Rysslägren.

De svenska... Rysslägren

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Regeringen gav Josef Stalin tillåtelse för 8 ryska fångläger i Sverige, läger som betraktades som sovjetiskt territorium"

Visste Du att massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalin fick driva åtta ryska fångläger i Sverige?

Visste Du att nuvarande KGB fick fritt spelrum att spåra upp och fängsla ryssar till dessa fångläger i Sverige? Fångläger som i praktiken var ryskt territorium - i Sverige!

Lyssna:Rysslägren

00:00 / 1:30:54

Bakgrunden till dessa ryska läger var den enorma flyktingvåg som andra världskriget skapat. Vid krigets slutskede befann sig 60 miljoner européer på flykt och bara i Sverige fanns över 100 000 flyktingar. Det var både civila flyktingar och militärer. En tredjedel av dessa 100 000 flyktingar i Sverige, ca 34 000 personer, betraktade Moskva som sovjetiska medborgare och dessa krävde man skulle återsändas hem till kommunistdiktatorn Josef Stalin och Sovjetunionen direkt efter kriget. Av dessa 34 000 ryska flyktingar var de allra flesta, drygt 30 000, civila balter medan övriga 4 000 var sovjetryssar och över hälften av dessa 4 000 sovjetryssar var soldater ur Röda armén som flytt ur krigsfångenskap undan nazisterna från Tyskland, Finland eller från det av Nazityskland ockuperade Norge.

Dessa 4 000 ryssar sattes nu i speciella interneringsläger i väntan på att kriget skulle ta slut så de kunde skickas hem till Josef Stalin och Sovjetunionen. Men trots att Sovjet var en av krigets segrare sågs dessa soldater inte som några krigshjältar. Eftersom de tagits tillfånga av fienden hade de inte kämpat tillräckligt tappert för sitt land och var därför landsförrädare och för landsförrädare fans bara två straff; livstids straffarbete eller döden! Nu satt de i något av de åtta speciella interneringsläger som skapats i Sverige just för dessa ryssar som väntade på tvångsutvisning från Sverige till Sovjetunionen. Läger som i praktiken var sovjetiskt territorium. Läger som styrdes av ryska politruker och av nuvarande KGB. Läger som idag är jämnade med marken och utraderade ur våra historieböcker. Detta är en av Sveriges mörkaste skamfläckar i vår nutidshistoria! Detta är berättelsen om de 8 svensk/ ryska fångläger som fans i Sverige under kriget. Detta är berättelsen om de så kallade ”rysslägren”.

"Hellre än att bli krigsfånge skulle de begå självmord"

Den 22 juni 1941 inleds Operation Barbarossa som var kodnamnet för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen. Nazityskland med dess ledare nationalsocialisten Adolf Hitler är nu i krig med Sovjetunionen och dess ledare kommunisten Josef Stalin. Tusentals soldater försöker fly undan kriget. Tyskar flyr från ryssarna och ryssarna flyr från nazisterna.

Många av de flyende vänder sina blickar mot det alliansfria och neutrala Sverige. En del ryska soldater hade ensamma eller i små grupper lyckats fly från tyska slavliknande arbetsläger i Norge eller under transporterna dit. Under senare delen av kriget kom de också att ta sig över gränsen via Finland och andra hade gömt sig på båtar från Tyskland.

Gemensamt för alla dessa ryska soldater var att de hade trotsat Stalins order nummer 227 från den 16 augusti 1941, som förbjöd alla officerare och soldater i Röda armen att låta sig fängslas av Hitlertyskland. Hellre än att bli krigsfånge skulle de begå självmord, annars stämplades de som landsförrädare och ansågs då vara "folkets fiende".

När Tyskland attackerade Sovjetunionen gjordes förberedelser i Sverige för eventuell internering av rysk militär som kunde tänkas fly till Sverige. För att kunna ta emot och även kontrollera alla människor som kom byggdes särskilda ryssläger upp. Läger som så småningom kom att i praktiken bli sovjetiska enklaver i Sverige.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_

Ryssläger #1: Byringe 22 sept 1941 - 10 okt 1944.

Byringe järnvägsstation idag

Ryssläger #1: Byringe 22 sept 1941 - 10 okt 1944.

1/9

Sovjetunionen kom i slutet av kriget att intressera sig för ”sina” fängslade soldater utomlands. Diplomatiska propåer riktades mot berörda länder, bland annat Sverige, i syfte att få dem hemskickade. De tvära maktpolitiska omkastningar som världskriget medfört, gav det nu det militärt mäktiga Sovjet trumf på hand. Flyktingarna kom nu att användas som brickor i det utrikespolitiska spelet mellan Sverige och Sovjetunionen.

De största förlorarna fanns bland de 4 000 sovjetryska flyktingarna. Deras tillvaro i Sverige och det dystra öde som kom att vänta 2 500 av dem, har sedan 1945 varit okänt för den stora svenska allmänheten. Först nu, efter det att hemligstämpeln -i några fall delvis- hävts på de dossier om de åtta rysslägren som finns på Riksarkivet, går det att något så när rekonstruera de ryska flyktingarnas korta vistelse på svensk mark.

Historien om de svenska rysslägren börjar den 21 september 1941, alltså bara 3 månader efter Operation Barbarossa, då två sovjetiska minsvepare med totalt 60 mans besättning flyr in på svenskt farvatten vid Huvudskär. Man hade i skydd av mörkret lyckats ta sig förbi den tyska avspärrningen vid de estniska öarna Dagö och Ösel. Ryssarna hade tvingats lämna den baltiska kusten efter hårda strider kring öarna i samband med det tyska anfallet på Sovjetunionen. Fartygen möttes av svenska marinen och det ryska manskapet togs ombord och fördes till Nynäshamn för förhör och överfördes nästföljande dag till ett då mycket hemligt läger i Byringe cirka 15 km söder om Strängnäs.

Lägret hade byggts 1940-1941 av Socialstyrelsen på Domänverkets mark vid gården Rönntorp ca 1 kilometer sydost om Byringe järnvägsstation. Idag är kanske Byringe järnvägsstation mest känd som rekvisita under filminspelningen av Jonas Jonassons roman "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Syftet med det hemliga Byringelägret var att internera opålitliga svenskar i den händelse Sverige skulle dras in i det pågående världskriget.

"Byringe-lägret skulle blivit Sveriges tredje koncentrationsläger"

Det var alltså meningen att Byringe-lägret skulle bli ett av de hemliga koncentrationsläger som vid denna tidpunkt byggdes upp i Sverige och som låg under Socialstyrelsen och Gustav Möllers ansvar och vars högsta chef var Tage Erlander som senare skulle bli Sveriges statsminister. Byringe skulle då blivit Sveriges tredje koncentrationsläger efter Långmora och Smedsbo som redan stod klara under våren 1940.

Det konstaterades snart att koncentrationslägret låg för nära Åkers krutbruk med dess känsliga verksamhet så lägret kom aldrig att tas i bruk som ett koncentrationsläger för kommunister, antinazister och andra subversiva och opålitliga svenskar. Lägret lånades istället ut till Försvarsdepartementet och Folke Bernadotte beslöt att de 60 militärerna som kommit med de två ryska minsveparna två dagar tidigare skulle interneras till lägret i Byringe och därmed var Sveriges första ryssläger ett faktum.

Det då nybyggda Byringelägret hade ett 20-tal baracker och omgärdades av ett 3 meter brett i 3 rader och 2,5 meter högt taggtrådsstängsel. I hörnen fanns vakttorn med starka strålkastare. Mellan taggtråden patrullerade svenska vaktsoldater med schäferhundar. Den fullt utbyggda svenska vakttruppen utgjordes av 160 man som rekryterats inom Södermanlands Infanteri-

Ryssläger #2: Baggå Maj 1942 - Okt 1944.

Baggå herrgård idag

Ryssläger #2: Baggå Maj 1942 - Okt 1944.

1/5

regementes (I-10) område. Vaktmanskapet bodde till att börja med i tält och ryssarna bevakades dygnet runt och räknades två gånger om dagen. Vaktpersonalen byttes ut var 3:e månad för att man inte skulle få för goda relationer med de internerade ryssarna.

Fram till den 16 november 1941 kom ytterligare 95 ryska militärer och 9 civilanställda sjövägen till Sverige och överfördes till Byringelägret. Det totala antalet internerade uppgick därmed till 164 man, bland annat 21 officerare, 19 mariningenjörer och 51 matroser. Dessutom fanns 8 politiska övervakare åt det sovjetiska kommunistpartiet, så kallade "politruker". Det handlade inte initialt om några krigsfångar; lägret var helt enkelt en förvaringsplats under svenskt befäl men där den ryska ambassaden hade full insyn och där den ryska ambassadören Aleksandra Kollontaj, mer känd som "Madame Kollontaj", vid något tillfälle kom och hälsade på. Men krigsfångar kom de att bli...

Som lite kuriosa kan nämnas att den ryska ambassadören Aleksandra Kollontaj under krigsåren i Sverige drabbades av minst tre stroke som resulterade i vänstersidig förlamning. Hennes relation till utrikesminister Christian Günther var omvittnat god vilket gjorde att Sverige och Sovjetunionen fick goda relationen med varandra när krigsvindarna började vända för Hitler under 1944. Efter sin tid som diplomat i Sverige återvände Aleksandra till Sovjetunionen 1945. Med sviktande hälsa ägnade Aleksandra intensivt åt skrivandet på sina memoarer. Under våren 1949 avslöjar Aleksandra i ett brev till sin svenska väninnan Ada Nilsson att hennes memoarer nu var klara och omfattade 320 sidor men trots Sovjetunionens fall har hennes memoarer fortfarande inte publicerats utan finns i dag inlåsta i Ryska kommunistpartiets stängda arkiv på Marx-Engels-Lenin-institutet i Moskva.

Lägerledningen för Byringelägret var inackorderad i en flygel på Länna bruk medan fler baracker successivt byggdes upp där de internerade bodde i de tjugotalet baracker som värmdes av vedeldade kaminer. Första året innebar stora interna motsättningar med många slagsmål. Den stalinistiska regimen i Sovjetunionen hade full insyn och efter en tid delades lägret i två delar på grund av konflikterna mellan de intagna. Läger A med de Stalin trogna och Läger B med de som inte ville återvända till Sovjetunionen. Även ett läger C byggdes - ett rent straffläger som bestod av endast en barack. Här förvarades de ryssar som begått sådana förseelser som enligt dåvarande svenska krigslagar sonades med arreststraff på upp till tre månader. Straff utdömdes direkt av kommendanten och ryssarna var rädda att hamna i C-lägret, för det innebar att man fick dela cell med andra från det andra lägret. De fick inte vara med och jobba, inte vara med kamraterna på deras fritid i lägret eller njuta av permission ute i socknen. Samtal med de arresterade var inte heller tillåtet men värst var nog att man under hela strafftiden inte fick röka.

"Ryssarna sysselsattes bland annat med skogshuggning och vägarbete"

Under 1942 lättade restriktionerna och så småningom blev även arbete utanför lägret men under sträng bevakning möjligt. De internerade sysselsattes med skogshuggning och vägarbete. De fick en begränsad dagpenning för sitt arbete och även ett visst ekonomiskt stöd från hemlandet via ambassaden. Från hösten 1942 gavs även möjligheter till utflykter men inom lägret rådde besöks- och fotograferingsförbud. De internerade hade tillåtelse att fotografera för privat bruk; framkallning och kopiering skulle dock ske inom lägret.

Någon gång under 1943 fick ryssarna tillstånd att röra sig rätt fritt inom en trekilometers radie från Byringelägret och de kunde både handla i den lokala affären vid Länna Bruk och umgås med svenskar. Byringelägret kom dock att förbli det i särklass hårdaste av de åtta rysslagren och det enda helt slutna fånglägret med taggtråd och beväpnade vakter dygnet runt.

Under tiden de ryska soldaterna är internerade i Byringe-lägret anländer allt fler ryssar till Sverige. Fler läger måste snabbt fås fram. Väster om Skinnskatteberg fanns en herrgård från 1863 med en total yta om cirka 720 kvadratmeter vid namn Baggå. Baggå hade redan den 26 Juli 1940 startat som ett internerings-läger för andra flyktingar och hade plats för 45 personer. Det var intellektuella, politiskt aktiva demokrater och fackföreningsfunktionärer från andra länder. De var tyska, norrmän, holländare, polacker, tjeckier och även några statslösa flyktingar.

Ryssläger #3: Baggbron Maj 1942 - Nov1945.

Baggbron idag

Ryssläger #3: Baggbron Maj 1942 - Nov1945.

1/5

Internerna protesterade mot förslaget att förändra Baggå till ett ryssläger. De skrev till Socialstyrelsen och önskade att Baggå skulle fortsätta som interneringsläger men i maj 1942 anlände de första ryska soldaterna som flytt från fångenskap i nazisternas arbetsläger i Norge. De flesta hade lyckats rymma från ett tyskt militärtåg i närheten av Kongsvinger i Norge. Vid denna tid, maj 1942, ägdes Baggå Herrgård av svenska staten och blev genom Socialstyrelsens försorg därmed Sveriges andra ryssläger. I skarven mellan det ena och det andra blandades ryssar och tyskar. I juni fanns till exempel 37 ryssar och tio tyskar i Baggå och redan efter ett par månader befann sig över 80 ryska flyktingar i lägret. De hade flyttats dit från andra förläggningar i södra Sverige eller från arbete på gårdar lite varstans i landet. I slutet av 1942 kompletterades Baggå Herrgård med två nya barackbyggnader för flyktingarna intill herrgårdens södra gavel.

Seth Andersson, en pensionerad brandkapten från Malung, tillsattes som flyktingdirektör för rysslägret Baggå. Seth som ofta bar en militärliknande kostym, ridstövlar och piska förbjöd den övriga lägerpersonalen att säga ”du” till honom eftersom han krävde att tituleras "kapten". Ofta gick han omkring i lägret med sin schäferhund King och domderade, så han blev inget vidare omtyckt på Baggå, varken av de ryska soldaterna eller den svenska lägerpersonalen på grund av sitt auktoritära sätt. Efter det att Socialstyrelsen och den sovjetiska legationen ingick ett avtal hur lägret skulle styras kom Seth Andersson därefter -till hans stora förtret- bara benämnas "representant" medan den sovjetiska lägerförmannen istället omtalades som ”förman”. Efter avtalet kom lägret att kallas ”förläggning' av de svenska myndigheterna men betecknades som "hem" av de ryska myndigheterna.

"Det förekom -även här- ofta slagsmål mellan olika grupper av ryssar"

Permission för besök till staden, långpromenader eller läkarbesök medgavs endast med förmannens tillåtelse och detta skulle då införas i en journal. Det framgår vidare att under arbetsfria timmar organiserade de i lägret boende med egna krafter kulturellt upplysningsarbete såsom litteratur, historia, högläsning, samtal, filmvisningar, idrott, schack eller biblioteks- och studiecirkelarbete och dylikt. Allt naturligtvis med kommunistiska propagandainslag.

Utomstående personer var kategoriskt förbjudna att visats vid lägret och "förbindelse mellan de i hemmet boende och de svenska myndigheterna handhas endast av hemmets förman". Men livet i Baggå var allt annat än behagligt. Det förekom, precis som i Byringe, ofta slagsmål mellan olika grupper av ryssar och dessa våldsamheter hade sitt ursprung i olika politiska uppfattningar. Snart insåg lägerledningen att man måste utöka det redan överfulla Baggå lägret och dela upp ryssarna i olika grupper för att minska motsättningarna.

Fem kilometer söder om Baggå drev fru Iris Ström sitt idylliska pensionat Udden vid Storsjön strax norr om byn Baggbron. Det blev ett ryssläger i april 1942 och knöts som ett annex till Baggå herrgård. Iris upplät pensionatet till Socialstyrelsen för en hyra av 350 kronor i månaden. I samråd med henne bestämdes att namnet skulle vara "Baggbrons utlänningsförläggning" och i avtalet med Socialstyrelsen ingick att Iris Ström anställdes som husmor på

Ryssläger #4: Storvreta. Juni 1942 - Dec 1943.

Pensionat Storgården i Storvreta inringad

Platsen idag där rysslägret en gång låg

Ryssläger #4: Storvreta. Juni 1942 - Dec 1943.

1/4

Pensionat Udden med en lön på tvåhundra kronor i månaden, fri kost samt två rum som bostad närmast köket. Baggbron blev Sveriges tredje ryssläger.

Bara två månader efter Penionat Udden i Baggbron började inhysa ryska flyktingar hyrde staten även Pensionat Storgården i Storvreta, vilket ägdes och drevs av Theresia och Ryno Ohlander. Pensionatet i Storvreta blev därmed Sveriges fjärde ryssläger. Vid pensionatet uppförde paret Ohlander ett flertal, för ﬂyktinginkvartering, anpassade baracker som en lösning till ett ryssläger sommaren 1942. Några ryssar blev även inackorderade i andra lokaler men samtliga utspisades i Storgården som var ett stort trevåningshus med många rum. Lägret uppfyllde alla de krav man hade; det var nära till järnvägen, det fanns gott om arbete för fångarna med väg och skogsarbete och det var nära till Gävle hamn för en framtida utskeppning till Sovjetunionen.

De regler som övriga Storvretabor kunde se ryssarna strikt efterleva, var att de aldrig överskred de geografiska gränser som de inte fick överskrida vid sina promenader under den begränsade permissionstid de beviljades. Söderut fick de lov att vända vid Lyckebo gård och norrut strax norr om där Kilsgärdesvägen idag går under järnvägen. Pensionat Storgården i Storvreta blev dock inget långvarigt ryssläger utan var bara aktivt under 1½ år. Den 15 december 1943 transporterades ryssarna med tåg till större uppsamlingsläger t.ex. Baggå, Baggbron och Krampen. Avresan från Storvreta station blev

något av en sorgeföreställning, där många ledsna Storvretabor - mest kvinnor - fyllde järnvägsperrongen för att vinka av sina nyvunna vänner, vilka senare skulle komma att gå ett ovisst öde till mötes.

"Sovjetiska flaggan och röda fanor hängde överallt innanför lägret"

Ungefär samtidigt som Baggbron och Storvreta öppnade under våren 1942 tillkom Sveriges femte ryssläger, det i Lisma herrgård i Huddinge strax utanför Stockholm. Lisma skilde sig från de andra lägren genom att det kallades genomgångsläger och ibland benämns det uppsamlingsläger. Meningen var att flyktingarna bara skulle stanna en kort period och sedan transporteras vidare, men en del blev kvar och hjälpte till med arbetet på småbruk och på gårdar i närheten. I Lisma fanns det alltid arbete i skogen och det skulle huggas ved för förläggningens eget bruk.

Det var kyrkoarkitekten Martin Westerberg som var ägare till det stora Corps de logi i Lisma men av lokalbefolkningen kallades herrgården kort och gott för "Slottet". Han upplät den stora 1700-tals herrgården och tillhörande park med anor från medeltiden till att bli Sveriges femte ryssläger. Det var den ryska legationen som själva föreslagit Lisma herrgård som ryssläger vilket Socialstyrelsen först motsade sig men sedan gav man vika för de sovjetiska påtryckningarna. Det byggdes fem baracker mellan herrgården och Lisma-sjön och till dessa baracker drogs det in elström, vilket då nog ansågs som väldigt exklusivt. Röda fanor vajade och Sovjetiska flaggan hängde lite överallt innanför lägret. 150 ryssar vistades som mest i Lismalägret och var det ryssläger som fans kvar längst och lades inte ner förrän i november 1946, 1½ år efter krigsslutet i Europa.

Ryssläger #5: Lisma. Juni 1942 - Nov 1946

Enda kända bilden där barackerna syns där ryssarna bodde (pilen)

Lissma herrgård slutade sina dagar som brandövningsobjekt

Ryssläger #5: Lisma. Juni 1942 - Nov 1946

1/12

När de två Bergslagslägren Baggå med tillhörande annex Baggbron snabbt blev överfulla blev det för lägerledningen att hitta ytterligare ett nytt läger och detta läger kom att bli Abborrtjärn bara några mil nordväst om Baggå och Baggbron i Smedjebackens kommun. Abbortjärn började ta emot ryssar i september I943 och blev Sveriges sjätte ryssläger. Abborrtjärn var likt Byringelägret ett barackläger och hade liksom Baggå från sommaren 1940 till våren 1942 varit interneringsläger för politiska flyktingar och byggdes senare ut för att härbärgera 120 man. Det hände sedan att flyktingarna slussades ut från Baggå och Baggbron till det större Abborrtjärnlägret.

Ju längre kriget pågick desto fler ryssar kom till Sverige. Man förstod snart att de läger som man hittills hade inrett eller uppfört inte skulle räcka till. Man visste ju inte heller hur länge kriget skulle pågå. Socialstyrelsen beslöt därför att uppföra ett större barackläger som skulle svälja de stora grupper av ryska soldater som på ett eller annat sätt kom till Sverige. Man började leta efter en ny lägerplats och senare under hösten fann man den i Krampen, mellan Aronsberg och Uttersberg i Skinnskattbergs västra kommundel. Lägret förlades intill Krampens järnvägsstation vid Krylbobanan hösten I943. Det var en stor pampig järnvägsstation som bara tycktes finnas mitt ute i ingenmansland.

"Krampen kom att bli det största rysslägret med närmare 300 ryssar"

Det isolerade läget, närheten till järnvägen och tillgången till arbete på statens mark gjorde Krampen ur myndigheternas synvinkel till en utmärkt förläggningsort. Först restes tre baracker på plintar som gjutits: En skulle bli förläggning för ryssarna med plats för 48 man, en skulle användas till tvätt- och hygien och en till personalen. Därpå byggdes även baracker för matsal och kök. Därefter uppfördes ytterligare tolv manskapsbaracker med plats för tolv man i varje. De ställdes i två rader vid den sydligaste delen av lägerområdet som var på 1,28 hektar eller cirka 160 x 80 meter.

Lägret i Krampen, utökades på våren 1944 med ytterligare två stora nytillverkade 48-mans baracker som ställdes närmare skogen. Krampen, Sveriges sjunde ryssläger, kom att bli det största rysslägret och som mest fanns närmare trehundra ryssar här.

Vid krigets slutskede öppnades ytterligare ett ryssläger. Det placerades till Hagaström i Gävle. Här vid den stora byggnaden Seminariet uppfördes tio till tolv baracker byggda i en fyrkant för att inhysa ryssar som senare skulle skeppas ut från Gävle hamn. Hagaström blev Sveriges åttonde och sista ryssläger. Totalt gav alltså den svenska regeringen den kommunistiska regimen i Moskva tillåtelse att driva åtta ryska läger i Sverige. Fångläger som i praktiken var sovjetiskt territorium!

Ryssläger #6: Abborrtjärn (rester av husgrund) Sept 1943 - Okt 1944.

Anatolij och Sergej tillsammans med hästen Grålle i Abborrtjärn sommaren 1944.

Platsen idag

Ryssläger #6: Abborrtjärn (rester av husgrund) Sept 1943 - Okt 1944.

1/13

Den ryska sidan tog snabbt kommandot över lägren och anklagade exempelvis sin svenska motpart för "antisovjetisk propaganda" sedan flyktingarna i ett av lägren en gång tillåtits lyssna på svensk radio och anordnat en gudstjänst. Radiolyssning, gudstjänster och även telefonsamtal blev därefter förbjudet i lägren. Istället hissade man den sovjetiska flaggan och den sovjetiska nationalhymnen sjöngs av kraftfulla stämmor ute i de svenska skogarna. Emblem med hammaren och skäran mot en jordglob, symbolen för den kommunistiska världsrevolutionen hängdes upp på väggen ovanför ingångarna till manskapsbarackerna och i förläggningarna sattes porträtt av Stalin med tillhörande slagord upp.

Enda tillåtna läsning var sovjetpropaganda och ansvaret låg på den sovjetiska legationen att ombesörja för flyktingarnas "allmänna kulturella behov". De i lägret som bröt mot de inre ordningsföreskrifterna var enligt det svensk/ryska lägeravtalet ansvariga inför Legationens Konsulära Avdelning (alltså i praktiken dagens KGB) och de löner som betalades ut (av svenska staten!) till de arbetande flyktingarna kunde genom en specialförordning konfiskeras ”i den sovjetiska statens namn”.

Grova övergrepp förekom i övervakningen och kontrollen av ryssarna. Övervakarna från det kommunistiska partiet, de så kallade politrukerna, tilläts resa fritt mellan lägren och Stockholm. (De kunde för övrigt resa fritt i hela landet.) När tjänstemän från ryska legationen besökte lägren och höll möten med fångarna, fick den svenska lägerchefen inte ens närvara. Från svensk sida var man i praktiken oförmögen att skydda motsträviga lägerfångar mot övergrepp och misshandel från den ryska legationen som tyranniskt styrde över de åtta rysslägren i Sverige.

"-Det vore lämpligast om lägren upphörde att existera"

Det förekom även hotelser och repressalier. Även listor på så kallade "icke renläriga kommunisttrogna" gjordes upp. De kallades för fascister, otrogna och landsförrädare. De hotas med kroppslig misshandel, långa fängelsestraff eller till livet av politrukerna. Inför besöken från sovjetiska legationen tror många att de kommer att bli misshandlade. Rädslan i lägren sprider sig. De hotas att inte få mat på förläggningen och på alla sätt tvingas därifrån hem till Sovjetunionen.

De ryska krigsflyktingarna hade med sig traumatiska upplevelser från kriget och från de tyska koncentradonslägren. Åtskilliga bar också på liknande erfarenheter från förtrycket i Sovjetunionen decenniet före krigsutbrottet. I det stalinistiska imperiet var det inte ovanlig att människor hämtades på nätterna från sina hem för att aldrig mer återkomma. Även småbrukare sågs som kulaker (rikare bönder) och kunde förlora sina gårdar. Präster och officerare avrättades och miljoner människor svalt ihjäl.

Fruktan för angiveriet och de brutala repressalierna höll ihop Sovjetunionen under den tid som kom att kallas "den stora terrorn" och "den stora svälten". Stalins cyniska doktrin var att "ideologier växlar, men fruktan består". Idag tror man att minst 1 miljon människor mördades på grund av falska anklagelser och att minst 10 miljoner dog av svält.

Ryssläger #7: Krampen. Okt 1943 - Nov 1945.

Krampens järnvägsstation

Ryssläger #7: Krampen. Okt 1943 - Nov 1945.

1/17

Socialstyrelsen konstaterade i en skrivelse att den ryska lägerkommendanten och hans politruker betraktade flyktingarna som en till Sovjet ”underställd grupp” och att de i behandlingen av dem kontinuerligt bröt mot svensk lagstiftning. Socialstyrelsen skriver därför att "det vore lämpligast om lägren upphörde att existera”, men den svenska regeringen vägrade stänga rysslägren, eftersom ”ett sådant förfarande står i bestämd motsats till den ryska legationens önskningar”.

Det var inte bara de ryska lägerfångarna de sovjetiska lägerkommendanterna och politrukerna man hotade utan även den svenska civilbefolkningen. Ibland krävde man att lägerpersonal skulle få sparken då de anklagats för att driva kapitalistisk eller "antisovjetisk propaganda" och vid ett tillfälle krävde den ryska legationen att en svensk lantbrukare som hjälpt en rymling från lägret i Lisma skulle "förvisas i inre exil till en annan del av Sverige då han uppträtt fientligt mot ryska staten”. Ryssarnas krav på bestraffning vittnar om att de såg lägerområdena som sovjetiska enklaver. Ju närmare Stalin gick mot seger i kriget desto hårdare tycks också tillvaron i rysslägren blivit. Till slut var kontrollen så hård att man även kontrollerade och censurerade alla brev som gick till och från lägren. Tage Wieweg, en av de som arbetande på lägret i Krampen berättar att ryssarnas brev och paket lades diskret åt sidan i Krampenlägret och enligt stinsen öppnades försändelserna av censuren i Krylbo, innan den eventuellt gick vidare till mottagaren.

Vad som faktiskt hände innanför väggarna i rysslägren vet vi väldigt lite om men vi vet att såväl misshandel som mord förekom. Idag vet vi att minst ett mord med politisk bakgrund inträffade. Mordet var på en intagen i Lisma-lägret sommaren 1943 och betraktades av den sovjetiska legationen som en "intern angelägenhet". Det stod snart uppenbart att legationen aktivt skyddade mördaren eller mördarna. Mordet inträffade mitt under en filmvisning och när filmen var slut hittades en av flyktingarna död utomhus i närheten av baracken. Vittnen berättar hur kroppen bars bort på en övertäckt bår. En stump av ett vattenledningsrör och en kniv hade använts som tillhyggen. Det fanns inga vittnen, ingen åtalades och polisutredningen lades ner. Den ryska lägerledningen försökte öppet sabotera polisutredning om mordet. Den svenske lägerchefen Tom Ljungqvist uppgav inför utlänningskommissionen att ”min uppfattning är att den ryska legationen anser mordet som en ren intern angelägenhet och skyddar mördaren från att bli upptäckt”. Ryssarna krävde senare att den ”dåliga människa som dödats ska begravas utan ceremonier och i tysthet”. Och så blev det också! En annan ryss skulle ha hittats död med en repsnara

om halsen bland strandstenarna nere vid Lismasjön. Det talades om att det skulle ha förekommit flera mord eller självmord i lägren, men någon fullständig klarhet i alla dessa rykten kommer vi aldrig få.

"Transporten av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart!"

Fångarnas inledande insikter om det svenska samhället var omtumlande. De uppenbara skillnader i välstånd mellan det svenska och det sovjetiska samhällssystemet var ett problem för den ryska legationen; Soldaterna "kontaminerades" av västerländska förhållanden, därmed utgjorde de en fara när de återvände hem igen och då kunde berätta vad de sett. Deras tid i Sverige skulle av det skälet bli mycket dyrköpt. Det räckte att man sett hur bra vi hade det för att bli "Folkets fiende" och därmed riskera minst tio års straffarbete.

Förtroendemannen och hans politruker som inte kunde förhindra kontakterna med ortsborna, hävdade energiskt att det ljusa goda matbrödet och smöret i de svenska bondgårdarna, den allsidiga och närande kosten, kanelbullarna till kaffet och så vidare – alltihop var det kapitalistiska Sveriges propagandanummer! I själva verket levde flertalet svenskar i svår fattigdom och misär. Men här ute i de svenska skogarna hävdade orubbligt Josef Stalin medlöpare att det som visades upp bara var ett kapitalistiskt

propagandanummer.

Kärnan i den svenska politiken skulle visa att de ryska soldaterna frivilligt ville återvända. Lösningen på det låg i att svenska myndigheter inte informerade om någon möjlighet att få stanna. Flyktingarna önskade självmant att få

Ryssläger #8: Hagaström. Okt 1944 - Juli 1945.

Platserna då och idag

Ryssläger #8: Hagaström. Okt 1944 - Juli 1945.

1/5

återvända till hemlandet och svenska myndigheter ombesörjde endast att så skedde. Något alternativ till att återvända skulle inte finnas. Att stanna i Sverige skulle därför inte uppmuntras och flykt från lägren skulle förhindras och straffas. De sovjetiska soldaterna var främmande fåglar under sin vistelse i Sverige, en svag flyktinggrupp som av just det skälet blev brickor i det svenska politiska spelet gentemot stormakten Sovjetunionen. Över huvudena på de ryska flyktingarna pågick ett iskallt politiskt spel om deras öden. Representanter för den ryska legationen i Stockholm hotade med diplomatiska förvecklingar mellan länderna om Sverige inte tillmötesgick kraven på ovillkorlig utlämning.

Detta fick den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, att rekommendera regeringen att med ett ”smidigt handlag” (i realiteten en massdeportation) slingra sig ur frågan ”huruvida någon slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater” och socialminister Gustav Möller ansåg att man ”med tvång borde föra ut så många ryssar som möjligt, i varje fall dem som är i rysslägren”.

Under hösten 1944 skulle så merparten av de 4 000 ryssar som fans i Sverige utvisas till Stalin och Sovjetunionen och rysslägren började nu tömmas. Totalt kom 2 500 ryssar att utvisas i den idag okända "Ryssutlämningen", ibland även kallad "Den okända utvisningen" och denna tvångsutvisning ska inte blandas ihop med den betydligt mer kända "Baltutlämningen" som ägde rum 1½ år senare då bland annat 156 balter utvisades. Svensk polis fick uppdraget att infånga de som rymde efter den 1 oktober 1944. I ett direktiv från Utlänningskommissionen inför massdeporteringen fick polisen veta: "Transporten av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart." De flesta spårades upp, greps och överlämnades med tvång till ryska legationens kontroll och

skickades därefter till Sovjetunionen. Direktivet och polisens agerande var inte förenligt med svensk lag och vad som sedan hände med de 2 500 ryssarna som tvångsutvisades från Sverige vet vi än idag väldigt lite om.

"Regeringen erbjöd 1000 ryska officerare och soldater att fira semester i Sverige"

Även efter ryssutlämningen 1944 krävde Moskva att få namn och adresser till varje enskild flykting som fanns kvar i Sverige och som ansågs vara rysk medborgare. Dessa skulle uppsökas av en rysk kommission och förmås att återvända hem. Regeringen, eller kanske rättare sagt de socialdemokratiska ministrarna Östen Undén, Ernst Wigforss och Gustav Möller lämnade ut de begärda uppgifterna på 784 ryssar. Den 15 man starka ryska repatrieringskommissionen reste sedan under I945 runt i Sverige och lyckades med hot och desinformation förmå ytterligare närmare etthundra ryska medborgare att skriva på en förbindelse att "frivilligt återvända hem".

Av de 4 000 ryssarna i Sverige fick dock några hundra som sökt asyl stanna efter kriget. Men de kom under flera decennier framöver trakasseras och få påhälsningar av NKVD- och KGB-män som ville göra tillvaron i Sverige allt annat än trygg och fridfull. Det finns många vittnesskildringar hur KGB sökte upp och kartlade ryssar som fått svenskt medborgarskap på deras arbetsplatser eller i deras hem. Försöken att förmå dem att resa hem pågick långt efter krigsslutet, troligen ända in på 1970-talet i vissa fall.

Lilja Novikov är en av många som kan berätta. Ännu på 1950-talet söktes hon och hennes man Michael upp av påstridiga personer från ryska ambassaden i Stockholm som försökte övertala dem att återvända till Sovjetunionen.

Ryska soldater i Sverige. Notera den hemmagjorda Sovjetiska flaggan.

Ryska soldater i Sverige.

Ryska soldater i Sverige. Notera den hemmagjorda Sovjetiska flaggan.

1/5

Lilja berättar: "De var alltid två stycken och de talade om för oss vad vi inte fick göra. Vi skulle inte umgås med svenskar. Vi skulle inte agera på något sätt. Bara vara tysta. [...] De ville att vi skulle återvända för det behövdes arbetskraft i Ryssland. De sade också att det alltid är bäst hemma. Man skall älska det land där man är född och aldrig tala illa om det. Att hemma alltid är bäst upprepade de i dörren innan de gick. De utsända visste nästan allt om oss. Jag fick snabbt arbete som biträde på Akademiska sjukhuset där jag också bodde en kort tid men snart dök KGB-tjänstemän upp i bostaden. De visste alltid var jag fanns. Även när jag tagit arbete som hembiträde hos en familj på Börjegatan. De ville att vi skulle återvända men vi vägrade. Påtryckningarna från ambassaden att återvända till Sovjetunionen fortsatte under hela 1950-talet."

Lilja Novikov berättar vidare att hon känner till två ryssar som gick med på att åka hem. Den ene var Nocolai. Han bakade pepparkakor i Rimbo och den andre var Peter som arbetade på en verkstad i Uppsala. De återvände 1964, sommaren då Sovjetunionens parti- och statschef Nikita Chrusjtiov besökte Sverige och rodde i Harpsundsekan med Tage Erlander. Lilja Novikov var bekant med Nocolai och Peter men hon hörde aldrig mera av dem.

Det finns många fler vittnesskildringar från ryssar hur KGB skuggade och bevakade dem i syfte att de skulle återvända till Sovjetunionen och detta pågick ända in på 1970-talet. Det svenska politiska parti som styrde över Sverige under alla dessa årtionden måste naturligtvis känt till detta men precis som under kriget vek man ner sig för Sovjet, Stalin och KGB. Istället skulle man nu efter kriget smöra för kommunistdiktatorn och Sovjetimperiet. Bland annat ville den svenska regeringen att ettusen ryska officerare och soldater ur Röda armén skulle erbjudas att fira semester i Sverige på svenska skattebetalarnas bekostnad. Dessbättre tackade en general i Sovjetunionens försvarskommitté nej till inbjudan. Överbefälhavare Helge Ljung uppgav att det var på den socialdemokratiska regeringens uppdrag han överlämnade inbjudan daterad den I7 september I945. Den svenska regeringens inbjudan skulle vara som ett tack för deras goda krigsinsatser.

"Fortfarande finns sekretessbelagt material om de sovjetenklaver dessa 8 fångläger utgjorde"

Semester i Sverige för några av sina officerare och soldater var något Stalin inte ville ha, särskilt inte som dessa män då skulle kunna få en ohälsosam inblick i något de inte borde komma i kontakt med för det svenska folkhemmet kunde kontaminera dem.

Möjligen ville den socialdemokratiska regeringen bana vägen för betydelsefulla handelsavtal med Sovjetunionen, sådana hade aviserats av bland andra den nye handelsministern Gunnar Myrdal och flera av de inflytelserikaste socialdemokratiska ministrarna Gustav Möller, Östen Undén och Ernst Wigforss. De hade alla som bekant en idealistisk uppfattning om det förträffliga sovjetiska samhällssystemet.

Tilltaget med semesterfirandet visar på en vilja att vara till lags från det svenska regeringspartiet som kunde slå över i ren omdömeslöshet. Men okunnigheten om vad kommunismen i Sovjetunionen stod för var påtaglig hos regeringen och är väl så än idag. Att Sverige skickade tillbaka de ryska soldaterna var definitivt inte rimligt eftersom regeringen visste vad som skulle hända med dem, då de sågs som landsförrädare.

Den svenska regeringen som styrdes av Socialdemokraterna med Per Albin Hansson i spetsen hade naturligtvis det yttersta ansvaret för flyktingfrågan under, och efter, kriget. Den övergripande svenska myndigheten över rysslägren

Ett av få bilder inifrån barackerna i rysslägren. Notera porträttet av Josef Stalin och de ryska slagorden till höger i bild går ut att önska "död åt tyskarna".

Ryssar vid entrén till Krampen-barackerna, notera sovjetsymbolerna

Ett av få bilder inifrån barackerna i rysslägren. Notera porträttet av Josef Stalin och de ryska slagorden till höger i bild går ut att önska "död åt tyskarna".

1/2

var Socialstyrelsen och dess utlänningsbyrå men det var på Socialdepartementet dessa frågor sköttes under Gustav Möllers ledning. De fortlöpande ärendena handlades av Tage Erlander, som under större delen av kriget var statssekreterare på just Socialdepartementet.

I svenska politikers memoarer som omfattar den här tiden nämns inte de ryska soldaterna i Sverige någonstans. Tage Erlander, som hade ett samordnande politiskt ansvar inom samlingsregeringen för bland annat rysslägren, räknar i sina memoarer upp alla flyktinggrupper som fanns i Sverige till följd av kriget – utom ryssarna! Och går man till den socialdemokratiska riksdagsmannen Hernfrid Barks bok om Skinnskattebergsbygdens historia nämns förvisso Krampen, Baggå och Baggbron i snabbt förbigående men ingenting om att det på dessa platser funnits arbetsläger för ryska soldater.

De handlingar som berör dessa åtta ryska fångläger på svensk mark frisläpptes först samtidigt med Sovjetimperiets sönderfall på 90-talet men inte allt blev tillgängligt. Fortfarande finns det sekretessbelagt material om de öar av sovjetenklaver på svensk mark som dessa åtta fångläger utgjorde och som få svenskar idag känner till. Att de åtta ryssläger som man gav tillstånd för och den efterföljande ryssutlämingen idag är ett mycket känsligt kapitel inom socialdemokraterna råder det inget tvivel om. Det är bara att se i våra historieböcker hur mycket - eller lite- som finns skrivet om just rysslägren och den

efterföljande ryssutlämningen. Förmodligen finns det, speciellt vad gäller ryssutlämningen, fortfarande en hel del sekretessbelagt material inlåsta i hemliga arkiv.

"Ödet för de 2 500 ryska fångar som deporterades 1944 är än idag okänt"

År 2001 begärde politikern Ulla Hoffmann att arkiven om ryssarna i Sverige skulle öppnas men den Socialdemokratiska regeringen med utrikesministern Anna Lind i spetsen vägrade häva hemligstämpeln. Anna Lind bortförklarade interpellation med orden: "-Förhållandena då var annorlunda och utlämningen skedde i enlighet med gällande rätt. Vår invandringspolitik var restriktiv och asylrätten begränsad. USA och Storbritannien återsände sovjetiska medborgare på samma sätt som Sverige." Men att Sverige var ett neutralt och alliansfritt land som inte deltog i kriget och därmed inte omfattades av några avtal nämnde Anna Lind inget om.

Ulla Hoffman ansåg svaret modlöst. "De kunde ha behandlats som politiska flyktingar. Jag vill att regeringen tar initiativ till att ryssutlämningen blir en levande del av den svenska historien. Mitt intryck är att regeringen nu vill tona ner ryssutlämningen, helst glömma den. Och hur ska vi veta om alla arkiv verkligen är offentliga?"

Tre år senare 2004 krävde Ulla Hoffmann åter igen att arkiven skulle öppnas och skrev en ny motion men då var det Anna Linds efterträdare socialdemokraten Laila Freivalds som -likt Anna Lind- åter igen avslog begäran att de hemliga arkiven skulle få öppnas för allmänheten. Mycket om rysslägren och den efterföljande ryssutlämningen är än idag sekretessbelagt material för enda anledningen till man låser in material är att där finns något man vill dölja.

Fotografi från Byringelägret

Reparationsarbete pågår med barack nr 6. Till höger syns barack nr 5, lägrets matsal och kök. Bakom barackerna syns taggtrådsstaketen och gården Rönntorp.

Fotografi från Byringelägret

1/2

Ödet för de 2 500 ryska fångar som deporterades från de åtta rysslägren hösten 1944 är alltså än idag okänt. Under krigsåren rådde publiceringsförbud och ryssutlämningen var en topphemlig operation. Vid återkomsten behandlades de som fiendesoldater och brottslingar. De misstänkliggjordes, förhördes och skickades till tvångsarbete eller straffbataljoner. Vi vet att en del avrättades direkt på färden över Östersjön, andra hamnade i de fruktade Gulag-lägren där miljoner slavar redan dött av svält, kyla, utmattning, sjukdomar och omänskliga förhållanden, andra avrättades.

Idag räknar man att över 90% av alla de miljoner fångar och slavar som hamnade i gulag dog. Andra sattes i tvångsarbete i Sibiriska gruvor eller dömdes till inre exil. En del kanske hamnade i det ökända Lubjankafängelset i Moskva där NKVD/ KGB misshandlade, torterade och mördade alla de som inte blint såg kommunismen som guds gåva till mänskligheten. Idag vet man att Lubjankafängelset under 70 års tid hyst minst 21,5 miljoner fångar och att uppskattningsvis 16 miljoner av dessa mördades innanför väggarna i detta ökända fängelse. Det mördades alltså tre gånger fler oppositionella i Lubjanka än i alla de nazityska koncentrations- och förintelselägren tillsammans! De lägsta uppskattningarna säger att 8 miljoner beräknas ha mördats i Lubjanka vilket ändå är fler än under hela Förintelsen. Ändå känner alla idag till Auschwitz, Bergen-Belsen eller Treblinka men hur många känner till Lubjanka? Varför känner vi så väl till grymheterna i Nazityskland och dess koncentrationsläger men inget om de än större, och värre, grymheterna i det kommunistiska Sovjetunionen? Fundera en liten stund varför Du tror det är så...?

"När de åtta ryska lägren i Sverige hade tömts på fångar revs lägren väldigt snabbt"

Idag måste vi ställa oss frågan: fick dessa män någonsin en chans att själva välja hur de ville ha det? Vad kände de till om storpolitikens komplicerade spel där de själva ingick som små och ganska betydelselösa brickor? Hösten 1944 stod det klart att kriget gick mot sitt slut, världens makthavare manövrerade som bäst för att positionera sig i den nya värld som växte fram. En intensiv kamp om makt och inflytande pågick och i det sammanhanget var de sovjetiska flyktingarna och deras öden växelmynt av ganska låg valör.

Efter kriget skulle vi bara blunda, glömma och blicka framåt. "-Rota inte i det förflutna" uppmanade vår landsfader Per Albin Hansson oss! Vad skulle vi finna om vi rotade i vårt förflutna? Vad var det de inte ville vi skulle få veta? Berättelserna om dessa flyktingar och deras skiftande öden har varit okänt sedan 1945.

Överlag finns inte så mycket idag som vittnar om de åtta ryska läger som regeringen tillät hållas i Sverige under Stalins styre. Det finns inte heller mycket i svenskarnas medvetande eller i våra barns skolböcker där de får lära sig något om dessa rysslägers existens. Rysslägren, med den efterkommande ryssutlämningen vid krigsslutet, har inte någon utmärkande plats i historieböckerna. Knappt någon alls faktiskt. Allt har förtigits till total tystnad och mörkläggning.

Rysstenen

"Rysstenen" som upptäcktes på 1960-talet ca 6 km söder om Krampenlägret.

(se fler bilder på Rysstenen i bildgalleriet nedan)

Rysstenen

1/4

Varför är det så? Och vad skulle hända med vissa partiers trovärdighet om alla får veta vad som faktiskt hände under kriget? Vad skulle hända om vi faktiskt började rota i vårt förflutna? Vad skulle hända om alla svenskar klart och tydligt såg den svenska tigerns rödbruna ränder? Idag lägger vissa politiska partier ner mer energi att diktera andra partiers historia än att erkänna sin egen. Man hemligstämplar sitt eget partis förflutna samtidigt som man sprider lögner om andra partiers påstådda historia. Dokument som rör rysslägren och ryssutlämningen ligger ju till avgörande delar fortfarande under hemligstämpel. Så länge vissa arkiv fortfarande är låsta finns det något detta parti vill undanhålla sina medborgare. Sanningen om den svenska tigerns rödbruna ränder är något vi alltid måste hålla tyst om...

När de åtta ryska lägren i Sverige hade tömts på fångar vid krigsslutet revs lägren väldigt snabbt. Baggå och Baggbron finns kvar som privata bostäder. De stora byggnaderna som huserade ryssar i Storvreta, Lisma och Hagastöm är alla rivna sedan länge. Baracklägren i Byringe, Abborrtjärn och Krampen likaså. Idag finns bara lite rester kvar på vissa av de platser där rysslägren en gång låg. Det har gjorts en liten utställning om lägret i Abborrtjärn och en radiodokumentär av Sveriges Radio om Lismalägret. I Byringe finns sedan några år tillbaka en minnessten där lägret en gång låg och i Krampen finns en renoverad liten stuga som en gång var lägrets tvättstuga och som idag sommartid används som ett litet museum över Krampens ryssläger. Sex kilometer söderut finns den så kallade "rysstenen". Det var några ryssar som internerades i Krampen som hade ristat in "CCCP 1944" och en stjärna i en stor sten men sedan föll stenen i glömska och mossa och annan växtlighet växte över inskriptionen. Det var först 1964 som stenen återupptäcktes av ortsbon

Yngve Gunnarsson. Idag har man rest en minnessten strax intill "rysstenen" på initiativ av makarna Barbro och Yngve Gunnarsson. På stenen står

följande: "Till minne av de mer än 2000 sovjetryska soldater som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Stenen restes av ortsbor på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa. 10 oktober 1999."

Ibland, under den mörka årstiden, brinner vid båda stenarna ljus som någon i tysthet ställt dit. Det finns fortfarande eldsjälar som vill hålla minnet vid liv om de åtta rysslägren och de 2 500 ryssarna som internerades i väntan på utvisning och deras okända framtids öde. Samtidigt finns det krafter som inte vill öppna arkiven så vi få veta hela sanningen. Än idag, efter så många år, är det uppenbart att just sanningen om vad som inträffade i Sverige under krigsåren är så känsligt material att vi svenska medborgare inte ska få veta de exakta omständigheterna. Paradoxalt nog är det just det politiska parti som vägrar öppna arkiven som idag påstår att man "Står på rätt sida av historien". Det blir så uppenbart att detta politiska partis värsta fiende är just sanningen...

Klicka på rysslägren nedan för att läsa mer om varje enskilt läger:

Källa & Lästips:

”Svenska koncentrationsläger i Tr..” (2018) T.Berglund, N.Sennerteg

”Krampen: ryssläger i Sverige under andra...” (2008) Hans Lundgren

"Folk och rövare i Gävle stad" (2005) av Ulf Ivar Nilsson

"Min far var rysk soldat" (2020) av Elisabeth Hedborg

”Lisma i Huddinge” (2015) av Gunnel Jacobsen

"Rysslägret i Lisma" (2013) av Birgitta Larsson

"Ryssarna i Lisma" (2000) av Ellert Ström

De åtta svenska rysslägren i Sverige:

1. Byringe...............

Strängnäs kommun, Södermanland...........1941-1944 (Läs mer)