Ryssläger #2: Baggå

Ryssläger nr 2: Baggå (1942-1945)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"I maj 1942 blev Baggå herrgård Sveriges andra ryssläger"

Visste Du att massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalin fick driva åtta ryska fångläger i Sverige?

Visste Du att nuvarande KGB fick fritt spelrum att spåra upp och fängsla ryssar till dessa fångläger i Sverige? Fångläger som i praktiken var ryskt territorium! Detta läger -Baggå- är ett av dem:

Patric Reuterswärd, lågadlig hovmarskalk och tongivande konservativ riksdagsman under 18oo-talets andra hälft, hade väl aldrig trott att hans ståtliga herrgård på Baggå järnbruk drygt en mil nordväst om Skinnskatteberg i norra Västmanland en dag skulle bebos av soldater från historiens första kommunistiska diktatur. Reuterswärd var en betydande person inom den framväxande svenska industrialismen. Hans bruk, med anor från 1600-talet, var känt för sin förnämliga produktion av järn och stål. År 1858 brann herrgården ner och han uppförde då en ny pampig bostad åt sig som stod klar 1963 med en total yta om cirka 720 kvadratmeter.

Men drygt 80 år senare var Baggä förvandlat till något helt annat än vad dess ägare hade tänkt sig. Sommaren 1940 var Reuterswärd död sedan ett bra tag, järnbruket var nedlagt och svenska staten hade tagit över stora delar av egendomen. Baggå var då ett så kallat "öppet läger" för de olika flyktinggrupper som hade strömma in i Sverige. Här hamnade norrmän och tyskar som inte sympatiserade med naziregimen. Det fanns även holländska, polska, tjeckiska och statslösa flyktingar, inklusive hela familjer. När det öppnades den 26 juli I940 fanns plats för 45 personer. Till en början drevs verksamheten av Statens utrymningskommission, en myndighet som tillkom i januari 1940 och skulle ansvara för utrymning av riskområden i händelse av krig. 1941 gick det ansvaret över till Socialstyrelsen. Lägerchefen var först sudettysken Ernst Paul och lägret hyste främst flyktingar från Nazityskland och tyskockuperade områden.

"I maj 1942 blev Baggå Sveriges andra ryssläger"

I huvudbyggnaden på Baggå fanns sedan en tid 33 tyskar, flera av dem var kommunister eller antinazister på flykt undan Hitlers regim. En av dem var en statslös före detta tysk medborgare vid namn Herbert Frahm, som uppgav att han var journalist. Herbert Frahm skulle med tiden bli mera känd under sitt täcknamn Willy Brandt. Omkring 30 år senare var han en hyllad förgrundsfigur inom den västtyska socialdemokratin och blev både utrikesminister och förbundskansler i sitt hemland. På Baggå bodde han några korta veckor sommaren 1940.

Här fanns också polska flyktingar och ganska snart blev förläggningen en fristad även för flyktingar från det ockuperade Norge. Trängseln tilltog liksom konflikterna. Till slut ställde norrmännen ultimatum: några måste lämna Baggå, antingen norrmännen eller tyskarna, hur antinazistiska de än var.

På vårvintern 1940 skrev de ett brev till Landsorganisationen i Stockholm och anhöll om ett ekonomiskt bidrag för att kunna inköpa musikinstrument och diverse sällskapsspel till förläggningen. Men en LO-funktionär svarade "att landssekretariatet icke anser sig ha möjlighet att bevilja anslag för ifrågavarande ändamål." Beskedet borde rimligen ha gjort avsändarna besvikna men också frågande.

Internerna protesterade högljutt mot förslaget att förändra Baggå till arbetsläger

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Willy Brandt, senare Västtysklands utrikesminister (1966-1969) och förbundskansler (1969-1974) satt under några veckor sommaren 1940 i Baggå.

för sovjetryska soldatfiyktingar. De skrev till Kungliga Socialstyrelsen och önskade att Baggå skulle fortsätta som interneringsläger men till slut fick de alla flytta. Trots detta bodde några få tyskar kvar ända till slutet av juni 1942. De fick då under ett par veckor samsas med de andra sovjetiska nykomlingarna som hade flytt från tysk fångenskap. I maj 1942 blev herrgården ändå utlänningsförläggning för de sovjetiska soldater som flytt och därmed Sveriges andra ryssläger.

I skarven mellan det ena och det andra blandades sovjetryssar och tyskar. I juni fanns till exempel 37 sovjetryssar. tio tyskar och en spanjor där. De flesta av sovjetryssarna hade rymt från ett tyskt militärtåg i närheten av Kongsvinger i Norge. Några uppgifter om motsättningar dem emellan har inte framkommit. En del av flyktingarna i Baggå kunde lite svenska redan när de kom. De hade flyttats dit från andra förläggningar i södra Sverige eller från arbete på gårdar lite varstans i landet.

Från maj 1942 anlände sovjetiska soldater som flytt från fångenskap i nazisternas tvångsarbetsläger i Norge. Den 7 november I942 fanns 77 sovjetiska soldater på förläggningen och i slutet av året kompletterades Baggå med två barackbyggnader intill herrgårdens södra gavel. Vid denna tid ägdes Baggå Herrgård av svenska staten och innan året var slut fanns här över 80 ryssar.

"Seth ägde en stor hund som flyktingarna var mycket rädda för"

Vid den här tiden hette föreståndaren på Baggå Harry Horndahl. Han var en frifräsare med en synnerligen äventyrlig bakgrund. Horndahl hade deltagit i flera valfångstexpeditioner, seglat på floder i Afrika och stridit som frivillig i finska vinterkriget. Nu skulle han ta hand om de sovjetiska soldater som hade flytt till Sverige från Norge. Det var förmodligen inte en händelse att en man med ett så brokigt förflutet fick detta speciella uppdrag. I Horndahls dossier understryks det att han hade egenskaper som säkert skulle komma väl till pass, i synnerhet hans ”erfarenhet i lösandet av organisatoriska uppgifter, samt vana att umgås, behandla och bedöma människor”.

De första sovjetiska flyktingarna anlände i maj och juni. De kom en och en eller i mindre grupper på 3–4 personer, alla utmärglade och omtumlade. Samtliga hade rymt från det tyska godståg som i maj 1942 varit pä väg genom Norge med sin last av krigsfångar. Bland de nyanlända fanns några av dem som Värmlands Folkblad nyligen hade skrivit om i sina artiklar. Till dem hörde Aleksej Perov och hans kamrater Sineokij och Kasenko.

Den första juni 1942 bodde 23 sovjetflyktingar på Reuterswärds gamla herrgård. Vad skulle ske med dem nu? Männen måste inte bara anpassa sig till en helt ny situation utan också till varandra. De nosade sig försiktigt fram och försökte avgöra: vem var fiende och vem var vän? Baggå och flera av de förläggningar som skulle

Skinnskatteberg_BaggoHerrgord_140905_806

Ryssläger #2: Baggå

Maj 1942 - Juni1945

tillkomma senare var "öppna läger” och där levde de intagna under ganska fria förhållanden. Männen var varken fängslade eller internerade. Flyktingarna och svenskarna i trakten kunde umgås fritt med varandra. Männen var ”skrivna” i det landsfiskalsdistrikt där förläggningen var belägen och de måste ha permission för att vistas utanför distriktet. Permission beviljades av den svenske lägerchefen för läkarbesök och ”enskilda angelägenheters vårdande”.

Seth Andersson, en pensionerad brandkapten från Malung, tillsattes som flyktingdirektör för Baggåförläggningen. I en skrivelse uppger han att ”Socialstyrelsen hyr Baggå herrgård och de intagna omhändertas genom Socialstyrelsens försorg som tillser att de får arbete”. Seth Andersson förbjöd den övriga lägerpersonalen att säga ”du” till honom. Han önskade tituleras "kapten". För det mesta bar han en militärliknande kostym, ridstövlar och piska. Dessutom ägde han en stor hund som hette ”King” och som flyktingarna var mycket rädda för. Som motvikt till den sovjetryska förtroendemannen Fjodor Savitskij och dennes handgångna män, som ständigt hade ambitionen att flytta fram sina positioner när det gällde hur lägret skulle styras, var Seth Andersson onekligen en tillgång för de svenska myndigheterna, särskilt innan ett avtal hade uppnåtts om hur lägerledningen skulle organiseras och vilka ordningsföreskrifter som skulle gälla.

"Slagsmålen ville aldrig ta slut"

Men Seth var inte något vidare omtyckt av de sovjetryska soldaterna eller den svenska lägerpersonalen på grund av sitt auktoritära sätt. När den sovjetiska legationen till sist gav upp sitt motstånd och ingick avtal med Socialstyrelsen om en delad lägerledning benämndes den svenska ansvariga tjänstemannen vid lägret som "representant" medan den sovjetiska omtalades som ”förman”. I praktiken användes främst begreppen fönroendeman eller lägeräldste. Lägret som kallats ”förläggning" av de svenska myndigheterna betecknades efter förhandlingarna som "hem". Den sovjetiska förmannen hade också två medhjälpare bland de intagna till sin hjälp. För att upprätthålla mönstergill ordning och renlighet i logementen utsågs dessutom särskilda rumsföreståndare som skulle medverka till genomförandet av förmannens direktiv.

Situationen på Baggå förvärrades snabbt. Uppträdena och slagsmålen ville aldrig ta slut. En kväll fick Seth Andersson plötsligt höra ett fruktansvärt oväsen och när han kom upp till tredje våningen fann han att det rådde fullt krig däruppe. Tre män var beväpnade med täljknivar och hade överfallit en av sina kamrater. Nu försökte de kasta ut honom. Och angriparna gick längre än så: de hotade sina motståndare med att de skulle tvinga bort dem från förläggningen och att de inte längre skulle få äta där. Andersson läxade upp angriparna. De hade inget att säga till om, för de var i Sverige nu och det var de svenska myndigheterna som bestämde vem som fick bo och äta på Baggå. Andersson rapporterade om incidenten till Socialstyrelsen så snabbt han kunde ”enär förtroendeman nr.16 rapporterar allt till Ryska legationen”.

roda_armen_banderoll-cBnye_zq6swnbcHlIq5

Ryssar vid ett av de 8 svenska rysslägren.

Seth Anderssons ingripande framtvingade ett tillfälligt lugn eller kanske snarare en kort och övergående stiltje. Men stämningen var hätsk, de politiska korten var synade och fejderna avlöste varandra. De ”rättrogna” flyktingarna trakasserade gärna sina motståndare genom att vägra sitta bredvid en ”icke rättrogen” och om en motståndare ville yttra sig skälldes han ner och tvingades tiga. Ibland kunde de oppositionella bli av med sina matportioner. Det pågick helt enkelt regelrätt mobbning på förläggningen. Stämningen var så tät av fientlighet att Seth Andersson hade fått tillstånd att bära vapen, en Walther automatpistol. Seth Andersson litade inte ett ögonblick på flyktingarna och för att få bättre kontroll över situationen bad han Socialstyrelsen om tillstånd att få visitera deras rum: ”-Jag tror att jag då skulle träffa på en del papper och anteckningar som nog skulle ha sitt värde.”

Situationen förvärrades ytterligare och till sist kom det till en öppen konflikt mellan den sovjetiska legationen och Seth Andersson. Legationen anklagade Andersson för att vara berusad i tjänsten, han beskylldes för att använda sin tjänsterevolver för att väcka och trakassera folk mitt i natten, maten på förläggningen var undermålig och Anderssons hund spred skräck omkring sig. Dessutom hävdade legationen att Andersson och hans assistent Nyström bedrev antisovjetisk propaganda. Andersson förnekade givetvis allt och sade att det bara var illasinnat förtal. Hunden King var räddare för ryssarna än vad de var för honom, menade han och maten var det inget fel på, det räckte att se ”ryssarnas volyminösa stofthyddor!"

"Lägret stängdes i juni 1945"

Ärendet blev föremål för en hel utredning och ett av många irritationsmoment i lägret. Vem var det egentligen som bestämde på förläggningen - den sovjetiska legationen eller svenska Socialstyrelsen? Svaret på den frågan är att det rådde ett märkligt dubbelkommando.

En av Konsulära Avdelningen vid Sovjetunionens legation i Sverige "utsedd förman är inför Konsulära Avdelningen ansvarig för tillståndet i hemmet. Förmannens anvisningar och åtgärder äro bindande för alla sovjetmedborgare i hemmet och skola ovillkorligen utföras."

Så står det i ”Regler för den inre ordningen i hemmet Baggå" och dessa regler utgjorde en av grundpelarna i den uppgörelse som hade träffats mellan legationen och Socialstyrelsen. Den innebar att svenskarna tog ansvar för den yttre ordningen på förläggningarna, kontakter med det svenska samhället och de svenska myndigheterna. Den sovjetiska sidan fick ta hand om den inre ordningen och hade rätt att utse en eller flera så kallade förtroendemän.

Förtroendemannen, eller förmannen som han också kallades, hade två medhjälpare, även de utsedda av den sovjetiska legationen. Dessutom utsåg förtroendemannen en ordningsman på varje rum, för att ”medverka vid genomförandet av förmannens direktiv” samt för att ”upprätthålla en mönstergill

Baggå Herrgård 2019.

ordning och renlighet i bostadsrummen”. All denna strävan efter ordning och reda var i själva verket en täckmantel, det handlade egentligen om att kontrollera flyktingarna och deras handlingar och åsikter.

Permission för stadsbesök, långpromenader och läkarbesök medgavs endast med förmannens tillåtelse och skulle införas i en journal. Det framgår vidare att under arbetsftia timmar organiserade de i hemmet boende med egna krafter kulturellt upplysningsarbete, studium av utländska språk, litteratur, historia, uppläsning, samtal, så kallade självverksamhetskvällar, filmvisningar, idrott, schack, samt biblioteks- och cirkelarbete, körsång, musikcirkel och dylikt. Utomstående personer är kategoriskt förbjudna att visats på hemmet och "Förbindelse mellan de i hemmet boende och de svenska myndigheterna handhas endast av hemmets förman."

I Baggå togs på hösten 1942 den så kallade "ångbåten" i bruk som förläggning åt den växande skaran sovjetryska soldater. ”Ångbåten" var ett trähus med två våningar och stenkällare i närheten av herrgården, alldeles ovanför Hedströmmens svarta vattendrag. "Ångbåten" eldhärjades något år senare. Den brann net till grunden och byggdes aldrig upp igen.

I slutskedet av kriget fördes de i samverkan mellan norska och svenska myndigheter till läger i Sverige eftersom de hotades av repressalier på sina hemorten Under hösten I943 började det bli platsbrist i förläggningarna i Baggå och Baggbron. Av det skälet fick sju sovjetryssar inkvarteras på Nya Hotellet i Västanfors, det var mellan den I7 oktober och 30 november 1943. Socialstyrelsen började leta efter en ny lägerplats, senare under hösten fann man den i Krampen, i norra Västmanland. Det kom att bli det största arbetslägret där flera hundra sovjetiska medborgare bodde. Det förlades intill järnvägsstationen med samma namn hösten I943. Där hade det tidigare funnits en liten ångsåg. Liksom i Baggå och Abbortjärn var statliga Domänverket fastighetsägare.

Efter att de sovjetiska fångarna tvingats hem hösten 1944 användes lägren för tyska medborgare, periodvis även för judar som räddats av de vita bussarna. Därefter som ett baltisk läger. Lägret stängdes i juni 1945. Idag är herrgården privatägd. Spåren av lägret är sedan länge borta. 1956 skänktes herrgården bort och 2019 var herrgården till salu. Det finns idag ytterst lite information och inga bilder från Baggå Herrgård under den tid det var ett ryssläger.

// Anders Johansson.

Har Du mer information om dessa läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss! kontakt@s-sanningen.com