Ryssläger #1: Byringe

Ryssläger nr 7: Krampen (1944-1945)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Krampen var det största av de åtta rysslägren i Sverige"

Visste Du att massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalin fick driva åtta ryska fångläger i Sverige?

Visste Du att nuvarande KGB fick fritt spelrum att spåra upp och fängsla ryssar till dessa fångläger i Sverige? Fångläger som i praktiken var ryskt territorium! Detta läger -Krampen- är ett av dem:

Ryssläger Krampen.

00:00 / 22:46

I en öppning i skogen en kilometer från landsvägen mellan Aronsberg och Uttersberg i Skinnskattbergs västra kommundel låg Krampens järnvägsstation vid den så kallade Krylbobanan. Platsen är rik på mossar och tjärnar och ganska högt belägen, över I30 meter över havet på den kraftiga stigningen mellan Uttersberg och Riddarhyttan. Ingenstans i trakten kunde det komma så mycket snö som just här. Bland järnvägare var orten känd som "SJ:s Sibirien".

Ortsnamnet Krampen är efter sjön Krempa eller Krampa, på 1600-talet belagt som Krampen. Filip Arell skriver i ”Svenska statsbanor och stationer”, utgiven år 1910, om Krampen: "Ful och ödslig natur, vidsträckta mossar bevuxna med martallar, här och var fast mark med skog av gran och tall, ej lövskog. Sen vår och tidig höst. Frost i slutet på juli, början på augusti. Dålig tillgång på livsmedel, köpas fördelaktigast i Köping. En lanthandel på tre kilometers avstånd, skola fem kilometer bort.”

I den andra upplagan, utgiven är 1915, kompletterar Filip Arell upplysningarna om Krampen. Där finns nu en ångsåg etablerad på ungefär den plats där rysslägrets matsal, kök och bastu senare skulle uppföras. Som mest arbetade ett tjugotal personer på sågen som lades ner år 1941. Lanthandeln var belägen i Aronsberg. Ibland kom cykelbud från affären med varor till stationen där folk fick hämta och betala det man beställt. Folkskolan hade årskurserna ett till och med sex och fanns i Snarhem, Uttersberg.

"Bland järnvägare var orten känd som "SJ:s Sibirien"

Till Krampen kom även ett smalspår och stationen fungerade som en omlastningsplats mellan det smalspåret och statsbanan. Den smalare järnvägsbanan; Köping-Uttersberg-Riddarhyttan Järnväg, kallades i folkmun KURJ-banan och var viktig för i första hand Kolsva järnverk.

Den hade byggts av privata intressen men med statstöd. Personalen i omlastningen var dock anställda av SJ, KURJ-banan kom av misstag att få en världsunik spärbredd, 1093 millimeter istället för det avsedda måttet 1067 millimeter. I samband med projekteringen gjordes en felmätning och den felaktiga måttuppgiften kom att ligga till grund för beställningen av vagnarna.

I Krampen fanns en överföringsramp, det vill säga en konstruktion där vagnarna från statsbanan (vars spårbredd var standardmåttet 1435 millimeter), kunde köras fram och placeras på ett underrede till en vagn med KURJ-banans smalspår.

Statsbanan förbi Krampen, sträckan Örebro–Frövi–Krylbo, byggdes under de sista åren av 1800-talet. Den gjorde det möjligt för SJ att gena från Hallsberg till Dalarna.

Krampens station invigdes år 1900 och statsbanan elektrifierades år 1934. Smalspåret mellan Krampen och Köping trafikerades dock under hela sin tid av

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Krampens järnvägsstation 1900-1973

ånglok fram till banans nedläggning 1968. I Stationshuset i jugendstil bodde stationsinspektören, stinsen, med familj. I denna trakt var stationen en mäktig byggnad, rentav överdimensionerad. Det hade också fallit sig så att gränsen mellan socknarna Skinnskatteberg och Hed gick rakt igenom stationen. Stinsen fann sitt sovrum beläget i Heds socken, men han åt frukost i Skinnskatteberg. På nedre botten fanns ekande vänthallar med klinkergolv som bildad olikfärgade vackra formationer, stora fönster och den för den tiden obligatoriska personvågen där man för en slant kunde få sin vikt meddelad på en pappersbit. I denna del av byggnaden fanns också biljettförsäljning och expedition där fraktsedlarna buntades, radio och telefon, godsutlämning samt postkontoret vars föreståndare var en dam från trakten anställd av Postverket. Posten på KURJ-banan skötte stinsen om.

Några hundra meter söder om stationsbyggnaden låg de järnvägsanställdas bostäder i samma stil som stationshuset och ett flerfamiljshus i trä en bit norr därom. Här bodde stationskarlar och stations- och omlastningsförmän med familjer. År 1910 bestod stationsstyrkan av 15 man som var bosatta i Krampen, därtill som mest ett tjugotal extraanställda på omlastningen enlig; Filip Arells bok ”Svenska statsbanor och stationer”. lnför invigningen av Krampens station lät SJ köra vagnslaster med matjord till tjänstebostädernas trädgårdar och till stationshusets östra sida. Man var angelägen om att försköna området. SJ anställde till och med en trädgårdsmästare som utförde röjningar och planteringar vid stationerna utmed banan. Fortfarande finns träd i Krampen som planterades av denne trädgårdsmästare.

"Nu var det bäst att börja låsa dörrarna"

Det var i slutet på augusti I943 som Kungliga Socialstyrelsen beslutade att placera en utlänningsförläggning där avsedd för de allt fler soldaterna från Röda armén som flytt till Sverige. Den skulle ligga precis öster om stationsområdet. Det isolerade läget, närheten till järnvägen och tillgången till arbete på statens mark gjorde Krampen ur myndigheternas synvinkel till en utmärkt förläggningsort. Lägret skulle anläggas på båda sidor om den befintliga vägen till Enebo. Snickarkunniga sovjetryssar från den befintliga förläggningen i Baggå kom varje dag under större delen av oktober månad till Krampen för att delta i arbetet med att resa några av barackerna. De levererades i element av AB Köhlsta Hus i Köping.

I Dagens Nyheter den 22 November 1943 kunde man läsa följande: "Nytt ryssläger i Västmanland. En ny förläggning för ryssar som flytt till Sverige förberedes för närvarande, enligt vad Dagens Nyheter erfar. Den skall förläggas till trakten av Skinnskatteberg i Västmanland och meningen är att uppföra 4-5 baracker av arbetsmarknadskommissionens typ. Förläggningar finns tidigare i Byringe, i Baggå och Abborrtjärn samt sedan en tid tillbaka vid Lisma i Huddinge. Någon minskning i flyktingarnas antal har inte förmärkts, ej heller någon avgång genom att vederbörande kunnat sändas vidare, varför behov finns för den nya förläggning som håller på att komma till stånd. Det kan tilläggas att svenska staten på vedertaget sätt ersättes från Sovjetunionen för kostnaderna."

Rysslägret öppnades tidigt 1944. Till en början hade människorna i trakten, precis som på andra håll där rysslägren etablerats, varit tveksamma till det hela. Man började tala om att "-Nu var det bäst att börja låsa dörrarna!". Men ryssarna kom och ingen blev på något sätt störd av dem. Först restes tre baracker på plintar som gjutits. En skulle bli förläggning för sovjetryssar med plats för 48 man, en skulle användas till tvätt- och hygien och en till personalen. Därpå byggdes barackerna för matsal och kök. Ryssarna från Baggå drog vattenledningar från en dricksvattenbrunn väster om den befintliga vägen. De byggde också ett litet pumphus.

Vid Enebovägen fanns en inrasad källare. Ryssarna lagade den och utvidgade den till en dubbelkällare. Den användes för att förvara råvaror till lägerköket Snett bakom källaren byggdes senare det så kaIlade garaget i trä eller »kruthuset« där dynamit och tändhattar förvarades i kistor. De övriga tolv manskapsbarackerna, var 10 år gamla och hade använts av Statens arbetslöshetskommission i samband med nödhjälpsarbeten på 1930-talet. De såg sjabbiga ut, färgen var flagnad, men de gav plats för tolv man i varje. De ställdes i två rader vid den sydligaste delen av lägerområdet. I en av dem bodde förtroendemannen Konstantin Boudjin under större delen av rysslägrets bestånd. Manskapsbarackerna utrustades med klädskåp, säng av militärmodell och pall till var och en samt några bord, en spaltugn med varmluftstrummor samt vedlår, brandspruta och två brandhinkar. I mitten på december 1943 var arbetena klara. Lägret i Krampen utökades på våren 1944 med två stora nytillverkade manskapsbaracker som ställdes närmare skogen.

Såväl Bergslagsbladet som Dagens Nyheter skrev om det nya rysslägret som öppnade i Krampen 1943/44

"De nödiga fick klättra upp fem meter för att göra behoven"

Sentida karta över Krampenlägret.

Där fanns också den så kallade Folkets hus-baracken, som fungerade som samlingslokal. Folkets hus-baracken byggde flyktingarna under ledning av en rysk byggnadsingenjör, Sjarobdsj. Pengarna till inköpet av brädor och plank från den nedlagda sågens upplag togs från lägerkassan. När samlingslokalen invigdes i början på februari 1944 bjöd ryssarna in ortsborna.

"-Varsågod, på Krampen!" sade de i stugorna och till folk de mötte på vägen Senare kunde de säga "-Varsågod Krampen, film ikväll!". Legationen, som besökte lägret ett par gånger i månaden, visade film och höll möten för flyktingarna där.

Folkets hus var en enda stor sal med en scen vid norra kortsidan. I anslutning till förstugan fanns det lilla kioskutrymmet. Kioskluckan togs upp i väggen på den södra gaveln. Byggnaderna var försedda med elektricitet och kaminer som värmekällor.

Av överblivet lösvirke från bygget av Folkets hus reste ryssarna en bastu. Den stod grönmålad inne bland träden i närheten av matsalen. Där i närheten fanns även ett brädskjul för ved dll lägret. Meterved låg också upplagd intill den grusade gångväg som ledde till Tom Ljungquists stuga. Inom lägerområdet anlades för övrigt flera grusade gångar.

En sentida karta över Krampenlägret.

I lägret fanns också ett märkvärdigt utedass, ”femmetersdasset”, byggt av ryssarna. De nödiga fick klättra upp på en utvändig trappstege ungefär fem meter för att göra behoven. Avträdet hade två sittplatser. Utrymmet mellan avträdet och marken var inbyggt med brädor. Konstruktionen var praktisk så till vida att dasset inte behövde tömmas särskilt många gånger under tiden Kampen fungerade som utlänningsförläggning. Personalbaracken hade eget dass dit man bara kunde a tillträde med nyckel.

Matsalen, köket och bastun låg intill den plats där ångsågens ramar tidigare varit placerade. Det berättas att det ska ha funnits en "spöpåle", en bit in i skogen. Den utgjordes av en tall som kapats ett par meter ovan marken och barkats. Men något skriftligt belägg för att en sådan spö- eller straffpåle funnits i Krampen och dessutom verkligen använts finns inte. En marinsoldat från Kaliningrad, som av den sovjetiska lägerledningen ansågs som "pålitlig", var utsedd till spöexekutor. Det kan ha räckt med hotet om ett sådant straff för att uppnå verkan. Även bastubyggnaden verkar ha använts i avskräckande syfte och kom att kallas för "lägerfängelset".

"Det innebar ett förbud mot allmänheten att vistas där"

Placeringen av byggnaderna kom att dela in lägret i en svensk och i en sovjetisk del samt gemensamhetslokaler på båda sidorna om den befintliga vägen. Tom Ljungquists bostad var ett hus med trädgårdstäppa från ångssågstiden. I det huset inrymdes också det svenska lägerkontoret.

Ljungquist var från Lidingö och kunde ryska sedan han på I930-talet varit verksam i Ryssland som flottarbas. Han och den övriga personalen som bodde i lägret hade dämed uppsikt över vad ryssarna företog sig på fritiden, till exempel när de besökte samlingslokalen och stationsområdet, en slags inbyggd social kontroll om man så vill. Frågan är om det var avsiktligt eller om det bara föll sig naturligt?

Området var aldrig omgärdat av något staket eller annan inhägnad. Men Krampen fridlystes av Länsstyrelsen den 1 juni I944 på begäran av Länsstyrelsen. Det innebar förbud mot allmänheten an vistas där. Avsikten var att effektivare kunna utöva kontroll av kontakten mellan utlänningarna och utomstående.

Målet var att minimera detta utbyte. För utomstående, som bröt mot förbudet och tog sig in på lägerområdet, hotade böter om etthundra kronor, vilket var en betydande summa för de flesta år 1944.

Bild från Bergslagsbladet 23 feb 1944. Notera hur enkelt barackerna är uppbyggda. Det är samma barack som de två ryssarna står framför i bilden nedan.

Landshövding Conrad Jonsson krävde i samband med detta att Socialstyrelsen inhägnade området med ståltråd eller liknande och att ”anslagstavlor med tillkännagivandet av förbudet städse skola finnas uppsatta vid områdets gränser, vilka anslagstavlor skola vara av sådan beskaffenhet och så placerade, att från varje punkt på gränslinjen minst en anslagstavla är synlig". Anslagstavlorna sattes upp, men vind och regn förstörde snart meddelandet och någon annan avspärrning kom aldrig till stånd.

Vid den här tiden skärpte de svenska myndigheterna kontrollen av flyktingarna. Om det upptäcktes att någon lämnade området utan tillstånd skulle det anmälas till Socialstyrelsen. För att journalister skulle få göra reportage från Krampen krävdes tillstånd av den sociala byrån och om ryssarna skulle tillfrågas var det "dessutom bäst att fråga sovjetryska legationen om tillstånd, då ryssarne säkert i annat fall tiga", som Aftonbladets korrespondent Harry Jansson i Västerås, fick till svar då han sökte om att få besöka lägret den 28 december 1943.

I februari I944 tilläts Bärgslagsbladet att besöka Krampen och berättar om en "barackstad i jätteformat som vuxit fram" intill den förut så oansenliga och tysta omlastningsstationen. Det framgår att lägerchefen Tom Ljungquists närmaste assistent är Gustav Karlsson "vilken är född av svenska föräldrar i Ryssland och alltså behärskar ryskan som sitt eget modersmål". Även Tom Ljungquist talade ryska. "Det är också ett verkligt nöje att höra dessa båda herrar konversera med de ryska flyktingarna. Språket flyter lätt och ledigt och man skrattar och äro glada tillsammans."

"Det var som att bli förvisad till Krampen"

T.v. stambanan i blått och KURJ-banan i ljusblått. T.h. ryssar vid entrén till barackerna, notera sovjetsymbolerna.

Veckorna innan detta besök hade tidningen publicerat artiklar där ryssarna påstods störa ordningen genom att stjäla och ofreda kvinnor. Man kan därför få den uppfattningen att Krampen-reportaget också hade syftet att något väga upp dessa tidigare beskyllningar.

Läsarna får emellertid veta att då sovjetryssarna kommit över svenska gränsen utan vapen i hand måste de betraktas såsom civila flyktingar. Ett begrepp som den stora allmänheten måste göra klart för sig, speciellt med tanke på den senaste tidens händelser. En civilflykting blir inte satt under samma bevakning som till exempel en militär flykting, vilken interneras och ställs under militärkontroll, utan enbart är ställd under lägerchefens uppsikt.

Godstrafiken i Krampen var omfattande under krigsåren, men persontrafiken blygsam. Krampen var och förblev en glest befolkad avkrok i skogen. Det fanns en förhoppning när statsbanan förlängdes förbi Krampen, att folk skulle söka sig dit och att orten skulle genomgå ett framåtskridande men det blev aldrig så.

"Det var som att bli förvisad till Krampen", minns tågklarerare Tage Wieweg, som arbetade där mellan år 1938 och 1945. Han drev dessutom en kiosk i flyktinglägret. Till det ogästvänligas konto måste också nämnas att här fanns mycket huggorm. Många blev stungna. "Man var alltid tvungen att noga se sig för så

att man inte trampade på någon som låg ihopringlad", berättar Annie Danielsson-Karlsson i Allmänningbo. I trakten fanns under gynnsamma är mycket blåbär och lingon att plocka och välsignade år var myrarna fulla av hjortron.

I Kampen bodde många flyktingar. Som mest, då lägrets tömdes, fanns närmare trehundra sovjetryssar där. Vanligtvis följde rekryteringen till Bergslagslägren den ordningen att de flyktade soldaterna fördes av polisen till Lisma i Huddinge och därifrån till huvudlägret Baggå, eller direkt till annexen Baggbron, Abborrtjärn eller Krampen,

Ganska många av sovjetryssarna spelade musikinstrument som de till en början lånade av ortsbor. Snart köpte de dragspel, gitarrer och fioler. Det dröjde inte länge förrän den första dansen ordnades och inte bara folk från Krampen och de närmaste byarna utan också allmänheten i Riddarhynan, Aronsberg, Uttersberg och Karmansbo inbjöds. Ja, dit kom folk cyklande ända från Hed och Skinnskatteberg. Att Krampen blev en träffpunkt i bygden var överraskande och gillades inte av alla. Efter ytterligare en dans med mycket folk fick lägerchefen, Tom Ljungquist, förhällningsorder att avvisa alla ortsbor från ryssarnas tillställningar i Krampen, samt tillse att alla intagna verkligen var i sina baracker på föranstaltad tidpunkt på kvällen. I ett brev till Socialstyrelsen daterat den 27 februari 1944 skriver Tom Ljungquist:

"Såsom jag förutsåg hade detta till följd att ryssarna började bråka, och klaga över omänsklig behandling. De skruvade ur säkringspropparna för ljuset så att hela lägret låg i mörker en stund innan jag fick isatt nya proppar och hålla vakt vid ledningen. När sedan det blev dags att stänga klubben klockan 23 hade detta till följd nya protester och hot om stryk till mina funktionärer. Först efter det att klubblokalen mörklagts lämnade ryssarna salen. Någon hjälp av förtroendemännen hade vi ej i någotdera fallet, då de sade sig ej ha att några instruktioner från sin legation om dessa saker.” Tom Ljungquist begär att de svenska ortsbor "som jag känner som ordentligt och bra folk kan delta i lördagsfesterna. På vägarbetena och i skogen har vi ju en hel del folk, som ryssarna komma i kontakt med och hade bett hit dessa med familjer och det är ju klart att irritationen blev stor när jag måste avvisa dem."

"I lägret fanns 300 ryssar vilket gjorde Krampen till det största rysslägret i Sverige"

Det finns många vittnesmål om hur trevligt flyktingarna uppförde sig mot barn och särskilt mot äldre. "-Mot äldre personer var de särskilt hänsynsfulla och ödmjuka och visade ett utmärkt bemötande" säger Hugo Andersson i Södertälje som arbetade i Lienshyttans Konsum under krigsåren. Men också när yngre ortsbor kom till en filmvisning och alla platser var upptagna reste sig någon ryss så att de också fick sitta.

Tom Ljungquist framhåller att följden av ett generellt förbud för allmänna tillställningar i Krarnpen "blott har till följd att ryssarna söka sig till Riddarhyttan och Uttersberg, där jag ej har någon kontroll på dem. Vidare anser jag att de gott kan få hålla på till klockan 24 på lördagar."

Tom Ljungquist blev bönhörd, men myndighetspersoner på olika nivåer såg på Krampen med skepsis. Sovjetryssarna i läget respekterade honom. Flyktingarna besökte också Folkets hus i Snarhem i Uttersberg och Folkets park i Riddarhynan. ”Stor-Peter“ från Krampen brukade dansa tyska danser och ”knädans“ i pauserna på danserna i Uttersberg.

Seth Anderssons strategi var annorlunda än den Tom Ljungquist tillämpade för att hålla ordning och reda. Han utfärdade order på order som översattes till ryska och anslogs i matsalen och på logementen. I order nummer 23 till exempel förhåller

Flyktingen André. I bakgrunden syns "rysskällaren"

han bland annat de intagna att alltid iaktta försynthet mot omgivningen, "sång, musik och skrål får inte förekomma efter kl. 23.00”, och uppmanar dem att tänka på omgivningen och "den svenska arbetande befolkningen". Han förbjuder i en annan order de intagna att ta med tallrikar och bestick från matsalen till sina rum, använda filtar som bordsdukar, kasta papper och skräp genom fönstren (ryssarna övergick då till att kasta skräp på vinden istället), att plocka frukt och grönsaker i trädgården ty "dessa saker är avsett att användas i hushållet och ej okynnesvis ätas upp" samt att "ta lampor i trappor och korridorer när de på rummen gått sönder". I en annan order skriver han ”Föreståndaren för biografen Hultebo ber alla ryssar, som besöka biografen att låta bli att prata och larma under pågående föreställning" och påminner samtidigt om en tidigare order om att "i fortsättningen sängarna skola bäddas bättre".

I Krampen fanns till sist drygt trehundra sovjetryssar. Krampen var därmed det största rysslägret i Sverige. Redan från början hade man mycket tydliga önskemål, i första hand ville legationens ombud hindra de intagna att vistas utanför området. Legationens företrädare talade ibland hemlighetsfullt med Ljungquist om de intagna som "överlöpare", alltså personer som skulle ha samarbetat med fienden. Tom Ljungquist hade i jämförelse med sin chef Seth Andersson en liberal hållning gentemot de intagna och personalen. Seth ansåg att han klemade med dem. Även landsfiskalen Helge Ihrfelt i Köping var kritisk. Seth lämnade troligen sina dubier om Ljungquists sätt att sköta sitt uppdrag vidare till Socialstyrelsen. Tom Ljungquist fick flera gånger svara för sig varvid han förklarade att han ansåg det bättre att uppträda mänskligt mot de intagna än att behandla dem alla som förbrytare. Han ansåg också att landsfiskalen inte borde yttra sig om förhållandena, då varken han eller annan polis varit närvarande en enda kväll i lägret.

"-Svetski fascisti!"

"Det går an att fråga tjänstemännen vid järnvägen, om det finns något att anmärka på ordningen inom lägret på danskvällarna, men han bör ej fråga sådana som vi avvisat utan de ordentliga." Utöver Tom Ljungquist bestod den svenska lägerpersonalen av kamrer Gösta Liifw och en svensk elektriker, Erik Pettersson, kökspersonalen på fyra till fem personer samt Hugo Ödmark som var tillsyningsman, anställd av Socialstyrelsen på inrådan av Tom Ljungquist.

När Hugo Ödmark lämnade lägret sommaren 1944 hade han så gott som dagligen i åtta månader umgåtts med sovjetryssarna och hade många väldigt roliga stunder med dem. Vid fem tillfällen under hösten 2004 berättade han sina minnen därifrån i samband med Västmanlands läns museums insamling av minnen från denna tid. Socialstyrelsen var ansvarig för förläggningarna, men i Krampen var det sovjetiska legationen som utövade överinseende av de intagna, enligt Hugo Ödmark.

Legationssekreterare Malgin, sekreterare till Soviets dåvarande sändebud i Sverige madame Kollontaj, besökte Krampen flera gånger. Hon var den högst ansvarige på rysk sida. Den sovjetiske förtroendemannen i lägret Konstantin Boudjin var den lokala ledaren för de intagna och han hade bland annat i uppgift att föra listor över de inkomster och utgifter som ryssarna hade. Han bokförde deras arbetsinsatser och drog av för mat och husrum från inkomsten. Vid sammanträdena användes kulram för att göra uträkningarna.

Ett minne Hugo Ödmark nämner är att när ryssarna inte fick dansa i Folkets hus vid en påsk eller pingsthelg, blev de arga och skrek ”Svetski fascisti!" De blidkades genom att dansen fick genomföras dagen därpå. Han berättar också om ett annat tillfälle då det kom en ryss vid namn Vetrov till lägret för att propagera för Moder Ryssland. Vetrov blev ganska högljudd och varje gång han nämnde Stalin vid namn hunade och stampade ryssarna i golvet. Hugo Ödmark anser att flyktingarna i Krampen uppförde sig anständigt. De var trevliga och lättsamma att umgås med. De flesta arbetade, med vägbyggena eller i skogen. Somliga kunde fördriva fritiden i lägret, andra var ute och cyklade. Det handlade mycket om att försöka få tiden att gå, och att ha roligt. Intill Folkets hus fanns en öppen plats där sovjetryssarna utövade idrott och där barnen i Krampen ibland spelade fotboll. Där hade man också valborgsmässoeld, också efter det att lägret avvecklats.

De drack gärna vodka om möjligheten gavs, många av dem rökte mycket, cigaretterna rullades av tidningspapper. De köpte kläder av Rothenbergs manufaktur i Köping, stadens enda klädaffär vid denna tid. Ryssarna reste dit, eller så kom Rothenbergs till Krampen och visade exempel på kostymer. De ville gärna ha byxor som i benen var vida och utsvängda nedtill. De brukade använda västen till kostymen för att göra kilar som syddes in i byxbenen så att de blev utsvängda och fick jazzsving, berättar Hugo Ödmark. Vissa av flyktingarna hade lätt för att lära sig tala svenska. De sade att det skulle bli svårare för svenskarna att lära sig ryska. Men de flesta brydde sig inte om att lära sig svenska, eftersom de visste att de skulle tillbaka till Ryssland så fort det fanns en fri östersjöhamn.

Ritning över de 48-manna baracker som byggdes upp i Krampenlägret. Efter kriget revs eller eldades de upp. Idag finns bara någon grund kvar där barackerna en gång stod.

"Sverige bra, Ryssland bättre"

Hugo Ödmark berättar lite om några intagna som han blev bra bekant med. Ivan Babenkov pratade mycket bra svenska och han kunde berätta om sig själv och sitt liv i Ryssland. Han pratade om allt, när han var ensam pratade han också om vad han tyckte och tänkte om saker och ting. I grupp brukade ryssarna ibland säga; "Sverige bra, Ryssland bättre".

Babenkov hade pluggat svenska under ett par månader innan han kom till Krampen. Han fungerade också som tolk, samarbetade med folket på expeditionen i stationshuset och såg till att det kom intagna och hämtade gods till förläggningen, till exempel mjölk och andra tyngre livsmedel. På expeditionen fanns en radio som Babenkov tyckte om att lyssna på.

Slain var en sorts ordningsman, en sibirier som var otroligt stark, stor och kraftig. Några ansåg att han var klumpig. För att visa motsatsen gick han bland annat på lina, En annan hette Viktor Serov, en ung pojke från Leningrad. Han var otroligt duktig på att sjunga – tenor var han – och kallade föreståndaannan i köket, Rakbo-Anna, för "mamma". Det är lite underligt hur han hade hamnat i armén när han var så ung, tycker Hugo Ödmark. Smatov ledde den sjuttio man starka lägerkören. Ryssarna sjöng mycket vackert och en del av kören uppträdde bland annat i Köping. Efter en tid fick de balalajkor, men Hugo Ödmark säger att han tyckte sången var vackrare utan ackompanjemang.

Cirka sex kilometer söder om Krampenlägret ligger "rysstenen" utmed "ryssvägen" ryssarna en gång byggde.

Alexander Sologob var från Ukraina och en makalöst skicklig konsthantverkare. Sologob gjorde ett cigarettetui till Hugo Ödmark av ett kokkärl av aluminium som han haft med sig från Ukraina via Tyskland och Norge. Kärlet hade han fått av en vän som dog på en flodstrand under strid. Kamraten ville att Sologob skulle göra något bra av kärlet. Etuiett är exakt avpassat för cigaretternas längd, är mycket vackert graverat med ett litet vasst stål. Han tillverkade också en fotoram till Ödmark, som har båda sakerna kvar i sitt förvar. Sologob gjorde också en mycket fin tavla i mässing föreställande en segelbåt. Den deltog i Moskva där den erövrade första pris. Tavlan skänktes därpå till Stalin vilket skulle ha lett till att Sologob fick vissa förmåner. Sologob avvek från Kampen i tid och blev kvar i Sverige. En som hette Kalov var också mycket duktig. Han tillverkade en kubisk cigarettask i trä, avsedd att ha på bordet. Asken hade en mekanik som gjorde att man endast fick en cigarett i taget.

När angloamerikanerna invaderade franska kusten vid Normandie den 6 juni 1944 jublade ryssarna i lägret. De visste, enligt vad Babenkov sade till Ödmark, att de skulle få åka hem. Om kriget fortfarande pågick skulle de antagligen till fronten igen. Var kriget över trodde de att de skulle hamna i Sibirien. Ryssarna gissade att det skulle bli så, säger Hugo Ödmark, eftersom de hade sett för mycket av andra länder. De kritiserade aldrig Stalin om de var fler än en. I enskilda samtal kunde de göra det. Om det var en person i lägret som ville bestämma kunde man kalla honom för en "liten Stalin". Brutaliteten låg hela tiden på lur i lägret om någon uppträdde otroget eller kunde antas vara icke renlärig. Till exempel rymde en intagen till Storvreta. Efter en tid anmälde han sig hos polisen som skickade honom tillbaka. På Babenkovs inrådan togs han in på kontoret när han återvände för att skyddas av den svenska lägerledningen från att bli misshandlad av förtroendemannens ombud. Ryssen var dödsförskräckt när han kom tillbaka till Krampen. Polisen i Skinnskatteberg kom sedan och hämtade honom. Han blev också kvar i Sverige.

"Det blev en hätsk stämning när ett tysktåg stannade invid rysslägret"

Något planerat attentat mot ett tysktågen vid Krampen har Ödmark inte hört talas om. Däremot hade de tankar på att gå till anfall mot ett tyskt tåg som stannat vid stationen. Förtroendemannen Boudjin avstyrde det med hot om att de som angrep tåget skulle bli bestraffade när de kom hem till Ryssland igen. Det tåget hade röda kors målade på taken till vagnarna som ett tecken på att där fanns sårade och sjuka, men Hugo Ödmark har den uppfattningen att sådana sjukhuståg i själva verket transponerade friska soldater på väg från Tyskland till Finland.

Tranisteringen av tyska trupper på svenska järnvägar var också ett praktiskt problem för den svenske lägerchefen Tom Ljungquist. Sanitets- och permittenttåg med tyska soldater ombord stannade ibland vid Krampens station eller i närheten för att invänta mötande tåg. Den 14 september 1944 stoppades av det skälet ett tyskt sjukhuståg fyrahundra meter norr om stationen. "Landsvägen till förläggningen går blott tjugo meter från järnvägen, varför förbipasserande ryssar genast lade märke till tåget och tydligen sänt bud till ner till lägret att det stod ett tåg med tyskar på järnvägen" skriver Ljungquist i ett brev samma dag till Statens utlännings-kommission.

Han hade inte fått något meddelande om att tysktåget skulle göra ett uppehåll där denna dag, "annars hade jag säkert kunnat förebygga intermezzot genom att gå till

Resterna idag av den så kallade "rysskällaren". Se fler bilder i bildgalleriet längre ner på sidan.

tåget". Assistent Liifw kom körande med bil i riktning mot lägret och hörde oljud och skrik på långt håll och när bilen nått fram mitt för tåget var där en hel massa ryssar från förläggningen, som skrek åt tyskarna på tåget samt bråkade med åtföljande svenska bevakningspersonal.

"Två med polisbrickor försedda järnvägsmän stoppade bilen och anhöll att få telefonera efter polis eller hjälp från lägret. Assistent Liiwf gick då ur bilen och skickade chauffören efter mig. Liiwf bad den svenska bevakningspersonalen att gå ombord på tåget så skulle han taga hand om ryssarna, och han fick också ryssarna bort från banvallen." Tom Ljungquist fortsätter: "När jag kom fram gick just tåget. Ryssarna förklarade att tågpolisen stoppat dem på landsvägen jämsides med tåget och ej ville låta dem passera på vägen, varvid en ryss inte lydde denna order och därför blev gripen av polisen och släpad mot tåget. De andra ryssarna befriade då sin kamrat och började bråka med hela bevaknings-personalen, som de sade att de togo för tyskar. Järnvägens personal säger att de sett ryssar i slagsmål med bevakningspersonalen inne på järnvägsvallen och antager att detta är sant. På tåget stod fullt med tyskar ute på plattformar och i fönstren och munhöggs med ryssarna."

Tom Ljungquist erinrar om att han förut anhållit hos järnvägen om undvikande av uppehåll av tysktågen vid Krampen. Avslutningsvis ber han Utlänningskommissionen "använda sitt inflytande för att förmå järnvägsstyrelsen att ordna så att det inte blir några fler tågstopp med tyskar i närheten av Krampenlägret”.

Det finns också muntliga uppgifter om att järnvägen sprängdes med dynamit i en kurva några hundra meter söder om stationen. Den dagen, strax före midsommar, skulle ett tyskt permittenttåg passera, men en olycka kunde undvikas då ett par järnvägsanställda i tid upptäckte sabotaget. Emellertid är dessa vittnesutsagor svåra att fästa tilltro till, bland annat därför att lägret inte var etablerat midsommaren 1943 och permittenttrafiken hade upphört vid midsommartid 1944.

"-Prima arbetskukar allihop!"

Seth Andersson kom ibland på inspektioner till Krampen. Vid en tillfälle passade några ryssar på att hissa upp hans bil, en DKW, på fyra träklossar så att däcken inte längre nådde marken. Andersson blev mycket upprörd när han upptäckte sabotaget, och han beordrade Tom Ljungquist att se till att ryssarna genast lyfte ner bilen på marken igen.

De före detta soldaterna i Röda armén kom som tidigare nämnts från i stort sett alla folkslag i Sovjetunionen. Balterna i Krampen tyckte inte om att vara inkvarterade i samma barack som övriga sovjetryssar, utan bodde för sig själva. Där fanns också många icke-ryssar från små etniska grupper som karachover, kabardiner, osseter, ingusjier, kalmucker, uzbeker och kosacker, kirgiser, turkmener och samojeder. Särskilt Krampen var ett mångetniskt läger. Alla var stolta över vilket land, område och folk de tillhörde och tyckte egentligen inte om att enbart kallas för ryssar.

De sovjetiska soldaterna ville resa hem, hävdar Vera Rolander i Västerås, som vid tiden för rysslägren var aktiv i den kommunistiska ungdomsklubben i Skiljebo men född och uppvuxen i Sovjet. "Där vi dör så dör vi i alla fall hemma", ska de ha sagt till henne. Ryssarna spelade volleyboll mot ett lag från ungdomsklubben på Johannisberg. De kom också för att få prata ryska. De var unga pojkar och Vera

försökte hålla modet uppe hos dem så att de skulle hålla ut tills de fick åka hem.

1994 var första gången man hade ceremonier vid "rysstenen" vilket samlade folk även från ryska ambassaden. Därefter har minnet högtidlighållits.

Många var analfabeter. Ryska var det påbjudna språket, men det talades många andra språk. Omsider lärde sig några av de intagna, som förut kunde en del tyska, inte bara tala utan även skriva hygglig svenska. Bland soldaterna fanns kristna och muslimer, akademiker och arbetare, hantverkare och kontorister. Kortregistret i Baggå upptar yrken som traktorförare, läkare, musiker, elektriker, biodlare, jordbruksarbetare, skådespelare, gruvarbetare, studenter, filmarbetare.

En gång om året läkarundersöktes flyktingarna. Inventarieförteckningen från Baggå, som upprättades när lägret upphört den 30 juni 1946 visar att det fanns en hel del medicinska utensilier i förläggningen. Soldaterna fick i mindre grupper ställa upp sig på led varefter doktor Nils Nilsson kontrollerade deras hälsotillstånd. En sådan inspektion avslutade Nils Nilsson vänd till Seth Andersson med orden: "Prima arbetskukar allihop!"

I Krampen fanns med undantag för järnvägs- och poststationen ingen annan samhällsservice. Närmaste livsmedelshandel var Konsum i Aronsberg, tre och en halv kilometer bort efter vägen mot Riddarhyttan. I Uttersberg en halvmil åt motsatta hållet, fanns både en privat- och en Konsumbutik så även i Karmansbo. En av dessa handelsbodar, den privata i Snarhem, Uttersberg, finns numera på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Den skänktes dit år 1946, bara två år efter att de sovjetryska flyktingarna lämnat Sverige. (Kanske hade det betydelse att en väsentlig del av köpkraften hade försvunnit i och med att Krampenlägret lades ner?) Än idag ger boden en atmosfär av lantligt 1940-tal.

Bernshammar hade en Konsumbutik som förestods av Tore Sköld. Han var känd för att ta hem alla varor som kunderna önskade, till och med en ny bil och en silverservis sålde han. Han var också känd för vara tillgänglig dygnet runt eftersom han bodde ovanpå butiken och hade svårt för att neka någon att handla. Somartid när turisterna gästade butiken, hade han under disken varor av vissa märken som Konsum inte förde, eftersom han av erfarenhet visste att utsocknes ibland efterfrågade dem. För lanthandlarna i närheten av lägren innebar sovjetryssarnas närvaro att omsättningen höjdes. I oktober I 944 fanns det i de fyra Bergslagslägren 740 man som tillsammans besatt en aktningsvärd köpkraft.

"En del tåg som körde förbi Krampen hade hemlig last under kriget"

Bysalabagaren sålde matbröd och kaffebröd från en liten buss en gång i veckan, och lokala bryggerier, som det fanns gott om vid den här tiden, körde ut dricka. Även slaktarbilar körde hem till folk. Särskilt under krigsåren fiskade folk gädda, abborre och gös för att dryga ut hushållskassan. Köttet från de älgar som blev påkörda och dödade av tåget togs tillvara. Det var inte tillåtet, formellt var det markägarens egendom, det vill säga Domänstyrelsens. Staten gjorde inte anspråk på älgarna, men landsfiskal Helge Ihrfelt i Köping kunde ändå konfiskera det.

Tage Wieweg berättar att vid ett tillfälle hade han och två arbetskamrater en oktobermorgon tagit vara på köttet från en tågdödad älg och transporterat det dll stationsområdet när landsfiskalen och fjärdingsmannen i Hed dök upp i något ärende. Fjärdingsmannen hade sin schäferhund med sig. "-Den sprang lös på området, Risken var stor att hunden skulle hitta köttet. Jag såg ingen annan råd än att springa hem och hämta ett paket köttfärs att distrahera den med så att kompisarna kunde bära undan köttet i säkerhet."

En del tåg som kom förbi Krampen på statsbanan hade hemlig last under kriget. Vid ett tillfälle upptäckte ortsborna att det låg ostar utmed banan både söderut och norrut. De hade fallit av från ett tyskt tåg. Folk gick utmed banan för att plocka ostar. Det visade sig att den tyska osten egentligen var svensk, tillverkad i Motala, framgår det av Västmanlands läns museums minnesanteckningar.

Några av de 14 bostadsbarackerna i Krampenlägret. Närmast de två stora barackerna. Längre bort syns sex av de tolv mindre barackerna. Längst till höger i bild syns skuggan från matsalen. Fler bilder i bildgalleriet.

Många på landsbygden var självförsörjande på mjölk, ägg, smör, bär och sylt, svamp, potatis och rotsaker, ofta också på fläskkött. Kläder och skor inhandlades i Kolsva, Skinnskatteberg och Köping. Det vanligaste transportmedlet var cykeln. Varorna snördes fast på pakethållaren, hängdes på styret eller forslades i en kärra efter cykeln. Man gick eller cyklade för att uträtta ärenden och för att träffas. Det blev inte fråga om särskilt långa sträckor, även om man ledigt kunde cykla flera mil på en dag om det var nödvändigt På vintern, om föret var lämpligt, åkte man spark.

Under kriget låg de flesta män någon tid inkallade i beredskapstjänstgöring eller genomgick värnplikt. Successivt byggde Sverige upp en illa rustat militärt försvar i krigets början till ett mycket starkt inom alla grenar vid dess slut. Beredskapstiderna gjorde dock att det blev brist på arbetskraft i skogen, i gruvorna, på fabrikerna och i jordbruket. Från de olika flyktinglägren kunde en del välkommen arbetskraft hämtas. Ryssarna byggde bland annat den så kallade »Ryssvägen» från Kramptorget mot Karmansbo några kilometer söder om lägerplatsen. Ryssvägen hann dock inte bli helt klar före deporteringen i oktober 1944.

Frånvaron av bygdens manfolk satte de utländska männen ännu mer i blickfånget, och naturligtvis uppvaktades kvinnorna av dem. De sovjetryska flyktingarna var inte oföretagsamma. Eftersom de tyckte mycket om musik, dans och sång blev det snart tillfällen att träffas. Tycke uppstod också mellan de yngre kvinnorna i lägerköken och sovjetryssarna, trots de föreskrifter som Seth Andersson begärt av dem allihop att skriva under på.

"1964 hittades av en slump en sten som idag kallas "rysstenen"

Efter att ryssarna lämnat lägret i oktober 1944 kom Krampenlägret att upplåtas till ”mellaneuropéer utom tyskar", det vill säga balter, rumäner, ungrare, belgare, holländare och polacker med WaIdemar Reinius respektive Sven Hultén som förläggningschefer. Under en kort tid på några veckor kom även så kallade "quislingar". Då bevakades lägret av militär, beväpnade vakter stod till och med ute vid landsvägen.

De som anlände efter ryssarna tilläts inte heller resa fritt. I Krampen utrustades flyktingarna med en resebevis som också gällde som tillfällig legitimation. Det blev en oroligare tid. Bland balterna fanns det flera personer som uppträdde ohövligt och provocerande mot lägerpersonal och ortsbor. De kunde bara tänka sig att hugga kastved, och deras arbetsinsats var minimal. Flera av dem klagade på lägermatens kvalitet och några kastade "grismaten" omkring sig i matsalen och på personalen och skrek åt dem.

De upprepade bråken resulterade i att två av balterna överfördes till koncentrationslägret i Rengsjö i Hälsingland. Därpå anlände ungerska och rumänska judinnor som överlevt tyska koncentrationsläger. Folkets hus uppläts under den tiden till synagoga.

"Rysstenen" cirka sex km sydost om Krampenlägret.

Stenen föll i glömska men återupptäcktes på 60-talet. Idag finns vägskyltar som leder till platsen.

I november 1945 stängdes förläggningen i Krampen. I slutet av året begärde Domänverkets revirkontor i Grönbo att få förvärva Folkets husbaracken och kontorsbyggnaden. I Folkets hus, som hade varit utrustat med fyra kaminer, finns nu bara en kvar. Reviret betalade 8 100 kronor för byggnaderna som togs ner och flyttades därifrån. Senare övertog hembygdsföreningen i Grönbo Folkets hus. Den andra byggnaden blev förläggning till skogsarbetare. De flesta barackerna brändes ner under år 1946 eller I947. Det skedde planerat, men någon eller några baracker hade dessförinnan tänts på olagligt. Förläggningschefens bostad flyttades, pumphuset och avträdena revs. Skogen tog långsamt tillbaka området och minnena efter Krampens ryssläger började sakta blekna...

Den pampiga stationsbyggnaden var bemannad fram till 1962 men revs år 1973 . Då hade den länge stått öde och utsatts för vandalisering. Det vackra skiffertaket och de övriga rivningsmassorna stjälptes ner i raviner i närheten och täcktes nödtorftigt över med sten, sand och jord. 1964 hittades av ortsbon Yngve Gunnarsson en sten -då helt övertäckt av mossa- som idag kallas "rysstenen". Stenen hittades en dryg halvmil från lägerplatsen. Två-tre veckor innan de ryska fångarna skulle skickas tillbaka hade de huggit in symbolen "hammaren och skäran" en röd stjärna och texten "CCCP 1944" i en sten vid ett backkrön utmed "ryssvägen". Stenen föll i glömska, blev överväxt av mossa och upptäcktes av en ren slump över 20 år senare.

"Balterna uppträdde ohövligt och provocerande mot lägerpersonal och ortsbor"

År 1994 hedrades femtioårsminnet av utlämningen med några högstämda tal. Företrädare för politiska partier har besökte platsen och lade ner blommor vid rysstenen, liksom företrädare för Rysslands ambassad i Stockholm som gjorde detsamma. Upptäckten av rysstenen 1964 utmynnade långt senare i en pampig och högtidlig invigning av en intilliggande minnessten över ryssarna den 10 oktober 1999, exakt 55 år efter att soldaterna utlämnats till Sovjetunionen under den hemliga "ryssutlämningen".

På minnesstenen finns en inskription som hedrar minnet av soldaterna med texten: "Till minne av de mer än 2000 sovjetryska soldater som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Stenen restes av ortsbor på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa 10 oktober 1999"

Denna dag, söndagen den 10 oktober 1999, hade ett hundratal personer samlats på vägen mellan Nyckelmossen och Krampsjön som de sovjetryska soldaterna byggde, den så kallade "ryssvägen". Här har ortsbor placerat en stor sten som väger fem ton. Den bär en inskription som hedrar minnet av soldaterna. Och nu ska den invigas. Den har placerats i närheten av den så kallade rysstenen. Det är en vacker, klar och kylig höstdag i den västmanländska banskogen. Grusgropen strax norr om de båda minnesstenarna, är också ett minne från anläggandet av den här vägen. Den används nu som bilparkering. Därifrån och hela vägen upp mot stenen brinner halvmeterhöga tallkubbar.

Minnesstenen: "Till minne av de mer än 2000 sovjetryska soldater som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Stenen restes av ortsbor på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa 10 oktober 1999"

Ett 30-tal representanter från ryska ambassaden, Lars Leijonborg från Sveriges Riksdag och många andra prominenta personer samt körer från både Ryssland och Sverige var på plats denna höstdag 1999. Bland deltagarna finns flera personer vars far var en av dessa utlämnade soldater. Huvudtalare är Folkpartiet liberalernas ordförande Lars Leijonborg. "-Denna sten minner om Europas onda arv". säger han. Stenen avtäcks, en präst lyser frid över soldaternas minne, varpå en kör sjunger "Härlig är jorden". En kvinna från Uppsala, dotter till en av soldaterna lägger mycket rörd av situationen några blommor vid minnesstenen. Efter ytterligare några tal serverar Lions i Kolsva kaffe och smörgås. En insamling ordnas för Anatolij Emets i Ukraina, en av "folkets fiender", som trots alla umbäranden överlevde också Gulag. Insamlingen ger drygt fyratusen kronor. Evenemanget som samlade ett hundratal personer bevakades av pressen och historien om flyktinglägren blev därmed känd för allmänheten.

Makarna Barbro och Yngve Gunnarsson från Karmansbo, Kolsva har vårdat "rysstenen" sedan Yngve upptäckte stenen 1964, engagerat sig i tillkomsten av den intilliggande minnestenen och varit pådrivande för att de utlämnade sovjetryska militärflyktingarnas öde ska uppmärksammas. De började forska i rysstenens historia. Då uppdagades historien om flyktinglägren – en dold del av Sveriges historia som de flesta i trakten faktiskt kände till, men ingen vågade tala om. Yngve Gunnarsson, som avled 2020, blev för sin gärning senare hedrad med en rysk orden som bara tre svenskar tidigare fått.

"Tvättstugan har idag blivit ett litet museum över Krampenlägret"

Kring rysstenen sker efter detta alltid en minnesceremoni i maj varje år och då kommer på denna väg varje år en stor buss fullpackad med ryska deltagare från ambassaden, barn och vuxna. Det kommer diplomatbilar. Ambassadören brukar närvara, likaså landshövdingen samt kommunalrådet från Skinnskattebergs kommun. Ibland, under den mörka årstiden, brinner vid båda stenarna ljus som någon i tysthet ställt dit.

Västmanlands läns museum utförde sommaren 2005 en arkeologisk utgrävning av lägerområdet. En målsättning med utgrävningen var att försöka bekräfta eller dementera de skriftliga och muntliga uppgifterna om lägret. Resultatet redovisas i en rapport som publicerades av Kulturmiljövård Mälardalen år 2006. Det framgår att lagerbilden i marken där lägret stod var mycket störd och omrörd. Kvarvarande byggnader revs eller brändes några år efter krigsslutet. Resterna blandas med rivningslager, förfall och växtlighet Sammanlagt sju schakt togs upp. De förlades invid synliga byggnadsrester som fundament och plintgropar.

Samlingssalen, personalbaracken, matsalen och bostadsbaracker var de byggnader som berördes. Därtill lägrets troliga avfallshög, ett mindre område intill det raserade pumphuset samt lägrets samlingsplats. Undersökningen kunde bekräfta en del skriftliga och muntliga faktauppgifter som samlats in inom projektets övriga delar, samt påvisa byggnadernas exakta lokalisering. Numera finns det ett antal informationstavlor med fotografier utplacerade som berättar om lägerområdet.

Lägrets tvättstuga är en av två återstående byggnader av Krampenlägret och är idag sommartid ett litet muséum.

Lägret är sedan länge rivet och bara några enstaka spår återstår i landskapet. Inte mycket finns kvar av lägret varken där eller på någon av de andra platserna i Bergslagen där läger fanns, det mesta brändes ner av svenska staten efter att ryssarna utlämnats till Sovjet 1944. I Krampen är det sedan länge öde med undantag för tågen som ibland rusar förbi och sommargäster och sportfiskare som trafikerar körvägarna. Nu hörs mest skogens sus där. Av lägerplatsen, som hade en yta på cirka 160 x 80 meter, eller 1,28 hektar, återstår idag endast betonggrunden till lägerchefens hus och där i närheten rester efter pumphuset, ett par betongkonstruktioner i anslutning till barackerna som utgjorde matsal och kök samt i marken plinthål och enstaka gjutna plintar på vilka barackerna var resta.

Av övrig bebyggelse finns det ruiner och fundament kvar att se och som är lätta att hitta vid sidan av vägen. Av lägret återstår i dag endast en restaurerad tvättstuga som låg granne med järnvägsstationen samt "rysskällaren" – en gammal matkällare som lagades och utvidgades av de sovjetiska soldaterna och blev lägrets matförråd. Tvättstugan var sedan stationen stängts rastkoja åt lastarna på järnvägen så länge som Forshammars bergverk hanterade säckar med porslinsmjöl i Krampen.

Tvättstugan som finns kvar har restaurerats och blivit ett litet museum, Krampen museet, över lägret. Det drivs helt ideellt av hembygdsföreningen och är tillsvidare öppet endast om somrarna. Där berättas historien om de ryska krigsfångar som bodde där under andra världskriget. Det är Västmanlands läns museum och föreningen "Kulturbygd i samverkan" som arbetat med detta. På det viset vill man lyfta fram historien om lägret där 300 sovjetmedborgare byggde väg genom skogen innan de, på Stalins order, tvingades tillbaka till Sovjetunionen. Då fick ortsborna bevittna den största enskilda utlämningen av utländska soldater i Sverige under andra världskriget. 740 soldater skickades från lägren i Krampen, Baggbron och Baggå hem till Sovjetunionen. Vad som därefter hände med dem vet vi fortfarande inget om...

// Anders Johansson.

På Ekomuseum Bergslagens hemsida finns en del information om öppettider, vägbeskrivning mm. (LÄNK)

Har Du mer information om dessa läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss! kontakt@s-sanningen.com