Ryssläger #1: Byringe

Ryssläger nr 1: Byringe (1941-1944)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Mellan taggtråden, 2,1 meter höga i 3 rader, patrullerade svenska soldater med schäferhundar och i hörnen fanns vakttorn med strålkastare."

Visste Du att massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalin fick driva åtta ryska fångläger i Sverige?

Visste Du att nuvarande KGB fick fritt spelrum att spåra upp och fängsla ryssar till dessa fångläger i Sverige? Fångläger som i praktiken var ryskt territorium! Detta läger -Byringelägret- är ett av dem:

Lyssna:Byringe

00:00 / 03:18

Den 17 september 1941 ringde telefonen hemma hos Christofer Klasson i Uppsala som var komminister, telefonsamtalet var från Folke Bernadotte som talade om att en stor grupp ryssar var på väg till Sverige. Christofer Klasson kunde komma till Försvarsstaben i Stockholm dagen efter. Greve Bernadotte bekräftade nu, att det var dags: "- Vi har uppgift om att en hel flotta är på väg till Sverige. Vi räknar därför med minst 6000 man." De fanns ombord på en rysk Östersjöflottilj, som försökt bryta sig ut genom den tyska spärren som fanns vid Kronstadt. Det visade sig att bara ett fåtal lyckats.

De första av dessa marinsoldater omhändertogs av ett svenskt kustbevakningsfartyg utanför Gotland på morgonen den 21 september 1941 då två sovjetiska minsvepare med totalt 60 mans besättning kom in på svenskt farvatten vid Huvudskär. I skydd av mörkret lyckades man ta sig förbi den tyska avspärrningen av de estniska öarna Dagö och Ösel. Sex ryska fartyg hade under tre veckor irrat på norra Östersjön, genom minfält och under ständig eld från tyska flottan och flyget. Två av de sex minsveparna kom fram till den svenska kusten vid Gotland och man hissade interneringsflaggan. De sovjetiska fartygen möttes av den svenska minsveparen Grönskär och sedan togs manskapet ombord på jagaren Remus och fördes till Gotland.

En man som fortfarande bor i Sverige var en av de 60 ryssarna som kom. Han föddes i Moskva år 1920. Denna höstmorgon när de kom till Gotlands kust togs han omhand av svenska marinen och serverades varm choklad i muggar med Tre kronor på. Armén tog över ansvaret för dem. Efter bastubad fick de gamla svenska militäruniformer. Sist ur bastun var en liten man som fick ta de kläder som blev över. Skorna var i storlek 48. En svensk officer anlände och ville se ryssarna dansa. Den lille mannen med de stora skorna var en duktig dansör och snart dansade han i mitten av rummet där kläderna legat i en hög tidigare. Mannen berättar att de var rädda att skorna skulle fara av honom och träffa den svenske officeren.

"Byringe skulle bli ett av de hemliga koncentrationsläger som byggdes upp i Sverige"

Från Gotland transporterades besättningen till Nynäshamn för förhör och internering. Hela tiden bevakades de av svenska soldater. De fördes vidare i bussar till ett gråmålat hotell i Stockholm och fördes över nästföljande dag, 22 september 1941, efter desinfektion och sanering till interneringslägret i Byringe i Södermanland uppkallat efter herrgården med samma namn.

Ryssarna visste att Sverige var neutralt och hoppades att få arbeta hos bönder. Nu såg de staketen, tre meter höga i tre rader med taggtråd lindad åt flera håll. Mellan taggtråden patrullerade svenska soldater med schäferhundar. I hörnen fanns vakttorn med strålkastare. I Byringe fanns det första av de totalt åtta ryssläger som fanns i Sverige under andra världskriget.

Samma dag inställdes en svensk stab inkallad av Folke Bernadotte. Ryttmästare Carl Rosenblad var kommendant. En svensk vakttrupp kallades in. Fram till 16 november 1941 kom ytterligare 95 man sovjetisk militär och 9 civilanställda sjövägen till Sverige från Ösel och Dagö som också fördes över till Byringelägret.

Det totala antalet internerade uppgick därmed till 164 man. Den fullt utbyggda svenska vakttruppen utgjordes av 160 soldater som hade rekryterats från Kungliga Södermanlands Regemente. Det var alltså nästan en vakt per

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Greve Folke Bernadotte, mannen i mitten som vrider sig åt höger, anländer till lägret den 1 oktober tillsammans med svensk och minst sagt bister rysk militär. Det här tillfället var avgörande för dem som ville stanna i Sverige. Mannen i civila kläder är sannolikt en svensk diplomat.

internerad. Till en början bodde vaktmanskapet i tält, successivt byggdes baracker upp. I en flygel på Länna bruk ackorderades lägerledningen in.

Under åren 1940-1941 hade det byggts ett fångläger av Socialstyrelsen på Domänverkets mark vid gården Rönntorp ca 1 kilometer sydost om Byringe järnvägsstation som ligger mellan Strängnäs och Malmköping. Här inne i Lännaskogarna låg och ligger fortfarande en bondgård vid namn Rönntorp, då ägd och brukad av en bonde vid namn Fritiof Andersson som hyrde ut en del av sin mark till Socialstyrelsen. Lägret byggdes för eventuell internering av svenskar som ansågs opålitliga i den händelse Sverige skulle dras in i det pågående världskriget.

Det var alltså meningen att Byringe-lägret skulle bli ett av de hemliga koncentrationsläger som vid denna tidpunkt byggdes upp i Sverige och som låg under Socialstyrelsen och Gustav Möllers ansvar och vars högsta chef var Tage Erlander som senare skulle bli Sveriges statsminister. Byringe skulle då blivit Sveriges tredje koncentrationsläger efter Långmora och Smedsbo som redan stod klara våren 1940.

Det konstaterades snart att koncentrationslägret låg för nära Åkers krutbruk med dess känsliga verksamhet så lägret kom aldrig att tas i bruk för kommunister, antinazister och andra subversiva och opålitliga svenskar. Lägret lånades istället ut till Försvarsdepartementet och Folke Bernadotte beslöt att de 60 militärerna som kommit med de två sovjetiska minsveparna två dagar tidigare skulle interneras till lägret i Byringe och därmed var Sveriges första ryssläger ett faktum.

"Ryssarna bevakades dygnet runt och räknades två gånger om dagen"

När Tyskland i juni 1941 attackerade Sovjetunionen gjordes förberedelser för eventuell internering av sovjetiska militärer som kunde tänkas fly till Sverige. Det nybyggda men tomma lägret i Byringe med ett 20-tal baracker identifierades av Folke Bernadotte som var Interneringsdetaljschef sommaren 1941 som en lämplig plats och som ett led i förberedelserna för eventuell internering av sovjetisk militär omgärdades lägret med ett 3 meter brett i 3 rader och 2,1 meter högt taggtrådsstängsel.

Lägret belystes av strålkastare som var starka och bevakades av vaktmanskapet. I hörnen fanns vakttorn och mellan taggtråden patrullerade svenska vaktsoldater med schäferhundar. Den fullt utbyggda svenska vakttruppen utgjordes av 160 man som rekryterats inom Kungliga Södermanlands Regementes (I-10) område. Vaktmanskapet bodde till att börja med i tält. Ryssarna bevakades dygnet runt och räknades två gånger om dagen. En vandrare en höstnatt kunde tro sig ha hamnat i trakten av Buchenhwald. Som mest kom det att finnas 480 ryssar i Byringelägret.

Närmaste kommunikation var tåget som gick från stationen i Byringe. Idag är kanske Byringe järnvägsstation mest känd som rekvisita under filminspelningen av Jonas Jonassons roman "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

4227915d-9f32-4b4d-91d0-a70df2be03a4_edi

Byringe järnvägsstation från 1920-talet. Idag mest känd som rekvisita under filminspelningen av "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann".

Komminister Klasson som var kunnig i ryska, var utsedd till ryssarnas själasörjare. Han har skrivit en utförlig redogörelse. Han sa något ironiskt: ”Det mottagande dessa ryssar fick stod verkligen på höjden av svensk gästfrihet,” Stugorna var endast enkla brädskjul. Ryssarna satte upp stuprännor över sängarna mot regnet. De internerade bodde i 48-mansbaracker som värmdes av vedeldade kaminer. Barackerna saknade innertak och var rödmålade utvändigt. Vattnet hämtades i en pump ute på gården.

Vakterna ansvarade också för mathållningen. Ingen av dem hade lagat en bit mat i hela sitt liv: det blev olakad spickesill och potatis som var halvkokt till alla mål. Första omgången av internerade ryssar bestod av 140 man. Senare kom flera så att antalet till slut var uppe i 480 man, varav 140 man var officerare. Registreringen var länge omöjlig, då de inte ville uppge namn av fruktan för att familjen där hemma skulle straffas för att mannen deserterat. Här fanns politruker, politiska kommissarier, hatad av manskapet och rädda för deras hämnd. Cheferna kunde inte besluta något utan att politrukerna godkände det. Det sades att flera av dem dränktes under överfarten, som födelsedagspresent till en populär chef.

”Att ge en allmän beskrivning av de 164 personers karaktäregenskaper torde höra till det omöjliga, då i detta fallet ingen är den andre lik. Ryssen verkar dock vara godhjärtad och hjälpsam.Han är som ett stort barn med barnets egenskaper, men han kan också, vilket många exempel givit vid handen, vara grym som ett barn. Han har även något av orientalens list och slughet. De ryska internerades allmänbildning är relativt hög. Ingen finnes som är analfabet. Ett förvånansvärt stort antal av dem äro även intresserade av klassisk litteratur och visa ingående kunskaper i rysk litteraturhistoria.” skrivet av lägrets svenske kommendant, ryttmästare Carl Rosenblad i en rapport till en överordnad 17 augusti 1942.

"I lägret förekom konflikter ibland även blodiga slagsmål"

I lägret förekom konflikter som var hårda och häftiga, ibland även slagsmål som var blodiga, mellan ”röda” och ”vita” ryssar. Det förekom också motsättningar mellan sovjetiska och svenska tjänstemän. Efter en tid inträffade en brytning i gruppen. För att detta inte skulle utmynna i något mera handgripligt beslutade de svenska myndigheterna att dela lägret i två från varandra skilda läger. På grund av sin karaktär som interneringsläger avskärmades naturligtvis de intagna där från det omkringliggande samhället i en utsträckning som inte kan jämföras med förhållandena på de övriga lägerplatserna.

Den sovjetiska legationen reagerade våldsamt på åtgärden och protesterade i samma motto. I ett brev från den 9 augusti 1943 skriver man att de svenska myndigheterna utför ett arbete som har till syfte att framkalla moralpolitisk upplösning och sedesförfall bland de i lägret internerade sovjetmatroserna. De svenska myndigheterna fick även beskyllningar för att ha engagerat en emigrant vid namn Roubetz, till att försöka förmå matroserna till fostelandsförräderi och lovat att de i så fall skulle åtnjuta olika slags fördelar och privilegier.

För samma syfte användes även tolken Claesson. Legationen hade däremot rätt när den protesterade mot att interneringen av Sovjets medborgare skedde med hjälp av taggtrådsstängsel och personal som var beväpnad medan polska eller tyska militärer inte alls internerades.

Fotografi från Byringelägret där reparationsarbete pågår med barack nr 6. Till höger syns barack nr 5 som var lägrets matsal och kök. Bakom barackerna syns taggtrådsstaketen. I fonden syns gården Rönntorp.

Snart måste man ordna tre områden som var inhägnade, Läger A för sovjettrogna som ville återvända efter kriget, Läger B för "otrogna"/ anti-kommunister som ville stanna i Sverige efter kriget och ett Läger C som bestod av endast en barack för dem som begått någon förseelse, ett rent straffläger. Här förvarades de ryssar, som begått sådana förseelser som enligt dåvarande svenska krigslagar sonades med arreststraff på upp till tre månader. Straff utdömdes direkt av kommendanten. Ryssarna var rädda för att hamna där, ty det innebar ju en frihetsberövelse och man fick dela med andra från det andra lägret. De fick inte vara med att jobba, inte vara med kamraterna på deras fritid i lägret, ej heller njuta av permission ute i socknen. Samtal med de arresterades var heller ej tillåtet. Rökningsförbud gällde även. Chef för den röda delen, läger A, var en överstelöjtnant vid namn Georgij Makarovitj Anisimov och i den vita delen, läger B, var kaptenlöjtnant Nikolaj Basukoff (1904-1985) förman, som var av gammal rysk officerssläkt. Sovjetunionen var mycket angelägen att få honom utlämnad, kanske på grund av sin bakgrund.

Efter ett år gjordes en del lättnader i lägret. Internerna fick möjlighet att utföra arbeten utanför lägret. ”Ryssen verkar dock vara godhjärtad och hjälpsam. Han är som ett barn med barnets goda egenskaper. De internerade bör få tillfälle till kroppsarbete med vistelse utanför lägerområdet. Detta arbete kan med fördel vara hårt och ett hårt arbete som uttröttar kroppen, har ju även den följden, att de sexuella besvären blir mindre”, skriver den svenske kommendanten ryttmästare Carl Rosenblad till försvarsstaben september 1942.

"De skulle spara på krafterna för att bygga upp det sönderbombade fosterlandet"

En del var med vid bygget av den nya sträckningen av Rv55 vid Länna bruk, arbete i skogen och i lantbruk. Bland annat högg man ”meterved” vid Länna bruk åt Bo von Stockenström. Några kördes med lastbil till Åkers styckebruk för arbete i bruket. Vaktmanskap följde naturligtvis med ut på arbetsplatserna. För det arbete som de utförde fick de 1,50 kr/tim. samt en dagpenning 50 kr/månad från sovjetiska ambassaden.

Vid ett tillfälle i början förbjöd den ambassadör som efterträdde Alexandra Kollontaj dem att arbeta för kapitalisterna. De skulle spara på krafterna för att bygga upp det sönderbombade fosterlandet. Nu blev det inte så. Männen utförde vägbyggen och skogsarbeten. Arbetet omänskligt tungt och många fick bestående men i rygg och axlar från arbetet på vägen mellan Strängnäs och Malmköping som de deltog i. Vissa övergick sedan till skogsarbete där några tvingades använda korsett för ryggproblemen.

Fritid i lägret ägnades åt mycket hantverk, dans och musik. Korgflätning, fiske och mycket annat var populärt. I förläggningen bildades en orkester vilket gjorde tiden lite meningsfullare. Ryssarna köpte dragspel och grammofoner och ordnade kabaréer och danstillställningar. Följden blev både bröllop och barn, då kriget var slut. Inne i lägret var det fotograferingsförbud, men internerna tog många bilder, framkallade och kopierade själva. Bilderna skulle dock godkännas

Ryska krigsfångar från Byringelägret bygger nya vägen mellan Malmköping och Strängnäs.

av svenska myndigheterna. Det finns kvar en del bilder från lägertiden hos släktingar till de som senare fick asyl i Sverige.

Modellskeppsbygge var en annan populär fritidssyssla. En stor modell av fregatten Rättvisan byggdes 1942, som tillägnades kung Gustav V, den finns idag på Sjöhistoriska muséet. Andra modeller var kryssaren Tre Kronor, tillägnad Folke Bernadotte och kryssaren Gotland, tillägnad chefstolken kapten Rudolf Rasch, som hans barnbarn Raoul Lindkvist hade med till minnesdagen i september 2012 och visade upp. Den var byggd av kapten Georgy Ivanov.

Den sovjetiska legationen bestämde, att alla skulle hållas utan omvärldskontakt. Minister var den kända Alexandra Kollontaj, som umgicks på förtrolig fot med många intellektuella svenskar, hon liksom Folke Bernadotte var flera gånger på besök i Byringelägret. Till Byringe kom Sovjetunionens omskrivna ambassadör Aleksandra Kollontaj den 23 februari 1942, hon var en 69-årig elegant dam. För sina landsmän som var internerade berättade hon om ett besök på ett svenskt häkte 1912 och mot denna bakgrund ansåg hon att de hade det bra då de inte behövde känna sig ensamma. Dessutom hade de fått tillgång till ryska och ukrainska böcker från Kungliga biblioteket i Stockholm. Svenskarna följde Genéve-konventionen, som var okänd för Sovjetunionen. Efter ett antal månader beviljades ryssarna permission av svenskarna och fick i sinom tid både resa till Strängnäs, Eskilstuna och Stockholm.

"Lita aldrig på en ryss. En regel utan undantag"

Efter ytterligare en tid medgavs även utflykter i Länna på fritiden och inledningsvis även då med vaktmanskap. För de pengar som man tjänade köptes bl.a. cyklar, armbandsklockor, kostymer och instrument. Cyklarna var av märket AJ, en cykel som tillverkades av Anders Jansson som även drev bilverkstaden i Länna. 1943 upprättas ett fritidsområde på 3 km i diameter där internerna tilläts röra sig ganska fritt. Det finns bilder som visar hur de rörde sig fritt och träffade många Lännabor. Det ordnades fotbollsmatch mot Länna GIF:s veteraner, kyrkobesök, besök till Stockholm (Skansen och Sjöhistoriska muséet) m.m.

Många fick goda kontakter med familjer i socknen, t.ex. vid Salvartorp. Sjön Salvaren ingick tidigt i det område som tilläts att besöka för att kunna bada och fiska. Det ordnades danskvällar där ryssarna från läger A stod för musik och även dansuppvisning av kosackdans.

Ryske lägerchefen var en överstelöjtnant vid namn Anissimov som även var militärdomare. Om ryssläger livet, vars minne ännu lever i skogarna, berättar den svenske kommissarien, furir J.G. Weijnblad. Bäst minns han avträdessnusket och annorstädes och alla svårigheter han hade att bli åtlydd av hånleende ryska officerare. "Där vilade en stämning av rotlöshet och dålig lägerdisciplin. Lita aldrig på en ryss. En regel utan undantag.”

Uppställning utanför barackerna i Byringe inför svensk militär. Alla skulle räknas in för att se att troppen var fulltalig. De sovjetiska marin- soldaterna bär sitt hemlands uniformer.

Männen var inte krigsfångar utan lägret var en förvaringsplats under svenskt befäl men den sovjetiska ambassaden hade full insyn och ambassadören Madam Kollontaj kom och hälsade på vid några tillfällen. Efter ett tag fick de uniformsjackor av blått ylletyg med släta mässingsknappar. På ena armen fick de sedan själva sy fast en röd stjärna.

När den sovjetiska armén närmade sig Berlin begärde legationen att få ta hem sina medborgare. Alla fick ställa upp sig och svenskarna sade att de som ville stanna skulle ta ett steg framåt. De övriga fick omedelbart plocka ihop sina saker och lämna lägret. En överstelöjtnant besökte nu lägret och förhörde de som ville stanna. Även svenska soldater fanns i rummet. Mannen som kom att stanna i Sverige inkallades som den tionde och överstelöjtnanten sade: "Du har lyssnat på propaganda, du som har en bror som försvarade Leningrad som hög officer." Alla papper från båten hade de svenska myndigheterna lämnat till den sovjetiska legationen. Svenskarna började viska. Mannen svarade att han visste vad som skulle hända om han kom tillbaka, det var inte han utan en krigstribunal som skulle döma honom. Förhörsledaren skrek då: »Du tror på den där propagandan. Försvinn härifrån!«

De 34 personer som skulle få stanna skickades till skogsarbete och barackboende utanför Malmköping. Det fanns inga staket, men några soldater bevakade dem. De flyttades igen, först till Byringe herrgård och sedan ett par kilometer därifrån till nya baracker och nytt skogsarbete. I början av maj 1943 strejkade de hela sommaren. Efter strejken fick de flytta till olika städer i Sverige. En av männen blev konstruktör vid en industri i Mellansverige. Men han kände sig inte respekterad i Sverige. Hans räddning, berättade han, är musiken, han spelade bland annat balalajka. Under större delen av kriget existerade även korrektionsläger för utlänningar som begått brottsliga handlingar i Sverige eller visat ett antisocialt beteende. Ett var beläget i Långmora nära Säter, ett annat i Smedsbo i By söder om Avesta och ett tredje i Rengsjö norr om Bollnäs i Hälsingland. Till det senare lägret sändes sovjetryska soldater som vägrade arbeta eller hade uppträtt berusade och deltagit i misshandel.

"Lägren styrdes i praktiken av NKVD, nuvarande KGB"

Mer än 4000 ryska soldater som hamnat i tysk fångenskap lyckades fly till Sverige under åren 1941-43. Här blev de internerade i ryssläger som svenska regeringen lät helt styras av Sovjetmakten. Lägren styrdes i praktiken av tjänstemän från den ryska legationen i Stockholm och NKVD (nuvarande KGB). I början av oktober 1944 tvingades 2 500 av de ryska militärerna att återvända till Sovjet, där en del sändes till arbetsläger som ”landsförrädare” och andra tillbaka till tyska fronten, andra avrättades.

Vartefter kriget vände till Tysklands nackdel blev också tonen från Moskva allt skarpare. Stalin krävde att de som satt i svenska läger skulle skeppas hem igen och att intet hårstrå skulle krökas på deras huvuden. Men sanningen var en helt annan. De som flytt sågs som förrädare oavsett vilket skäl de hade till att fly och skulle behandlas som sådana. Men för att gjuta olja på vågorna vidtog de sovjetiska myndigheterna vissa mått och steg.

I Alexander Solzjenitskys bok "Gulagarkipelagen" finns ett stycke om Byringefångarna. Författaren träffade Kardenko som var marinlöjtnant i ett Sibiriskt läger. För Nobelpristagaren berättade han om hur en liten grupp av fångar som kommit till Gulag från Byringe fick äta upp sig, låta håret växa och upp kläddes mycket prydligt. Sedan fick de åka till Leningrad och möta

journalister från väst och berätta hur bra de behandlats. Sanningen var dock en

Skärmklipp 2022-12-01 08_edited_edited.j

Hemkomst till Byringelägret efter en dags arbete.

Lilla kuren i bakgrunden är pumphuset.

annan då alternativet var att få ”ett stycke bly i nacken”. Efter presskonferensen i Leningrad var det sedan snabb transport åter till Stalins arbetsläger.

Alexander Solzjenitsyn skriver: ”Under krigets första dagar förliste en sovjetisk eskortjagare utanför svenska kusten. Under resten av kriget bodde besättningen i frihet i Sverige - i ett välstånd och en komfort som aldrig förr eller senare. Sovjet retirerade och avancerade och attackerade och stupade och svalt medan dessa svinpälsar satt där och gonade sig i neutrala badkar. Efter kriget repatrierade Sverige dem. Deras fosterlandsförräderi var ställt utom all tvivel- men av någon anledning var det inte det de straffades för. Man lät dem fara åt skilda håll, varefter samtliga åtalades för anti-sovjetisk agitation på grund av deras förföriska skildringar av friheten och välmågan i det kapitalistiska Sverige (Kadenko-gruppen).Denna grupps öde blev sedan en anekdot. I lägret höll de nogsamt tand för tunga om Sverige av rädsla för att få nya straff på halsen. Men på något sätt fick svenskarna reda på deras öde och det skrevs bakdantande artiklar i pressen. Vid det laget hade pojkarna skingrats i läger både i när och fjärran.

Genom en specialorder drogs alla plötsligt samman till Kresty-fängelset i Leningrad; i två månader gödde man upp dem som till slakt och håret fick växa ut på dem. Därefter kläddes de upp till blygsam elegans, fick repetera vad de skulle säga till dem och varnades för att de som knystade det minsta skulle få ”nio gram” i nacken - och så fördes de iväg till en presskonferens med utländska journalister och folk som hade känt till hela besättningen i Sverige. De f.d. krigsinternerade skötte sig bra, de berättade om var de bodde och studerade och arbetade och de harmades över det borgerliga förtalet, som de nyligen hade läst om i västerländska tidningar (vilket som bekant säljs i varenda tidningskiosk hos oss) – och så hade de skrivit till varann och strålat samman i Leningrad (nej, resekostnaderna var inget problem för någon av dem). Deras fräscha, välmående uppsyn var den bästa tänkbara dementin på tidningsankan. Skamset troppade journalisterna av och skrev urskuldande artiklar. För ett västerländskt tänkesätt kunde det här inte förklaras annorlunda. Men intervjuoffren fördes omedelbart till badhuset, fick håret snaggat, kläddes i sina gamla paltor och skickades tillbaka till sina tidigare läger."

"Sovjetunionen betalde över 10 miljoner kronor för Byringefångarna"

Sovjet krävde att alla skulle repatrieras. Alternativet var hot om politiska förvecklingar. Den svenska regeringen tvingades till en diplomatisk balansakt men i till slut sändes de ryska fångarna hem med början i oktober 1944. 10 oktober 1944 kom dagen för avresa. Förhör och påtryckningar och hot från ryska legationstjänstemän förekom. 34 lyckades utverka asyl, resten skickades tillbaka till Sovjetunionen. Många lovade att skriva till nyförvärvade vänner – men ingen hördes någonsin av. Sannolikt försvann de i läger i Sibirien. Vad som hände ryssarna efter återkomsten till Sovjetunionen är i många fall inte klart. Ganska omgående likviderades förmodligen några medan andra sändes till gulag-arkipelagen.

Den 10 oktober 1944 upplöstes lägret, varvid 130 ryssar åkte hem till Sovjet. De transporterades med tåg från Byringe stn till Gävle, båt till Åbo och tåg hem till Sovjetunionen. Vad som hände med dem var osäkert. Det gick många rykten. Bl.a. att man omedelbart efter passagen av den sovjetiska gränsen på Karelen, förde ut männen i skogen och att det hördes kulsprutesmatter. Bara under november och december månad transporterades i hemlighet mer än tusen sovjetryska fångar till Sovjet.

Den sovjetiska repatrierings operationen var mycket aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder försökte man tvinga flyktingarna att underteckna en förbindelse om att ”frivilligt” återvända hem.

Vaktkur till Byringelägret.

Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå utvisa dem och då väntade hårda straff vid hemkomsten. 34 ryssar valde att stanna kvar i Sverige. Huvuddelen av dessa började ett nytt liv i Sverige och bildade familjer och skaffade sig utbildning.

Även Löjtnant Basukov valde att stanna kvar i Sverige. Han var en av fem officerare och soldater som anklagades av de sovjetiska myndigheterna för att ha mördat två politruker när de flydde till Sverige. I en not till utrikesminister Günther krävde Madam Kollontaj att de skulle lämnas ut till Sovjetunionen för att där ställas inför rätta. Vid den Nyköping rättegång som där på följde blev samtliga frikända från anklagelsen och sommaren 1946 beslöt regeringen att de inte skulle utlämnas till den stalinistiska rättskipningen. Basukov hade säkerligen mött en säker död om han återvänt till Sovjetunionen. Hans hustru och en dotter fanns kvar i Leningrad då de hade överlevt kriget men lögnaktigt meddelade de sovjetiska myndigheterna honom att de omkommit i en tysk bombräd. Samma myndighet försökte 1956 lura hem honom genom att plötsligt låta hans dotter Ludmila skriva brev. Då han sedan 1952 var omgift med en svensk kvinna lät han sig inte lockas åter till Sovjet. Han gick med i Hemvärnet och dog i mars 1985.

Förklaringen till att historien om rysslägren varit mindre känd är att merparten av handlingarna som utväxlades mellan Sverige och Sovjetunionen snabbt hemligstämplades. När det gällde Byringe hade den sovjetiska legationen många möjligheter att utöva propaganda för att inte de flydda militärerna skulle försvenskas eller börja tänka i västerländska banor. Under senare tid har det även visat sig att Sovjetstaten betalade den svenska militären för militärernas vistelse i Byringe. Enligt en hemligstämplad handling från den 5 augusti 1954 bekräftar utrikesdepartementet att 428 269 kronor tagits emot som ersättning för utgifter som svenska myndigheter haft under åren 1941 till 1944 för 160 internerade sovjetiska marinsoldaters underhåll. Summan motsvarar över 10 miljoner kronor i dagens penningvärde. Den massiva propagandan som Sovjet på olika sätt fick möjlighet att sprida i Byringelägret hjälpte dock inte fullt ut.

"Idag finns en minnessten och informationsskyltar på platsen"

Efter det att ryssarna lämnat Byringelägret i oktober 1944 blev lägret under en kort period ett genomgångsläger för andra fyktingar av många nationaliteter. När det senare avvecklades kördes ett antal baracker till Danmark för att bli tillfälliga bostäder under landets uppbyggnad efer kriget. En barack flyttades in till Strängnäs och blev lokal för Strängnäs Lottakår och Hemvärn. Baracken är nu flyttad ut till Mälsåkers slott och används där som rast- och caféstuga.

De som stannade fick ett främlingspass. Detta pass var man tvungen att förnya inledningsvis var 6:e månad. I passet stod inom vilket område i Sverige som passet var giltigt, ofta stad samt landsfiskaldistrikt. De flesta erhöll sedan svenskt medborgarskap, t.ex. så erhöll Alexej Zinovjev 23 november 1951 sitt svenska medborgarskap. Han bosatte sig i Strängnäs och bildade familj där.

Länna hembygdsförening har idag röjt på lägerplatsen från träd och buskar. Den 22 september 2012 var det 71 år sedan som de 60 ryssarna kom till Länna. Denna dag invigdes ett monument som ska föreviga minnet av de ryska soldater som tillbringade svåra år i Byringe Rönntorp av ryska ambassadören Igor Neverov. Han säger i sitt tal att vi minns de tragiska händelserna som skedde under kriget och håller minnet heligt av krigets offer. Tal hölls även av dåvarande ordföranden i föreningen Rolf Gunnarsson, ordförande i Strängnäs Kultur- och fritidsnämnd Charlotta Steneskog, ryske ambassadören Igor Neverov samt Alex

Minnesceremoni vid minnesstenen vid Byringelägret.

Johansson, som talade för de anhörigas räkning. Alex är son till en av ryssarna, Alexej Kusnetsov.

En minnessten avtäcktes då av den ryske ambassadören Igor Neverov och den nu ende levande av de som stannade i Sverige - Konstantin Arzamasow (född 1920). Konstantin Arzamasow svarade även för en musikalisk underhållning på balalajka med dragspelsvirtuosen Ari Hatainen. Strängnäs Lottakår erbjöd ärtsoppa och ostsmörgås, Hembygdsföreningen kaffe med bröd och Leif Ekblom visade runt i lägret. I ett tält berättade Aina Karlsson om sina upplevelser av lägret. Hon var dotter till ägaren av gården Rönntorp vid lägret. Yngve Gunnarsson berättade om det civila lägret med ryssar i Krampen, Skinnskatteberg och Alex Johanson berättade om bakgrunden till lägret. Hembygdsföreningen avtäckte även en informationstavla om lägret. En modell av lägret, gjord av Bengt Jansson (son till Anders Jansson omnämnd ovan), fanns till beskådan för att få en bild hur lägret såg ut. Ett antal mappar med information och dokument från Krigsarkivet om lägret fanns för den som ville fördjupa sig i ämnet.

Bland besökarna kan nämnas ett 25-tal från ryska ambassaden med bl.a. ambassadören, armé-, marin- och kul-turattachéerna, den berömda ballerinan Ellen Rasch, 92 år, dotter till chefstolken kapten Rudolf Rasch samt många anhöriga till de kvarstannande ryssarna. Ryska Riksförbundet var representerad av ordföranden Lioudmila Siegel och ryska TASS med sin i Sverige placerade reporter var närvarande. Antalet besökare uppskattades till ca 250.

Under 2013 genomfördes ånyo en minnesdag den 22 september. Ryska ambassaden hade med kort varsel fått förhinder. En utrikespolitisk händelse blev prioriterad. Leif Ekblom öppnade dagen och hälsade alla varmt välkomna. Ryska Riksförbundet representerades av ordförande Lioudmila Siegel, Stockholms amatörensemble (ryssar bosatta i Sverige) ”Med sång genom livet”, under ledning av Marina Moritz sjöng nationalsångerna och ryska sånger. Författarinnan Vera Efron, ryskfödd nu bosatt i Sverige, berättade om situationen i Sovjet under den aktuella tiden. Alex Johansson talade för de anhörigas vägnar. Därefter lades blommor ner vid minnesstenen. Utöver servering som under 2012, serverade ryska flickor i vackra folkdräkter te ur samovar samt piroger. Leif Ekblom och Alex Johansson höll ett kort föredrag om lägret. Konstantin Arzamasow, still going strong 93 år, underhöll på sin balalajka. Avslutningsvis gjordes en rundvandring i lägret. Under 2014 uppmärksammas att det är 70 år sedan lägret upplöstes.

Länna hembygdsförening vårdar på ett förtjänstfullt idag det gamla lägret. Informationstavla och med karta över lägerplatsen. Dessutom skyltar ute i naturen som berättar var de olika byggnaderna låg. Förutom diverse husgrunder återstår två mindre byggnader som under lägertiden användes som tvättstugor. Lägret ligger vid gården Rönntorp. Riksv 55 mellan Malmköping och Strängnäs. Sväng av vid skylten Kalkbro/solvik. Efter 2,5 km svänger du vänster. Sedan efter ca 1,5 km ligger lägret ner till vänster vid Rönntorps gård. Man kan ange Rönntorp 1 på GPS.

// Anders Johansson.

Har Du mer information om dessa läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss! kontakt@s-sanningen.com