fyra minuter senare avfyrades två 45 cm Whitehead-torpeder, tillverkade i Österrike-Ungern 1906, utskjutna från ett då mycket hemligt underjordiskt torpedbatteri på Norra Kaholmen som tyskarna då inte kände till. Den första torpeden träffade "Blücher" i förskeppet, den andra midskepps.

Med välriktade skott från 28 cm-kanonerna "Moses" och "Aron" tillsammans med två torpeder från Oscarsborgs fästning går "Blücher" till botten.

Undervattenstorpedernas fullträffar i skrovet och granaterna från kanonerna Moses och Aron får "Blücher" att först explodera och sedan börjar skeppet sjunka i Drøbaksundet.

Ombord på "Blücher" fanns det uppskattningsvis 2400 man som hade till specialuppgift att ta den norska regeringen och kungahuset till fånga. På fartyget fanns också en grupp byråkrater och särskilda sändebud som skulle säkra kontrollen över Norge så snart ockupationen var ett faktum. Klockan 06.22, två timmar efter första salvan från Oscarsborg, sjunker "Blücher" och går till botten i Drøbaksundet. Mellan 850-1000 tyskar miste livet och följde med "Blücher" ner i djupet medan övriga ombordvarande lyckades rädda sig genom att kasta sig överbord ner i det iskalla vattnet och simma mot land.

Resten av invasionsstyrkan med fartygen "Lützow" och "Emden" i spetsen vänder omedelbart söderut och går istället mot staden Moss. Särskilt illa var det för "Lützow" som hade träffats ett flertal gånger av kustartilleriets kanoner men "Operation Weseröbung Nord", som var tyskarnas namn på invasionen av Norge, hade nu blivit allvarligt försenad. Tyskarnas försök att inta Oslo via sjövägen genom ett överraskningsanfall hade misslyckats vilket nu gav den norska regeringen och det norska kungahuset extra tid att fly. Denna försening -uppskattningsvis ett halvt dygn- skulle få mycket stor betydelse för Norges framtid!

"-I ett radiotal utnämner Vidum Qvissling sig själv till Norges nye statsminister."

Samtidigt som kanonerna Moses och Aron avlossar sina skott mot "Blücher" knackar den tyske ambassadören Curt Bräuer på hos en yrvaken utrikesminister Halvdan Koht på Victoria Terrasse i centrala Oslo. Han hade med sig ett ultimatum på 19 maskinskrivna sidor från Adolf Hitler som han med en kyligt befallande ton överräckte till Koht i utrikesdepartementets bibliotek.

Noten bestod av en lömsk blandning av hot och löften, som att övermäktiga tyska styrkor stod redo utanför alla viktiga norska städer. Det stod att tyskarna kom i vänskap för att skydda Norge mot ett brittiskt angrepp. Om regeringen gav upp frivilligt och släppte in styrkorna, skulle landet få behålla sin politiska självständighet. I annat fall skulle allt motstånd slås ner med alla tänkbara medel.

När Koht lämnade biblioteket för att dryfta saken med de övriga i regeringen behövde man bara några minuter på sig för att av visa ultimatumet. Om Norge underkastade sig de tyska kraven skulle landet hamna på fel sida i uppgörelsen mellan demokratierna och fascismens tyranni, och det var i realiteten inget alternativ.

Beslutet fattades nästan spontant. Det handladeatt försök att köpa tid, och Koht valde sina ord med omsorg när han gick ut till den väntande Bräuer med avslaget: "-Nej, detta kan vi inte acceptera! Vi kommer att värna vår självständighet" sade Koht kort. "-Då blir det strid, och inget kan rädda er" svarade Bräuer.

Kanonerna "Moses" (bilden) och "Aron" har idag blivit symbolen för Norges försvar mot nazisterna under WW-II. De andra kanonerna "Josva" och "Metusalem" var vid invasionen 9/4-1940 ej bemannade.

Samtidigt som utrikesministern avvisade Hitlers krav agerade stortingspresident Carl J. Hambro snabbt. Han var en av dem som först fick rapport om att en tysk invasion pågick. Han varnade kungahuset, regeringen och stortinget och ordnade fram ett tåg som redan kl 07.23 förde hela makteliten från Oslo mot staden Hamar tio mil nordost om Oslo.

20 minuter efter avgång från Oslo är flykttåget med kung Håkon VII, kronprins Olav och delar av regeringen framme i Lilleström strax norr om Oslo, där tåglinjerna delar sig österut mot Sverige och norrut mot Hamar. På stationen i Lilleström ser kungen och följet för första gången fiendens terror. Intill ligger Kjellers flygplats och framför ögonen på de flyende bombar tyskarnas flyg den sönder och samman. Den norska armen och flygvapnet har inget att sätta emot. Det blir uppenbart för alla att fienden är dem övermäktiga.

Väl framme i Hamar i Hedmarks Fylke tvingas man, på grund av tyskarnas snabba frammarsch, av säkerhetsskäl överge fortsatt färd med tåg. Från Hamar tågstation går nu istället flykten vidare i tre svarta bilar mot Elverum och vid 21-tiden passerar följet en vägspärr som av norska soldater under ledning av överste Hans Hiorth håller på att byggas vid Midtskogen tre kilometer innan Elverum som ska förhindra de förföljande tyskarnas frammarsch. De har då varit på flykt i 14 timmar. Väl framme i Eleverum hör de ett radiotal i NRK till nationen där nazistsympatisören Vidum Qvissling utnämner sig själv till Norges nye statsminister. Mörkret har nu -i dubbel bemärkelse- sänkt sig över Norge!

"-Adolf Hitler kom med ett storsint erbjudande"

Strax därefter, klockan 22, bestäms det att kronprinsessan Märtha med barn, major Östgaard och tjänstepersonalen ska bege sig över den svenska gränsen till Sälens högfjällshotell för att sätta sig i säkerhet. Från Eleverum fortsätter resan på sju mil i nattens mörker mellan höga snövallar och oplogade vägar fram till det lilla samhället Nybergssund strax söder om den idag välkända skidorten Trysil. Här i Nybersund tog man farväl av de övriga i familjen klockan 01.00. Det var härifrån ytterligare 3 mil till den svenska gränsen och den relativa säkerheten i grannlandet.

Sverige befann sig under hård press från Berlin, och många medlemmar av den svenska överklassen sympatiserade med nazistregimen. Men Märtha var trots allt dotter till prinsessan Ingeborg och prins Carl, så man räknade med att hon och barnen skulle tas väl emot. Lång senare berättade kronprins Olav i en intervju: "- Jag utgick utan vidare ifrån att en svensk prinsessa skulle mottas med öppna armar i sitt hemland. Men så blev det ju inte precis"

En timme senare klockan 02.00 på natten kommer tyska soldater fram till vägspärren i Midtskogen och en eldstrid bryter ut vilket resulterar i fem döda tyska soldater och tre sårade norrmän. Efter den timslånga eldstriden drog sig de sårade tyska soldaterna sig tillbaka mot Hamar. Då har det norska följet redan tagit in för övernattning på Nybergsunds turisthotell samtidigt som prinsessan Märta och hennes tre barn passerar över den svenska gränsen vid gränsstationen Stöten mot Högfjällshotellet i Sälen.

Kung Håkan och kronprins Olav sätter sig i bilen som ska föra dem till Elverum. Det kan röra sig om en av transporterna till och från Hamars centrum den 9 april.

Redan klockan 06.00 den 10:e april väcks kung Håkon VII, kronprins Olav och det övriga följet på Nybergsunds turisthotell efter bara tre timmars sömn. Kungen har fått ett ultimatum från tyskarna: han måste godkänna Vidkun Quisling som ny statsminister. Den tyska ambassadören och sändebudet Curt Bräuer begär ett möte med kung Håkon vilket planeras till Elverum. Detta tvingar kung Håkon att nu åka tillbaka de sju milen från Nybergsund till Elverum där de skulle mötas upp klockan 13 på Elverums folkhögskola. Alltså bara tre kilometer från den plats där tyska och norska soldater tidigare under natten för första gången drabbat samman i en väpnad strid och öppnat eld mot varandra.

Kronprins Olav hade uttryckt en stark önskan om att få följa med fadern till det ödesdigra mötet med ambassadör Curt Bräuer, men kungen hade sagt bestämt nej. Av säkerhetsskäl fick inte kronprins Olav följa med utan det var bara kung Håkon och adjutant Wedel Jarlsberg som körde tillbaka till Elverum i en mörkröd bil av märket Horce som de fick låna av en privatperson. Det fanns en stor risk att kungen skulle tas tillfånga eller mördas även om Bräuer sagt sig garantera deras säkerhet. Man fruktade att kung Håkon skulle bli kidnappad av tyskarna. Man hade heller inte fått fullständiga rapporter hur lång tyskarna avancerat eller om nattens strider. Kungen hyste inga illusioner om vad som kunde ske, men han var ändå beredd att ta risken. Kung Håkon kramade om sin son kronprins Olav ordentligt. De visste inte när -eller om- de skulle ses igen.

"-Bräuer informerar en rasande Hitler att den norske kungen vägrar ge upp."

När kung Håkon och adjutant Wedel Jarlsberg anlänt till Elverum anslöt även utrikesminister Koht samt två andra stortingsrepresentanter som skulle närvara på mötet. Följet tog först in på den praktfulla herrgården Grönli där traktens mest välbärgade skogsägare änkefru Olga Meystad bjöd sällskapet på lunch men kungen var alltför orolig och begav sig redan klockan 12.30 till folkhögskolan trots att mötet med Bräuer skulle äga rum först klockan 13. Detta var dock ogjort då ambassadör Curt Bräuer anlände till Elverums folkhögskola först klockan 14.45, nästan två timmar försenad.

Han bad dock om ursäkt för utrikesminister Halvdan Koht, som hälsade ambassadören välkommen till det spartanska skolhuset. Det slog gnistor redan i inledningsskedet av det mycket spända mötet. Återigen krävde den tyska ministern fullständig kapitulation som han hade krävt av den norska regeringen dagen innan. Håkon avvisade Bräuers krav trots de hot som framfördes mot Norge om han inte samtyckte. Det blev ett hätskt möte som varade i 1½ timme.

Den tyska diplomaten krävde att norrmännen skulle lägga ner sina vapen och framförde åter Hitlers "storsinta erbjudande" att tillsätta nazisympatisören Vidkun Quisling som ny norsk statsminister. Carl Bräuer uppmanade kung Håkon att följa danska regeringens exempel och ge upp utan strid och varnade att Norge skulle lida svåra följder om han inte hörsammade uppmaningen. Kravet var tydligt; "-Ge upp eller krossas!"

Den svenske hotelldirektören Johan Klüver tog det ikoniska fotografiet när kungen och kronprinsen flyr genom Nybersund för att undkomma tyska bomber.

När den tyske diplomaten lämnade Elverums folkhögskola klockan 16.15, hade förhandlingarna kört fast. Bräuer hade inte fått igenom Hitlers krav. Kungen hade i stället förklarat att han som konstitutionell monark måste dryfta frågan med regeringen. Man bestämde att Bräuer efter mötet skulle bege sig direkt söder ut mot Oslo till Eidsvolls tågstation och där invänta ett telefonsamtal varvid kungen skulle meddela sitt svar. Så fort Bräuer lämnat Eleverums folkhöskola for Håkon och de övriga fyra som närvarade vid mötet de sju milen tillbaka till Nybergsunds turisthotell där det övriga följet spänt väntade.

I bilen på väg tillbaka hade kungen varit mycket upprörd över Bräuers kyliga och överlägsna sätt när han lade fram Hitlers krav. Den 67-årige monarken hade inte sovit mycket under det senaste dygnet och Nybergsunds turiststation var en liten, lantlig övernattningsplats utan större bekvämligheter men den kvällen talade han länge och enträget med ord som för alltid kommer att skina i nationens historia. Det var värdighet och kraft i orden men alla kunde se att det kostade på. Kungen grät öppet och måste ta långa pauser för att återvinna självbehärskningen.

"-Det har gjort ett starkt intryck på mig att ansvaret för de olyckor som kommer att drabba nationen och folket om kravet avvisas, placeras på mig. Och det är ett tungt ansvar, så tungt att jag fasar för att bära det. Det är regeringen som skall fatta beslutet, men min position är tydlig. Jag kan inte gå med på de tyska kraven. Det skulle strida mot allt det som jag har uppfattat som min plikt som Norges kung sedan jag kom till landet för snart 35 år sedan"

"-Nazisterna var inte längre intresserade att gripa kungen levande"

På kvällen runt 20-tiden fick Bräuer telefonsamtalet på Eidsvolls tågstation att kungen fortfarande motsätter sig Hitlers krav att nazistsympatisören Vidum Quisling ska bli statsminister över Norge och strax därefter lämnar följet Nyberssunds turisthotell för att istället övernatta på gården Hegg strax utanför Nybergsund. I en radiosändning över Hamar-området den kvällen framfördes kungens och regeringens ståndpunkt att emotstå tyskarnas ultimatum till det norska folket.

Regeringen lät förstå att de skulle kämpa mot tyskarna så länge som möjligt och uttryckte sin förvissning om att folket skulle bistå beslutet. I och med detta hade Kung Håkon VII av Norge skrivit på sin egen dödsdom. Nu var han ett jagat villebråd av nazisterna. Några timmar senare informerar Bräuer för en rasande Hitler i Berlin att den norske kungen åter vägrar ge upp. Hitlers tidigare hot att landet och folket skoningslöst ska utplånas kan nu sättas i verket. Kungahuset och regeringsmedlemmar ska gripas - levande eller döda! Nazityskland är från denna stund i krig med Norge!

De sammantagna observationerna från militärer, tillgängliga flygfotografier, Bräuers egna rapporter och eventuella tyska spioner i området utgjorde en tillräcklig grundval för att slå till mot det flyende följet som man räknade antingen fanns kvar i Elverum eller sju mil därifrån i Nybersund. Beslutet om attacken fattades mitt på dagen den 11 april. Det slutliga utplånandet av det

Elverum torsdagen 11/4 efter tyskarnas bombningar i syfte att döda kungen och de övriga i följet. En timme efter anfallet bombades även Nybergsund.

flyende följet skulle genomföras med 19 stycken Heinkel He 111-bombflygplan mot Elverum och med 11 liknande bombplan mot Nybergsund. Klockan 16 den dagen bombas Elverum sönder och samman under en timmes tid. Centrumbebyggelsen låg i ruiner, hela kvarter brann ner och 40 människor omkom. Folkhögskolan där mötet varade ett dygn tidigare klarade sig dock utan större skador.

En timme senare klockan 17 når de andra elva bombplanen fram till Nybergsund. Kungen, kronprinsen och regeringen satt då på Nybergsund turiststation och åt middag. Det serverades aprikosgröt med grädde till dessert när det plötslig kom alarmerande rapporter om fientliga flygplan i riktning mot Nybergssund. Sekunderna senare hörs flygplansmotorer närma sig samhället. Kungen, kronprinsen och regeringen kom ut samtidigt som de första bomberna fälldes. De lyckades mirakulöst klara sig oskadda genom snön till ett litet skogsparti under den timme anfallet pågick. Flera av regeringens medlemmar kröp i skydd. Olav sprang till en skogsdunge och kungen fick åka en bit stående på steget till en bil men kastade sig ner i snön när flygplanen var rakt ovanför honom. Det var under just denna flykt in i skogen för att söka skydd som det idag ikoniska fotografiet av en springandes kung Håkon togs av den svenske hotelldirektören Johan Klüver.

De svartmålade Heinkelplanen över Nybergsund var en skrämmande syn, med sitt vingspann på 23 meter och sina vrålande motorer. Varje plan var lastat med två ton dödliga sprängbomber och brandbomber och magasinen till de sju kulsprutorna innehöll tusentals skott. Den vackra vårdagen hade plötsligt förvandlats till ett inferno och halvt paralyserade försökte man springa in i skogen innan flygplanen kom tillbaka. Tre stora bomber föll bara 25-30 meter från flyende människor och sprängde upp stora kratrar, två meter djupa och mellan sex och åtta meter i diameter. Varje gång flygplanen passerade, pepprade de bebyggelser och skogen med sina kulsprutor. Planen flög så lågt att de såg ut att slå i trädtopparna. Efter en timme var mardrömmen över.

"-Jag minns än i dag hur sliten och trött kung Håkon såg ut"

Vid 19.30-tiden -1½ timme efter flygplanen försvunnit - började folk komma fram från sina gömställen. De möttes av en chockartad förstörelse. Gatorna var fyllda av storgråtande människor, byggnader och bilar som stod i lågor, krossade inventarier och splitter. Sprängbomber hade rivit upp djupa kratrar och alla fönsterrutor i turiststationen hade krossats.

En butik, en bensinmack, en lagerbyggnad och skolhuset totalförstördes. Lågorna slog upp i luften och rökmolnen syntes på långt håll men den provisoriska beredskapen med varning och flyktvägar hade räddat både samhällets invånare och gästerna. Mirakulöst hade endast två personer fått lättare skador och samtliga hade överlevt men budskapet från Adolf Hitler var tydligt.

Sent på kvällen när man återhämtat sig från choken efter flyganfallet går resan vidare från Nybergsund 8 mil norrut till Drevsjön där man svänger österut mot Lillebo tullstation. Man är nu bara en mil från den svenska gränsen i höjd med Idre. Under resan mot svenska gränsen stannar bilkaravanen ett flertal gånger och lyssnar efter flygplan. Man kryper sakta fram i de tre stora svarta bilarna i natten på snöbelagda smala skogsvägar med släckta strålkastare.

En gång kör man in på en mindre skogsväg och täcker bilarna med granris när de tyska flygplanen närmar sig. Ytterligare ett dygn hade gått och flyktingarna

Håkan VII och kronprins Olav fotograferade tillsammans med adjutant Wedel Jarlsberg i Elverum, förmodligen onsdagen den 10 april 1940.

var nu på gränsen till kollaps. Trötta intill utmattningens gräns av att befinna sig på flykt i två dygn började de fundera på att ta in på ett vandrarhem på den svenska sidan av gränsen. Tanken var enbart att vila ut en natt för att sedan återvända till Norge.

Tidigt på morgonen klockan 05:45 fredagen den 12 april kommer så Håkon VII, kronprins Olav, utrikesministern Halvdan Koht, handelsministern Trygve Lie (som efter kriget blev FN:s första generalsekreterare) samt ytterligare fem statsråd till tullstationen i Lillebo vid svensk/norska gränsen. 67-årige Håkon lider av sömnbrist och är utmattad. Ingen i övriga sällskapet har heller ätit eller sovit senaste dygnet. Koht ringer från Lillebo tullstation sin svenske kollega utrikesministern Christian Günther. Ärendet brådskar. Förföljarna är nära. Tyska spaningsplan flyger åter över det kungliga sällskapets huvuden. Koht är tydlig i sitt samtal med Gunther att de blivit beskjutna och att kungen svävar i livsfara oavsett var i Norge han än befinner sig. Man önskar att kungen och hans sällskap ska få komma in i Sverige och återhämta sig över en natt på ett vandrarhem i Dalarna innan de fortsätter färden genom Norge.

Ilsamtal utväxlades mellan tullstationen i Lillebo och regeringen i Stockholm. Den svenska regeringen insåg omedelbart att detta skulle medföra problem för Sveriges del. Håkons blotta närvaro i Sverige skulle vara problematisk, även om den inte utnyttjades till något särskilt. Skulle man ge den 67-årige, hårt medtagne, kungen vila skulle man ställa sig på Norges sida, mot Nazityskland ansåg såväl statsministern, socialdemokraten Per-Albin Hansson som kung Gustav V.

"-Passerar kungen Flötningens gränsstation ska han omgående interneras!"

Efter 1½ timme kom till slut beskedet från den svenska regeringen: "-Passerar kungen Flötningens gränsstation ska han omgående interneras och kan icke få garantier att återvända till Norge. Utländska medborgare som flyr hit ska interneras enligt bestämmelserna." Kungen och hans sällskap skulle kunna få passera gränsbommen vid Flötningen tre kilometer längre österut men då skulle de omedelbart interneras (= gripas/ fängslas) och han fick under inga omständigheter leda något motståndsarbete från svenskt territorium samt att svenska regeringen inte gav några garantier att sällskapet skulle få återvända till Norge.

Socialminister Gustav Möller samt flera politiker på högerkanten protesterade men statsminister Per-Albin Hansson bestämde enväldigt och hade dessutom kungen Gustav V fulla stöd. Kort därefter kontaktas sällskapet på nytt av svenska regeringen. Denna gång var det utrikesrådets Staffan Söderblom som ringde. 43-årige Söderblom var chef för utrikesdepartementets politiska avdelning och arbetade särskilt med Sveriges goda relation med Nazityskland. Söderblom bekräftade den tidigare ståndpunkten att Sverige inte kunde ge Håkon VII några förhandsgarantier angående återresan till Norge. Han måste räkna med att bli kvarhållen mot sin vilja.

Förfrågningen om uppehåll i Sverige på norrmännens villkor avvisades därmed - ännu en gång. Att låta sig tillfångatas var aldrig ett alternativ för kung Håkon.

Ikoniskt fotografi där Kung Håkon VII och kronprins Olav söker skydd vid en björk vid Molde undan ett flygangrepp.

Vad skulle hända om Tyskland krävde att svenskarna skulle överlämna kungen? Visste redan då kung Håkon hur nazivänliga den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen var hade han nog aldrig försökt fly och söka skydd till sitt östra brodersland.

Håkon VII, kronprins Olav och de övriga i sällskapet kunde snabbt besluta att de inte kunde söka skydd i Sverige. Nu stod man alltså vid Lillebo tullstation bara hundra meter från den svensk/norska gränsen och vet inte hur man ska göra. Att passera gränsen skulle innebära att kungen skulle tas till fånga. Vad skulle då hända om tyskarna krävde att Sverige skulle utvisa honom? Det var en risk man inte vågade ta. Efter att tillbringat över en timme vid Lillebo tullstation bestämmer följet att vända bilkaravanen och återvända mot Drevsjön men just då kom ett meddelande att tyska bombplan ännu en gång var på väg mot dem.

Hals över huvud hoppade de in i sina bilar och kör över gränsen vid Lillebo mot gränsstationen i Flötningen tre kilometer in på svenskt territorium för att undkomma ännu ett flyganfall. Där stoppas de av svenska soldater med gevär i händerna. Man har mer eller mindre tvingats in av fienden i ett land som hotar ta kungen till fånga eller åtminstone inte ska få återvända till sitt land, i teorin ett fiendeland. Bilkaravanen med de nio männen stannar vid Flötnings gränsstation. Ur den främsta bilen kliver en lång man i grå militärkappa med generalsuniform under. Han gör en diskret honnör och presenterar sig med orden: "- Kung Håkon av Norge!"

"- Sergeant Gustafsson från Mora", svarade gränsvakten, ställer sig i givakt och gör honnör. Vid sergeant Gustavssons sida står en annan gränsvakt vid namn Nils Karlsson, också han från Mora. Han blir senare känd för hela världen som skidlegendaren "Mora-Nisse" Karlsson. I en tidnings intervju långt senare berättar "Mora-Nisse" om händelsen vid Flötningens gränsstation: "-]ust som grabbarna vid kokvagnarna var i färd med att ordna frukostanskaffning, kom tre stycken bilar från norska sidan, vilka givetvis stoppades av vårt folk. Döm om vår förvåning, när vi finner att det är norska kungen och hans närmaste män, som jagats av tyskarna genom de norska skogarna fram till vår bevakning. Jag minns än i dag hur sliten och trött kung Håkon såg ut"

Chef för vaktstyrkan vid Flötningens gränsstation denna dag var officeren Torsten Påhlgren. Han kontaktade sina överordnade samt regeringen i Stockholm för att informera att den norske monarken och delar av den norska regeringen nu stod på svensk mark och få vidare instruktioner om hur de skulle agera men han lyckades aldrig komma fram via telefon. Under tiden Torsten Påhlgren febrilt försökte ringa någon överordnad beslutade följet att utrikesminister Koht och fyra av statsråden skulle fortsätta över gränsen i två av bilarna till Särna, dit de också senare anlände klockan 08.00. De fyra statsråden reste därefter vidare från Särna till Sälens högfjällshotell där de anslöt till prinsessan Märtha och hennes barn.

"-Du gjorde rätt, men det var åt helvete fel!"

Eftersom Påhlgren inte visste med säkerhet hur han skulle agera lät han därför Håkon VII, kronprins Olav, handelsministern Trygve Lie och ett statsråd

återvända tillbaka mot Norge när man bedömde att de tyska stridsplanen var borta. Påhlgren visste att han gjorde fel när han släppte sällskapet och gav därefter sina mannar en tydlig order; "-Vi pratar aldrig mer eller med någon om detta!"

När hans överordnade fick kännedom om händelsen var hans enda kommentar:

"-Du gjorde rätt, men det var åt helvete fel!"

Kung Håkon VII, kronprins Olav och de två övriga tvingas nu vända om in mot det ockuperade Norge igen. Håkon var då både nedbruten, trött och deprimerad.

Bestört återvände den jagade norske kungen och hans följe tillbaka till krigets Norge. Håkon blev mycket upprörd över den svenska regeringens beslut. Detta handlade inte bara om politik och neutralitet, utan också om viljan att hjälpa människor i akut nöd. De befann ju sig i livsfara. Bakom dem stängdes nu gränsbommen mot Sverige såväl bokstavligt som bildligt.

Kung Håkon VII skulle aldrig mer träffa eller ens prata med den svenske kungen Gustav V (sin sons frus farbror) och Håkon skulle efter kriget bara sätta sin fot i Sverige en enda gång till, vid Gustav V begravning tio år senare den 9 nov 1950. Bitterheten från Norge och framför allt avskyn från det norska kungahuset mot Sverige skulle sita i under mycket lång tid framöver.

Kung Håkan VII lämnade Norge som en monark men återvände som en folkets kung. Han mottogs under stort jubel av enorma folkmassor på Karl Johans.

Händelsen vid den svensk/norska gränsen när den undflyende norske kungen och den norske tronarvingen kronprins Olav nekades asyl när de jagades av nazisterna är idag en av vår tids största och värsta skamfläckar. Debaclet vid gränsen är en välkänd historia i Norge men totalt utraderad och censurerad ur våra svenska historieböcker och något våra politiker aldrig talar högt om. Händelsen är känslig för den är ett bevis att vi hellre offrade vårt broderlands kungahus än trampade Adolf Hitler och nazisterna på tårna. Det var alltså exakt här och då, i Flötningens gränsstation på morgonen den 12 april 1940 som Sverige och den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen med stöd av kung Gustav V började vika ner sig och krypa för Hitler och Nazityskland! Det skulle bli åtskilliga fler gånger innan kriget var över...

Vad hände sedan kung Håkon VII och kronprins Olav efter de tvingats vända vid Flötningens gränsstation? Jo, efter det misslyckade försöket att skaffa sig andrum i Sverige vände kung Håkon och hans följeslagare bort från gränstrakterna i syfte att förena sig med den övriga norska statsledningen vid Dombås. Efter att varit på flykt i en vecka återsamlades kungen, kronprins och regering på den 800 år gamla adelsgården Sandbu som låg inte långt ifrån Dombås, halvvägs mellan Hamar och Ådalsnäs. Kungen och ministrarna tog sedan sin tillflykt i de snötäckta skogarna och begav sig norrut mot Åndalsnes vid nordvästra kusten där de från hamnen i Molde skulle evakueras tillsammans med de brittiska styrkorna när dessa började förlora land till följd av de tyska bombanfallen.

Håkon och hans följe gick ombord på det brittiska fartyget "HMS Glasgow" och begav sig sjöledes till nordliga Tromsø som fick fungera som provisorisk huvudstad från 1 maj. Det var i just Molde strax innan de skulle gå ombord på "HMS Glasgow" som Kungen och Olav åter blev utsatta för ett flyganfall. När de sökte skydd under en björk blev de fotograferade av Per Bratland. Fotografiet är tillsammans med fotografiet på en springande kung Håkon vid bombanfallet i Nybergsund idag de två mest ikoniska fotografierna från kungens flykt undan nazisterna. (se bildgalleri)

"-Jag är så glad att inte Jimmie Åkesson satt gränsvakt den natten!"

Från Tromsø tog Kung Håkon och kronprins Olav upp kampen från en stuga i skogen i Målselvdalen i höjd med Treriksröset, där de skulle bo tills de senare evakuerades över Nordsjön till Storbritannien. De allierade hade fortfarande en tämligen god kontroll över nordligaste Norge till slutet av maj. Den 7 juni 1940 smugglas kungen och regeringen ombord på den brittiska kryssaren "Devonshire" till Storbritannien där kung Håkon bildar en norsk exilregering. Ombord fanns då även en del av den norska guldreserven. Tre dagar senare den 10 juni 1940 lade de norska trupperna ned sina vapen. Kriget i Norge var över men inte kampen om frihet. Från London blev kung Håkon en viktig symbol för det fortsatta norska motståndet och därifrån håller han flera eldande radiotal via BBC till norrmännen och manar dem till kamp mot ockupationsmakten.

Efter kriget ,fem år senare, i Juni 1945 återvände Håkon VII till Norge där han mottogs av enorma folkmassor som en stor hjälte. Det var en monark som flydde men det var en folkets kung som återvände! Håkon glömde emellertid aldrig den svenska regeringens och den svenske kungens svekfulla behandling av honom vid gränsen. Den norska kungafamiljens bitterhet mot Sverige skulle sitta i till långt fram i vår tid. Kung Håkon VII betraktas idag som en av de största norrmännen under modern tid. Han avled 85 år gammal den 21 september 1957 och ligger begravd i en vit sarkofag i Det Kongelige Mausoleum i Akershus fästning i centrala Oslo jämte sin hustru Maud och efterträddes av sin son kronprins Olav som nu blev kung Olav V.

Jan Björklund skämmer ut sig.

"-Jag är såå glad att inte Du satt gränsvakt den natten!"

I en partiledardebatt på TV4 2014 gick Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund till hårt angrepp mot Sverigedemokraternas partiledare med en historia som gick ut på att Björklunds mor flydde undan nazisterna från Norge över gränsen till Sverige. Jan Björklund avslutade sin fabricerade historia med orden: "-Jag är så glad att inte Jimmie Åkesson satt gränsvakt den natten!"

Björklund är alltså partiledare för ett av de fyra partier ur den dåvarande samlingsregeringen som hellre offrade vårt borderlands kungahus än trampa Adolf Hitler på tårna. Man häpnar hur otäckt låg historiekunskap våra folkvalda politiker faktiskt har om Sveriges nutidshistoria och om sitt eget partis förehavanden. Det är ytterst märkligt att alla partiledare tycks vara historieexperter om alla andra partier men totalt okunniga om sitt eget. Hade dessa partiledare haft lite mer normal allmänbildning hade de noga avhållit sig att diskutera och beskylla andra för att inte hjälpa undflyende vid den svensk/ norska gränsen under krigsåren.

Att fabricera en historia bara för att anklaga meningsmotståndare samtidigt som man skämde ut hela Sverige för omvärlden som krigets ynkryggar är verkligen att visa sin ignorans. Björklunds uppenbara historiebrist blev pinsamt avslöjat för hela det svenska folket i TV4´s direktsändning. (LÄNK) Förmågan att erkänna och lära sig något av historiska missgrepp är lika med noll.

Då vägrade man släppa in den norske kungen som flydde ondskan, idag släpper man istället in -med öppna famnen- hundratals radikaliserade IS-terrorister vars enda mål är att krossa oss, demokratin och västerlandet. Så även när man gör tvärtom så blir det lika fel, men detta fel är alltid någon annans fel. Om Jan Björklund var glad att Jimmie Åkesson inte satt gränsvakt den natten när hans uppdiktade historia skulle utspelat sig tvingades alla vi andra skämmas hur Liberalerna, Högerpartiet, Bondeförbundet och Socialdemokraterna agerande i Sverige under mänsklighetens mörkaste tid.

Vår svenska samlingsregering vägrade sätta den undflyende norska kungafamiljen och delar av regeringen i säkerhet undan de jagande nazisterna. Något att tänka på nästa gång vi ser glada norrmän firar sin nationaldag, 17:e maj. Då ska vi komma ihåg vilka som skämde ut Sverige som krigets ynkryggar. Då ska vi komma ihåg vilka som stod "på rätt sida av historien". Socialdemokraternas, Liberalernas, Moderaternas och Centerpartiets företrädare borde läsa på om vad som verkligen hände under krigsåren innan de står och anklagar andra för att sitta i gränsvakten långt innan de ens var födda...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

Sverige Under Andra Världskriget (2011) av Torsten Bengtsson.

Detta såg jag hända i Norge (1945) av Carl Joachim Hambro.

Landet utanför: Sverige 1939-40 (2018) av Henrik Berggren.

Andra Världskriget i Sverige (2019) av Lars Gyllenhaal.

Flykten till Sverige 1940-1945 (2020) av Lars Hansson.

Den Glömda Armen (2005) av Anders Johansson.

Hitler Stalin och Sverige (2016) av John Gilmour.

Under stöveln (2008) av Lennart Oldenburg.

Norge 9 april 1940 (1978) av Bjørn Bjørnsen.

Det Svenska Sveket (2016) av Eirik Veum.

Oslogänget (2015) av Gunnar Sønsteby.

Bitter seger (2017) av Alf R Jacobsen.
Kungens val (2016) av Alf R Jacobsen.

Flykten från Oslo 9/4-1940 (LÄNK)

Håkon VII (1872-1957) född Christian Frederik Carl Georg Valdemar Axel. Son till Fredrik VIII av Danmark och Lovisa av Sverige, var yngre bror till Kristian X av Danmark. Gift med prinsessan Maud av Storbritannien och de fick sonen Olav. Hakon VII blev 85 år gammal.

Olav (1903-1991) född Alexander Edward Christian Frederik och gift med sin kusin prinsessan Märtha av Sverige, med vilken han fick tre barn. Blev kung Olav V när han efterträdde sin far kung Håkon VII 1957 och efterträddes vid sin död 1991 av sin son, kung Harald V.

Märtha (1901-1954) svensk prinsessa och kronprinsessa av Norge, dotter till prinsessan Ingeborg och prins Carl vars bror var kung Gustav V, samt syster till Belgiens drottning Astrid. Märthas dramatiska liv under kriget skildras i Tv-serien "Atlantic Crossing" från 2020.

Vidum Qvissling (1887-1945) Norges regeringschef 1942–1945 under den tyska ockupationen. Quislings efternamn blev efter kriget ett allmänt begrepp för kollaboratör eller landsförrädare. Arkebuserades i Akershus fästning vid kruttornet klockan 02.45 den 24 oktober 1945.

Blücher (1937-1940) Kryssaren ligger idag på 90 meters djup strax söder om Askholmen drygt två kilometer norr om Oscarsborgs fästning i Drøbaksundet. 1994 tömdes vraket på olja som hotade att läcka ut och skada miljön.

Lützow (1931-1945) Fartyget skadades av britterna 16 april 1945 vid Kaiserfahrt-kanalen vid Swinemündes hamn. Efter reparationsarbeten deltog fartygets artilleri i striderna om Stettin och saboterades i hamnen 5 maj 1945. Vraket sänktes slutligen av den sovjetiska flottan ute i Östersjön 1947.

Emden (1925-1945) Sjösatt 1925 och var då Tysklands största krigsfartyg. Hade 600 man ombord vid invasionen av Norge, Sprängdes 3 maj 1945, fem dagar innan kapitulationen. Vraket bröts upp för skrot vid Heikendorfer Bucht under de följande fem åren.

HMS Glasgow (1936-1958) Den 29 april evakuerade hon kung Håkon och kronprins Olav av Norge, Nygaardsvolds kabinett och en del av de norska guldreserverna från Molde till Tromsø. Fartyget anlände under släp den 8 juli 1958 till Blyth för att skrotas.

Devonshire (1927-1954) En olycka ombord 1929 dödade 18 män. Under krigets första tid täckte hon norra Atlanten och var därefter verksam i södra Atlanten och Indiska oceanen för att i kriges slutskede åter agera i Nordatlanten. Blev efter kriget ett utbildningsfartyg fram till skrotningen1954.

Oscarsborgs fästning (1855-2003) på södra och norra Kaholmen i det smala Drøbaksundet i Oslofjorden 25 km söder om Oslo. Beväpnad med kanonerna Moses, Aron, Josva och Metusalem samt ett underjordiskt torpedbatteri. Den 1,5 km långa undervattensmuren "Jeté" förhindrar västlig sjötrafik. Fästningen blev 2003 en tillgänglig semesterortsö som fick skyddad status 2014.

Midtskogen (10/4-1940) Slaget vid Midtskogen var en strid mellan tyska och norska soldater. Även om åtgärden var liten var den ett stort uppsving för norsk moral och beslutsamhet. Är idag en välkänd händelse i norsk historia och slaget fick stort utrymme i filmen "Kongens nei"

Elevrum Stad och kommun i Innlandet fylke och ligger vid ett viktigt vägskäl, med Hamar i väster, Kongsvinger i söder och Trysil på svenska gränsen i nordost. Mötet med Carl Bräuer på folkhögskolan och de efterföljande bombningarna gör staden förknippat med kungens flykt.

Nybergsund By med 400 inv. i Trysil kommun i Innlandet fylke. Det var här man fattade beslutet att säga nej till Hitler 11/4-40. När byn några timmar senare bombas togs det idag ikoniska fotografiet på en springande kung. Vid "Kongeparken" uppfördes 1946 ett stenmonument. 1990 (på 50-årsdagen) avtäckte kung Olav V en byst av sin far jämte monumentet. 1996 avtäcktes en byst av Olav V av sin son kung Henrik V.

Sandbu Gård från 800-talet i Gudbrandsdalen dit kung Håkon, kronprins Olav och statsminister Johan Nygaardsvold kom från Otta 17/4-1940. De stannade här i fem dagar innan de 21/4-40 flydde vidare mot Lesja innan de senare kom fram till Molde

Molde Platsen där Håkon och Olav sökte skydd under ett träd och fotograferades av Per Bratland kallas Kongebjørka. Björken är idag en nationalsymbol med ett minnesmonument. Den ursprungliga björken förstördes 1981 och den nyplanterade förstördes 1992. (se bildgalleri)

Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa.