Det svenska tungvattnet

Det svenska tungvatten.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"I Sverige fanns en topphemlig tungvattenfabrik varifrån Hitler fick sitt tungvatten för att framställa en atombomb!"

Visste Du att det under kriget fanns en topphemlig fabrik i Sverige som kunde framställa tungvatten? Tungvatten som var avgörande för att lyckas utveckla en atombomb. Visste Du att Sverige sålde detta tungvatten till Adolf Hitlers nazityskland som vid tiden försökte framställa kärnvapen? Kärnvapen som kunde gjort nazisterna till krigets segrare. Detta är en mörk historia som tystats ner av de styrande och som inte avslöjades förrän år 2015. Detta är berättelsen som låg gömd i över 70 år.

Detta är berättelsen om det svenska tungvattnet:

1: Det svenska tungvattnet

00:00 / 50:28

2. Vad hände sen?

00:00 / 30:49

Vi har alla läst om det i skolan eller sett det på film eller i tv-serier. Den fantastiska berättelsen om den heroiska hjälte insatsen när en grupp norska motståndsmän spränger oljebolaget Norsk Hydros tungvattenfabriken i norska Rjukan i Telemarks Fylke. Här i samhället Rjukan fanns den enda fabriken som vid tidpunkten framställde ämnet tungvatten som var en av beståndsdelarna för att kunna framställa en atombomb. När Hitler i april 1940 ockuperar Norge hamnar tungvattenfabriken i nazisternas händer. Hitler får nu fri tillgång till det åtråvärda tungvattnet - förutsättningen för att skapa vapnet han eftersträvar - atombomben! Med detta domedagsvapen i sina händer kommer han pulvrisera städer som London och Moskva. Segern är inom räckhåll. För de Allierade blir det därför av största vikt att ödelägga tungvattenfabriken i Rjukan annars är risken stor att Hitler ska vinna kriget och nazismen ta över i Europa.

"Landet hade i största hemlighet också en fabrik som kunde framställa tungvatten"

Det är nu, den 28 februari 1943, som en grupp norska motståndsmän iklädda engelska uniformer och i skydd av mörkret beger sig ut i den norska vildmarken på ett självmordsuppdrag. De ska bege sig till den välbevakade tungvattenfabriken i Vemork, fem kilometer väster om Rjukan i Telemark Fylke i det av Nazityskland ockuperade Norge. Här uppe på bergsluttningen hade Norsk Hydro byggt Rjukan Salpeterfabrikker och som en restprodukt i sin kemiska process fått fram så kallat tungvatten.

De norska motståndsmännens uppgift var att spränga tungvattenfabriken i luften så Hitler inte kunde få tillgång till tungvatten och därmed inte kunde fortsätta arbetet på sin atombomb. Innan männen smet in i fabriken dit var och en skulle bege sig till noga förvalda platser och lägga ut sprängladdningar tog de farväl av varandra. Sannolikheten att någon skulle överleva uppdraget var minimal, men som genom ett under lyckades operationen utan att de behövde avlossa ett enda skott och alla motståndsmän överlevde den heroiska insatsen!

Sabotaget lyckades och de sprängde sönder samtliga kolonner som innehöll tungvatten. Ca 500 kg tungvatten rann nu ut i fabrikens avlopp. Detta var ett av andra världskrigets stora avgörande ögonblick. Hitler fick aldrig sitt domedagsvapen tack vare den hjältemodiga insatsen av de tappra norska motståndsmännen. Hitlers dröm om sitt segervapen rann istället rakt ut i avloppet - bokstavligt talat!

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Rjukan / Telemark Fylke

Norsk Hydros anläggning i Vemork väster om Rjukan i Telemaks Fylke. Den stora upplysta delen revs 1977. Övriga anläggningen är idag ett museum. Fler bilder finns i bildgalleriet.

...och ungefär här slutar officiellt den berömda historien om attentatet mot tungvattenfabriken i norska Rjukan! ...men... berättelsen fortsätter i det fördolda, för det finns en fortsättning på berättelsen! Ett kapitel 2 vi aldrig fått veta. En berättelse inte lika glamorös och heroisk. En historia vi helst av allt bara vill förtiga och förneka. Det ingen vet då, och som inte avslöjades förrän år 2015, var att det fanns en kopia av den norska tungvattenfabriken i ett annat land.

Ett land som orubbligt stod på Adolf Hitler och Nazitysklands sida under kriget. Ett land som sålde all den nödvändiga järnmalmen som Hitler behövde för vapenframställning och miljontals kullager för att hålla hela Hitlers krigsmaskin rullandes. Ett land som sålde stridsflygplan och reservdelar mitt under brinnande krig. Ett land som hjälpte Hitler med direkta krigsförnödenheter i kriget mot de Allierade på Nordkalotten och som ställde upp med enorma lagermagasin i krigföringen. Detta land hade (i största hemlighet) en fabrik som också kunde framställa tungvatten. Fabriken kunde till och med

framställa mer tungvatten än fabriken i Rjukan och landet var... Sverige!

"Historien om atombomben började en kall vinterdag i Kungälv"

Inte många känner idag till att berättelsen om atombomben faktiskt började i Kungälv strax norr om Göteborg en kall decemberdag 1938. Den 60-årige judinnan och vetenskapskvinnan Lise Meitner var på besök hos sin väninna Eva von Bahr för att fira jul. Lise var född i Österrike och hade studerat fysik vid universiteten i Wien och i Berlin. Under sommaren hade Lise lyckats fly Hitlers nazityskland och under hösten hade hon slutligen hamnat i Stockholm där hon sedan kom att bo de kommande 22 åren. I Stockholm kom hon att arbeta vid bland annat vid Nobelinstitutet för fysik, Stockholms högskola, Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).

Lise hade de senaste åren studerat radioaktivitet och kärnfysik i Berlin och hennes tankar hade senaste tiden upptagits av ett problem som hon och hennes kollega i Berlin, kemisten Otto Hahn hade kört fast på. De hade experimenterat med att bestråla en bit uran med de nyligen upptäckta neutronerna men man kunde inte förstå resultatet av dessa experiment.

Det var mitt under en promenad med sin väninna i ett vinterkyligt Kungälv som Lise plötsligt kom på vad som hände med uranet. Tänk om neutronpartikeln klyver atomkärnan i uranet i två delar och att dessa två delar sedan klyver två andra atomkärnor så en kedjereaktion uppstår och därvid skulle också en stor mängd energi frigöras. Tanken var svindlade för Lise. Det hela föreföll ju helt omöjligt att en atom kunde klyvas.

Meitner & Svedberg.

Tv: Lise Meitner (1878-1968) fick som kvinna och judinna aldrig ett erkännande för sina upptäckter. Th: Professor och Nobelpristagare Theodor "The" Svedberg (1884-1971)

220px-The-svedberg-1_edited_edited_edite

Ordet "atom" kommer från grekiskan och betyder just "odelbar". Det är den minsta beståndsdelen som inte längre går att dela i en mindre del. Det hävdas att Lise kom på teorin när hon såg ett barn kasta en snöboll på ett större snöklot så detta klot gick i två delar. Hur det än var med den saken satte Lise sig ner på en avhuggen trädstam, tog upp ett papper och en penna och klottrade ner den teoretiska förklaringen för kärnklyvningens förlopp som hon precis kommit på.

Lise Meitners kollega Otto Hahn publicerade de kemiska upptäckterna månaden senare i januari 1939 och Lise de fysikaliska förklaringarna följande månad. De döpte processen till "nukleär fission". Nu fick hela världens vetskapsmän veta att det var möjligt att kunna klyva en atom och därmed -rent teoretiskt- kunna framställa ett "domedagsvapen" kraftigare än något annat mänskligheten tidigare skådat. Betoningen ligger här på ordet vetskapsmän, för i februari 1939 råder fortfarande fred, ingen vill, eller vågar tro, att världens största krig ska bryta ut inom sju månader. För det som just nu bara intresserar en liten grupp vetskapsmän kommer inom en mycket snar framtid intressera hela världens maktelit, politiker, kärnfysiker och militärer...

Men för att kunna tillverka en atombomb krävs flera ämnen. Det behövs till exempel uran som upparbetas till plutonium i reaktorer och sedan behövs ett ämne som kan kontrollera kärnklyvningen. För att kunna klyva atomer och utvinna dess kraft måste man ha något som kan bromsa och kontrollera den uppkomna kedjereaktionen och det enda ämnet (vid denna tidpunkt) man förstod kunde kontrollera förloppet var just tungvatten. Så inget tungvatten - ingen atombomb...

"Ryktet spred sig fort - Hitler var på god väg att lyckas framställa en atombomb"

Det svagt giftiga ämnet tungvatten med sin kemiska beteckning D²O har fått namnet därför att det är 10% tyngre än vanligt vatten. D står för Deuterium och man utvinner det ur vanligt vatten. Innehållet är ca 146 D-molekyler på 1 miljon vattenmolekyler och det krävs väldigt mycket elektricitet för utvinna dessa 146 D-molekyler. Det är därför ett måste att tungvattenframställning låg i direkt anslutning till ett stort elproducerande vattenkraftverk. Det var därför ingen slump att man kunde utvinna tungvatten i Rjukan Salpeterfabrikker eftersom Norsk Hydros fabrik låg i direkt anslutning till ett stort elproducerande vattenkraftverk.

Tungvatten utvanns ur vatteninnehållet i den natriumlut blandning som fanns i processen att utvinna vätgas som bl.a. var råvaran för ammoniak, gödsel och inom sprängmedelstillverkning.

Norsk Hydro saluförde tungvatten i små provrörs liknande glasampuller enbart för laboratorium. Forskare i hela världen använde sig av norskt tungvatten till många olika forsknings ändamål och diverse kemiska experiment. Under de fåtal år som Norsk Hydro salufört tungvatten före januari 1939 var det enbart mycket små kvantiteter som beställdes. Men efter januari 1939, när den första kärnklyvningen redogjorts av Otto Hahn och Lise Meitner och forskarna visste att de nu kunde tillverka ett "domedagsvapen" så var beställningarna plötsligt mer än vad fabriken i Rjukan kunde utvinna. Det värdelösa tungvattnet blev nu plötsligt värd sin vikt i guld...

Atombombsprojekt

När USA får reda på att Nazityskland är nära att lyckas framställa en atombomb under deras projekt "Uranverein" startar de upp sitt eget atombombsprojekt "Manhattanprojektet".

Nazityskland var redan i början av 1940 först att beställa större kvantiteter. Norsk Hydro kunde då framställa ca 10-12 kilo i månaden vilket krävde 13 000 ton vatten och processen tog cirka 8 månader samt oerhörda mängder elektricitet. Tyskarna krävde nu att få köpa minst 100 kg i månaden och de vägrade svara på frågan varför de ville ha sådan stor mängd. Ryktet spred sig fort att Hitler var på god väg att lyckas framställa en atombomb! När sedan Hitler i april 1940 ockuperar Norge finns det nu inget tungvatten längre att köpa för andra länder. Nazisterna hade nu ensamrätt på allt tungvatten som producerades...

I mitten av andra världskriget hade såväl Tyskland, Japan, Frankrike och alliansen USA/ Kanada/ Storbritannien långt gångna projekt att skapa en atombomb för att vinna kriget. Alla var nu i desperat jakt efter tungvatten. England var under en tid nummer ett i forskningen att klyva en atom, samtidigt som Frankrike tillsammans med Tyskland också var nära att lösa denna gåta. När USA får reda på att Nazityskland har ett kärnvapenprogram som går under kodnamnet "Uranverein" (Uranföreningen) startar de upp sitt eget atombombsprojekt "Manhattanprojektet". I Storbritannien går forskningsprojektet under namnet "Tube Alloys" innan man börjar samarbeta med amerikanerna. Även Frankrike startar kärnvapenforskning under kodnamnet "Force de Frappe" och i Japan går projektet under namnet "Ni-Go-projektet". Efter kriget tar även Sverige fram kärnvapen i sitt atombombsprojekt som går under det lite mossiga namnet "Den svenska linjen".

När nu tungvattenfabriken efter sprängattentatet i Rjukan i februari 1943 är så skadat att någon tungvattenframställning inte kan fortsätta behöver Adolf Hitler inte vara speciellt orolig. För det den nazityska regimen mycket väl känner till är att det finns ytterligare en fabrik som kan framställa tungvatten och detta i grannlandet Sverige och det är från denna topphemliga fabrik nazisterna nu köper sitt tungvatten tills dess att fabriken i Rjukan är återuppbyggd...

"Hösten 1942 började de första, nu mycket dyrbara, dropparna tungvatten sippra fram i Sverige"

I Ljungans dalgång i Ånge kommun i Medelpad mellan Sundsvall och Östersund ligger samhället Ljungaverk. Det var här i Ljungaverk svensk kem-industri föddes när företaget Stockholms Superfosfat Fabriks AB startade en salpeterfabrik på orten som fick namnet Ljunga Salpeter. I början av 1900-talet byggde Stockholms Superfosfat Fabriks AB ut Hångstaforsarna i Ljungan för elektricitetsproduktion. Avsikten var att anlägga elintensiv industri, för då ingen infrastruktur för långväga transport av el fanns i början av seklet byggde man industri och elkraftproduktion tillsammans.

Vattenkraftverket invigdes hösten 1912, och tillverkning av karbid påbörjades men även produktion av kalkkväve, svavelsyra, salpetersyra, ammoniumsulfat, ammoniumnitrat och sprängmedel till ammunition tog fart. Flera andra kemfabriker och kemiska laboratorium byggdes upp i området efterhand.

I november 1941 uppdrog Statens Industrikommission åt våra mest framstående forskare på området att utveckla en metod för framställning av syntetiskt gummi (Neopren, i Sverige senare kallat ”Svedopren”) vilket blev ett mycket viktigt, men svårtillverkat, material för krigsindustrin. Uppdraget gick till Theodor Svedberg (mer känd som The Svedberg) professor i fysikalisk kemi vid Uppsala universitet och Nobelpristagare i kemi 1926. Man hade experimenterat i mindre skala att framställa syntetiskt gummi i Uppsala men nu ville man tillverka gummi i större industriell skala och planerade detta till Ljungaverk mycket på grund av dess goda tillgång på elektricitet.

Ljungaverk.

Flygfoto över kem-industrierna i Ljungaverk. Det var här i Medelpad mellan Sundsvall och Östersund som svensk kem-industri växte fram under sekelskiftet.

Svedberg lade fram sina idéer om hur Sverige kunde framställa eget syntetgummi och i denna process skulle då tungvatten fås fram som en restprodukt vilket intresserade militären eftersom kärnforskningen nu även började ta fart i Sverige. Sent 1941 startade planering och förberedelsen till Sveriges syntetgummiframställning parallellt med det hemliga tungvattenprojektet och ett år senare hösten 1942 började de första, nu mycket dyrbara, dropparna tungvatten sippra fram i Sverige och 1½ år senare vid midsommar 1944 levererades det första syntetgummit från fabriken.

Det började hända en rad märkliga olyckor, tillbud och explosioner inom fabriksområdet. I maj 1944 exploderade acetylengasverket, lyckligtvis utan personskador. Några månader senare, den 5 oktober, inträffade en ny explosion, som kostade tre människor livet samt en svårt skadad och explosionen förstörde en stor del av anläggningen. Det hade hela tiden stått klart att det fanns stora risker förenade med processen. Acetylen är en notoriskt farlig substans, självexplosiv under tryck eller vid hög temperatur och mycket benägen att bilda explosiva blandningar med luft men omständigheterna som resulterade i den svåra olyckan förblev ett mysterium. Idag finns indicier att explosionen var ett sabotage, förmodligen på uppdrag från USA, kanske för att stoppa så tungvatten inte hamnade i orätta händer eller för att Sverige inte levde upp till de avtal med USA att vi skulle upphöra med export av känsligt material till Tyskland.

Fabriken i Ljungaverk var i det närmaste en exakt kopia av Norsk Hydros fabrik i Rjukan men då den var nyare hade den en förbättrad och förfinat teknologi. I Ljungaverk kunde man under 1944 få fram ca 20 kilo tungvatten i månaden, vilket kan jämföras med Rjukans 10 kilo i månaden när tyskarna övertog fabriken 1940. Medan man i Norge saluförde och sålde tungvatten på den öppna marknaden så låg man i Sverige mycket lågt med sin nya tungvatten fabrik i Ljungaverk. Tungvatten produktionen var topphemlig. Under kriget var det endast minsta möjliga antal personer som nödvändigtvis måste veta om vad som försiggick om denna hemliga utvinning av tungvatten. Kanske förstod man på ett tidigt stadium att de åtråvärda dropparna var värda att döda för. Kanske förstod man att den som hade nyckeln till tungvatten kunde få världsherraväldet. Hur som helst förblev den svenska tungvattenfabriken i Ljungaverk topphemlig, men tyskarna visste! Det var nämligen det tyska företaget I.G. Farben som tillverkade några av de mest vitala delarna för tungvattenframställan till såväl fabriken i Rjukan som till fabriken i Ljungaverk. Nazityskland kände alltså till planerna på tungvattenframställning i Ljungaverk lång innan de första dropparna sipprade fram...

"1943 dyker det plötsligt upp en mystisk Gestapoman på fabriksområdet"

Sverige samarbetade också med tyskarna i deras Uranverein-projekt under ledning av Nobelpristagaren professor Werner Heisenberg och inget undantag av detta tycks ha skett i Ljungaverk. Förmodligen kontaktar Tyskland under sent 1943 Stockholms Superfosfat Fabriks AB om den svenska tungvatten framställningen i Ljungaverk, för på hösten 1943 dyker det plötsligt upp en mystisk nazitysk man på Ljungaverks fabriksområde.

Mannen tillhör Gestapo och kallas av arbetarna för "Fritz". Denne Gestapo-Fritz har varit boende som en gäst en längre tid i ett av företagets övernattningsrum högst uppe på kontorshusets översta våning med sitt fönster vänt ut mot fabrikens portvakt. Gestapo-Fritz bevakar varje låda som förpackas och han följer också med i produktionen av denna vätska, som han anser går allt för långsamt.

Överallt i Ljungaverk där tungvatten framställs, förpackades, lastades eller omlastades fanns denne Gestapo-Fritz med. Han var utan tvivel utsänd av Hitler att övervaka och försöka förmå företaget att öka framställningstakten. Flera vittnar om att han tycktes vara under hård press att förmå fabriken öka takten.

Det hade varit helt omöjligt för denne Gestapo-Fritz att vara så aktivt verksam i ett hemligt projekt i Sverige om inte den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen

varit underrättad och godkänt detta. Som sagt, Sverige och Nazityskland hade ett väl utvecklat samarbete inom kemi, medicin, vetenskap, och annan forskning sedan 1920-talet.

Tungvatten.

Den svenska tungvattenframställningen i Ljungaverk upphörde 1945 och fabriken monterades ned 1950 under tysk övervakning.

Sju mil nordväst om Ljungaverk (fem mil sydost om Östersund) ligger det jämtländska samhället Gällö. Här byggde Försvaret och Statens ammunitionsnämnd 1940 ett hemligt bergrum i Gällöberget två kilometer väster om samhället. Det var denna nämnd som fattade beslut om att en fabrik för tillverkning samt lagerhållning av ammunition skulle anläggas vid Gällö. Rykten påstår att första gången Gällöborna fick höra talas om det blivande bygget så var det via sovjetisk radios svenskspråkiga sändningar tidigt 1940. Hur det nu än var med den saken så påbörjades arbetet med den hemliga anläggningen samma år. I mars 1942 kunde delar av bergrummen tas i bruk för förrådsdrift och till hösten var 80 personer anställda.

Den färdiga ammunitionsfabriken omfattade 12 000 m² och bestod av förråd, ammunitionsverkstad, maskinavdelning, vakthållningsavdelning, mekanisk verkstad, snickeri och kontor. Utanför själva berget fanns en byggnad som inrymde omklädningsrum, kök och matsal. Som mest arbetade 125-150 personer i anläggningen och den huvudsakliga verksamheten bestod av ammunitionstillverkning. Från stambanans, då dubbla järnvägsspår, ledde det in ett stickspår som gick de 600 meter upp till Gällöberget.

"Ytterst få visste att vissa tåg hade en annan last i sina vagnar"

Det var hit till den hemliga ammunitionsfabriken långt inne i urberget vid Gällö som JLJ-ångloket med beteckningen 1129 från Ljungaverk lämnade vagnar med ammoniumnitrat. Resan tur och retur tog oftast två dagar då avlastningen inne i ett bergrum var begränsat med järnvägsspår men trots allt var bergrummet stort, enormt stort. Det var så stort att loket kunde backa in med alla vagnarna för lossning och samtidigt kunde utlastning av färdig ammunition ske med ett annat tågsätt, från en annan del av bergrummet på ett annat järnvägsspår.

Inne i detta hemliga bergrum fanns plats för all personal, råvarulager, färdig lager, matsal, lastkajer, verkstad plus mycket mer som var av hemlig militär verksamhet. Ammunitionsfabriken inne i Gällö-bergrum var mycket hemligt, allt som hände där inne stannade där inne! Därför var det ytterst få som visste att vissa tåg hade en annan last än ammoniumnitrat i sina vagnar, nämligen tungvatten!

När tåget från Ljungaverk ankommer till Gällö saktar det ner hastigheten för att tre kilometer väster om Gällö Station växlas in på ett mycket välbevakat sidospår där koks-vagnen och manskapsvagnen kopplas loss. Loket backar sedan in på stickspåret och skjuter nu alla vagnarna innehållande ammoniumnitrat framför sig uppför en mindre backe, där det sedan planar ut.

Efter cirka 600 meter öppnas stora metallgrindar av militärens vakter vilka några av dem ställer sig på första vagnens fotsteg och följer med Ljungaverk-loket mot den

Ångloket

Det var just detta ångloket med beteckning 1129 som körde mellan Ljungaverk Fosfatfabrik och det hemliga bergrummet vid Gällö med tungvatten till Nazityskland.

hemliga militärbasens norra port. 50 meter därifrån ligger anläggningens södraport. Lokföraren kör in hela tågsättet genom den öppna och hårt bevakad järnporten som skiljer bergets innandöme med världen utanför.

Bredvid porten kunde man se pipan från en dold kulspruta. Det fanns rum med små skottgluggar insprängda i berget på flera platser, näst intill omöjliga att se om man inte visste om dem. Berget sväljer vagnarna, som skruvar sig likt en orm in i berget och metervis med lastkajer längs hela det svängda spåret följer vagnarnas ena sida. Efter flera timmars arbete, som ibland kunde ta upp till ett dygn, med att lossa lasten och koppla på nya vagnar med färdig ammunition kör tåget ner mot stambanan igen. Det var här tre kilometer väster om Gällö, där stickspåret till den hemliga ammunitionsfabriken i Gällöberget börjar från stambanan som man sedan inväntade det tyska transiteringståget från Trondheim som kom in i Sverige via Storlien.

Gestapo-Fritz fanns alltid ombord på de tåg till Gällö där omlastning till tyska tåg skedde. Han kontrollerade och dokumenterade allt mycket noga. Det tyska tåget kommer att stanna bredvid Ljungaverks-tåget med bara några meters avstånd för att därefter få sin hemliga last. Det var de tyska soldaterna som hjälpte till att lyfta över alla lådor och behållare med tungvatten till det tyska tåget. Arbetet var över på mindre än tjugo minuter. Idag vet vi att man den 5 oktober 1944 under Gestapo-Fritz övervakning hade över 30 ampuller innehållande vardera cirka 25 gram tungvatten som placerats i igenspikade trälådor med hakkorsprydda spikar, som lastades över i manskapsvagnen på just den plats där stickspåret mötte stambanan.

Sedan kör det tyska transiteringståget vidare till järnvägsknuten Ånge, där det växlas vidare söderut mot slutdestinationen Travemünde. Det tyska tåget hade nu i sin last en av de mest eftertraktade kemikalierna under andra världskriget. Dessa ampuller med tungvatten skulle användas i något laboratoriums försök till stapling av uranatomer i det tyska atombombsprojektet. Det var alltså härifrån som Adolf Hitler fick sitt tungvatten under de månader fabriken i Rjukan låg nere efter sprängattentatet. Svenskt tungvatten från Ljungaverk och allt detta godkänt och sanktionerat från den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen!

"Transitering av alla andra varor än krigsmateriel sker utan särskilda formaliteter"

Angående transporten av tungvatten från Sverige med tyska transiteringståg, så innebar detta inte några större problem. Enligt dokument med önskemål från "Herr Hitler" mellan Berlin och svenska UD finns det dokumenterat redan den 18 juni 1940 följande:

"Från svensk sida är man beredd tillmötesgå de önskemål, som riksutrikesministern framfört beträffande transitering till Norge. Inga svårigheter komma sålunda att resas mot transitering av varor av alla slag. Man vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att enligt gällande svenska bestämmelser för transitering av krigsmateriel erfordras särskild licens. Med hänsyn härtill förutsätter man, att vid transport av krigsmateriel en förhandsanmälan sker, som möjliggör transportens genomförande utan dröjsmål. Transitering av alla andra varor än krigsmateriel sker utan särskilda formaliteter."

Av denna anledning behöver det inte finnas någon dokumentation i något arkiv om just dessa transporter från Sverige till den tyska atomforskningen. När de tyska transiteringstågen upphör med trafik hösten 1943 fortsätter leveranser av tungvatten med vanliga svenska tåg till Trelleborg. Exakt hur stor mängd tungvatten som vi exporterade till Nazityskland under kriget finns inga exakta siffror på och i ärlighetens namn spelar det heller ingen roll.

Vi vet idag att vi exporterade material som kunde gett Adolf Hitler och hans nazister nyckeln till atombomben! Den bevisningen räcker för att den hemliga

X69PBYdIhPoSSBTAiQaw8M-H0yw (1)_edited.jpg

Karta över Gällö.

Det var där det 600 meter långa stickspåret från Gällös hemliga bergrum mötte stambanan som man växlade över tungvattnet till de tyska tågen. (streckad ring) Hovrad bild; platsen idag.

svenska tungvattenexporten ska vara en av våra vidrigaste politiska skandaler och detta tveklöst med socialdemokraten och statsminister Per-Albin Hanssons och hans partis godkännande. Det hade varit helt omöjligt att exportera tungvatten utan regeringens vetskap och godkännande då tungvattenframställningen var topphemlig. Sedan spelar det ingen roll om det handlade om gram, kilo eller ton. Det spelar heller ingen roll vilket syftet med försäljningen var. Om det var för att hjälpa Hitler eller om det var för att få inblick i deras forskning. Faktum kvarstår; Sverige sålde tungvatten till Adolf Hitler!

Direkt efter kriget 1945 beslutas att gummitillverkningen och tungvattenframställningen i Ljungaverk skulle läggas ner. Det fanns dock en respit på fem år ifall kriget skulle blossa upp på nytt men 1950 påbörjades demonteringen av anläggningen och tungvattenframställningen upphör definitivt. De vitalaste delarna i framställningsprocessen nedmonterades mycket varsamt, noga övervakat av en utsänd tysk vid namn Hains Marquart. Vi vet idag att samarbetet med Tyskland pågick såväl före som under kriget men uppenbarligen pågick samarbetet även efter kriget!

Nedmonteringen var med facit i hand ett förhastat beslut för bara fem år senare, 1955, beslutar Socialdemokraterna i största hemlighet att Sverige ska ta fram egna kärnvapen. Projektet som kallades "Den svenska linjen" gick ut på att inom landets gränser, från uranbrytning, utvinning av plutonium och framställan av tungvatten tillverka minst etthundra atombomber. I dessa planer fanns att återbygga tungvattenindustrin i Ljungaverk, men planen blev aldrig verklighet. Istället gjorde man som många andra länder strax innan och efter kriget, man köpte istället tungvattnet från Norsk Hydros återuppbyggda anläggning i Rjukan!

"Tungvattenfabriken monterades ner 1950 under tysk övervakning"

2015 släpper Ulf Sundholm boken "Den Svenska Tungvatten Utvinningen" om Ljungaverk och tungvattenframställningen. I boken som innehåller detaljerade beskrivningar, vittnesmål och unika bilder, avslöjas för första gången officiellt tungvattenframställningen och hur varan omlastades vid Gällö till nazisternas händer. Ulf ägnade sex år att i princip på heltid forska och kartlägga tungvattenindustrin i Ljungaverk.

Reaktionen på det sensationella avslöjandet uteblir som vanligt. Istället är det total tystnad om en av svensk historias största skandaler. Några korta lokala reportage men sedan ska experter och historiker komma med motargument och ifrågasättande.

Även om folk på orten under lång tid vetat och känt till detta är det få som vågat träda fram och berätta. Rädda att de ska bli misstrodda och förlöjligade. Rädda att de ska klassas som lögnare. Rädda för PK-etablissemangets hatdrev. Vi ska också komma ihåg att fram till millennieskiftet var inte internet var mans egendom. Om inte de statligt styrda medierna skrev och berättade var det i princip omöjligt för folk att nå ut med en obekväm berättelse.

Att tungvattenframställningen och exporten till Nazityskland först blev uppmärksammat i en bok 2015 säger en hel del om den kompakta mörkläggningen om alla lögner det styrande partiet indoktrinerat det svenska folket med.

heavy-water-howmade_edited_edited_edited

Kolonnerna.

Många vitala delar i tungvattenframställningen var tillverkade av det tyska företaget I.G.Farben och nedmonterades under noggran tysk övervakning 1950.

Idag känner alla till den heroiska insatsen av de norska motståndsmännen som sprängde tungvattenfabriken i Rjukan i Telemarks Fylke. Men hur många känner till att vi i Sverige hade en än större tungvattenfabrik? Hur många känner till att vi från denna fabrik sålde tungvatten till Hitlers Nazityskland? Hur många vet att denna historia låg dold för allmänheten i över 70 år? Hur många svenskar känner till detta faktum?

Idag finns inte många kvar i livet som med egna ord kan (eller vågar) berätta sanningen. All kritik mot socialister har alltid bemötts med hot eller total mörkläggning. Efter alla dessa år vet vi fortfarande inte allt. De vanligaste bortförklaringarna från socialister när det gäller kriget brukar vara. "...men det var ju för så länge sedan" eller den lite mer flummiga "...men det var ju en annan tidsanda" till klassikern "...men det var ju en samlingsregering!" Precis som en samlingsregering skulle frånta alla partier sitt ansvar samt göra majoritetspartiet med sina 53,8% av rösterna helt ansvarslösa? Och med all sannolikhet var det bara en ytterst liten grupp socialdemokrater runt Per Albin Hansson som kände till exporten. I många andra fall, till exempel tyskmagasinen eller ryssutlämningen ställdes de övriga tre partierna i samlingsregeringen helt utanför vetskap eller insyn. Förmodligen var det likaså vad gäller just den känsliga tungvattenexporten.

Detta politiska parti som partiledaren idag kallar ett "anständigt parti", ett parti som påstår i kampanjer att man "står på rätt sida av historien"- hjälpte, direkt eller indirekt, nazistdiktatorn Adolf Hitler i försöken att framställa en atombomb! Kan nazistsamarbetet bli tydligare och värre än så här? Att indirekt hjälpa Adolf Hitler att försöka framställa en atombomb måste vara det ultimata beviset att partiet till 100% stod på nazisternas sida.

Idag står företrädare för samma parti och beskyller andra partier för "nazistiska rötter"! Det är skrämmande hur okunniga socialister är om sitt eget

förflutna samtidigt som de utmålar sig som fulländade historieexperter om alla andra partiers uppdiktade historia. Lika skrämmande är också så många svenskar idag fortfarande inte vet om att Sverige exporterade tungvatten, att vi själva hade ett fullskaligt kärnvapenprogram, att vi lät Hitler använda enorma krigslagermagasin i Norrland och att det faktiskt var Sveriges största politiska parti som möjliggjorde för Hitler att på rekordtid bygga upp hela sin krigsindustri och starta andra världskriget tack vare vår export av järnmalm och kullager. Men mest skrämmande är naturligtvis att nästan var tredje svensk fortfarande röstar på just detta parti!

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"The Mission to Destroy Hitler's Atomic Bomb" (2016) av Neal Bascomb.

"Bomben: ett knapptryck från kärnvapenkrig" (2017) av Eric Schlosser.

"Kampen om tungvattnet: Sista droppen" (2020) av Ulf Sundholm.

"Den svenska tungvatten utvinningen" (2015) av Ulf Sundholm.

"Svenska förintelsevapen" (2002) av Wilhelm Agrell.

"På väg mot atomåldern" (1945) av Helge Tyren.

"Hitlers Bombe" (2005) av Rainer Karlsch.

"The D2O Train" (2014) av Ulf Sundholm.

Diverse länkar:

"De sprängde Hitlers fabrik och stoppade en tysk atombomb" (LÄNK)

"Tungt vatten till kärnvapen tillverkades i Ljungaverk" (LÄNK)

"I Ljungaverk tillverkades tungt vatten till kärnvapen" (LÄNK)

"Tungvattnets historia på Rjukan måste skrivas om" (LÄNK)

"Experternas svar om Hitlers tungvatten i länet" (LÄNK)

"Här tillverkades tungt vatten till Nazityskland" (LÄNK)

"Första bilderna från tungvattenkällaren" (LÄNK)

"När Hitlers tungvatten lastades i Gällö" (LÄNK)

...men vad hände sedan?

Sprängdes verkligen fabriken i Rjukan i luften på första försöket utan att någon miste livet? Fick nazisterna aldrig mer fram tungvatten i Rjukan efter attentatet? Vart tog den mystiske nazisten Gestapo-Fritz vägen? Hur långt hade Hitler egentligen kommit med sin atombombsforskning? Finns ångloket 1129 fortfarande kvar? Hur ser det hemliga bergrummet vid Gällö ut och vad finns därinne idag?

Här får Du alla svaren:

Attack 1: 19 november 1942:

Halifax

Resterna av ett av de två Halifaxplan som misslyckades med det första attentatet mot tungvattenfabriken i Rjukan den 19 oktober 1942 där samtliga 34 man dör i krachen eller avrättas av tyskarna.

Rjukan ligger i Vestfjorddalen i Telemark Fylke, inklämt mellan bergen så illa att för de 2 000 invånarna försvinner solen i september och vårens första strålar letar sig inte ner till sydsidan på Stora torget igen förrän i maj. Fem kilometer från samhället finns Norsk Hydros anläggning i Vemork där tungvatten framställs. Fabriken ligger på en utsprängd klippa på en nästan lodrät fjäll sluttning.

Kastar man sten från ett fönster i fabriken träffar den ytan på Måneälven som forsar i ravinen 200 meter nedanför. Ovanför fabriken reser sig fjället lika brant. Där finns dammar och sjöar och vattnet därifrån leds i tolv stora slussar ner till anläggningens elturbiner. Fabriken är en fästning. Omöjlig att inta, tror tyskarna.

Och det krävdes totalt fyra attacker, eller attentat, för att slutgiltigt få tungvattenfabriken ur spel. Först bestämmer britterna sig för att attackera fabriken med sina egna kommando soldater. Beslutet blir ödesdigert. Norska agenter i Storbritannien började förberedas i all hast redan i mars 1942 då Einar Skinnarland släpptes ned med fallskärm över Rjukan området (Operation Grouse).

Einar hade lokal kännedom över området och hans uppgift var att samla in underätteler om fabriken för att på så vis bereda mark för framtida aktioner. Sju månader senare I oktober 1942 släpptes ytterligare fyra norska agenter ner över Rjukan. Även dessa hade god lokal kännedom om området. Deras uppgift var att

tillsammans med Einar förbereda en brittisk räd mot fabriken. Bland annat skulle de hitta lämpliga platser för glidflygplan att landa och visa vägen till fabriken.

Strax innan midnatt den 18 november 1942 gör sig Churchills kommandosoldater redo på Wicks flygfält i Skottland. De är 34 man, alla frivilliga, alla i 20-25-årsåldern, utrustade med vapen och sprängämnen. Soldaterna sätter sig i två Horsa-segelflygplan. De tas på släp i långa linor av två Halifax-flygplan. Det är fullmåne, klar himmel och månljuset ska lysa upp slätten där de ska landa, 670 kilometer därifrån, på andra sidan havet men räden (Operation Freshmen) blev ett fatalt misslyckande!

Det första Halifax-flygplanet klarar sig knappt över den första fjällkedjan i närheten av Egersund. Linan till segelflyget är nedisad och tung. Nosen pekar plötsligt neråt, linan går av och planet stötar. Sekunderna efteråt brakar segelflyget in i berget medan Halifaxplanet med nöd och näppe lyckas ta sig tillbaka till Skottland. Det andra bogserplanet navigerar fel. Halifax-planet kretsar över Hardangervidda på jakt efter det första segelflygplanet, kommer på för låg höjd och både Halifax-planet och segelflygplanet kraschar rakt in i ett berg. Elva kommandosoldater dör direkt när tre av de fyra planen störtar. 25 man har oturen att överleva, de flesta svårt skadade. De grips av Gestapo, misshandlas, torteras under förhör. Tre mördas genom att man injicerade luft i deras blodomlopp. De övriga 22 arkebuseras under förnedrande omständigheter, en efter en... (LÄNK)

Attack 2: 28 februari 1943:

Den engelska underrättelsetjänsten kunde inte ge upp planerna att stoppa den norska tungvattenfabriken. Rädslan om en tysk atombomb var överhängande. De norska agenterna från den första attacken blev kvar och tillbringade vintern i vildmarken i väntan på en ny operation. Hunger och kyla var ständigt närvarande och Gestapo hade fått nys om att något var i görningen. Ett nytt attentat planerades och denna gång skickades norska motståndsmän i engelska uniformer till fabriken.

Den 27 februari påbörjades "Operation Gunnerside". De norska sabotörerna lyckades oupptäckta ta sig in i anläggningen och placera ut sprängladdningar på tunnorna med tungvatten. Sabotörerna lyckades även smita ut utan att bli upptäckta och sprängladdningarna detonerade som planerat. Sabotaget lyckades och de sprängde sönder samtliga kolonner med 500 kg tungvatten som rann rakt ut i fabrikens avlopp. Trots att ca 3000 tyskar genomsökte området lyckades sabotörerna komma undan. Fem utav sabotörerna flydde hela vägen till Sverige och två andra flydde till Oslo.

Detta sabotage var ett av de mest lyckade sabotage som gjordes i Norge då inte några människoliv offrades för ändamålet. Tyskarna gav dock inte upp utvinningen av tungvatten utan reparationsarbetet påbörjades omgående och driften var igång redan efter drygt 4 månader.

Vemork, Rjukan.

Byggnaden i Vemork där tungvattnet framställdes revs 1977 medan övriga byggnader idag är museum.

Tyskarna lyckas alltså bygga upp anläggningen på bara fyra månader. Ett svenskt företag säljer de syrafasta rör som behövs. Ganska snabbt efter attentatet var alltså produktionen i gång igen. Den 17 april 1943 hade man en kapacitet på 11,5 kg/dygn vilket efter en tid återställdes till den normala mängden av 5,5 kg/dygn. I juni 1943 producerade Rjukan 199 kg. den största mängden på en månad, men därefter sjönk kapaciteten ner till 41 kg i november 1943. Det kända attentatet mot tungvattenfabriken som vi alla läst om, stoppade alltså inte framställningen av tungvatten för bara fyra månader efter attacken producerades större mängder tungvatten än någonsin tidigare!

Aktionen har filmatiserats två gånger tidigare; den norska "Kampen om Tungtvannet" (1948) och den amerikanska filmen "The Heroes of Telemark" (1965) med Kirk Douglas samt dramaserien "Kampen om Tungtvannet" ("The Heavy Water War") från 2016. Joachim Rønneberg blev den sista överlevande medlemmen från "Operation Gunnerside" han avled den 21 oktober 2018. Joachim Rønneberg blev år 99 år.

Attack 3: Den 16 november 1943:

England och USA planerar tillsammans en nödåtgärd att en gång för alla stoppa den tyska tungvatten utvinningen i Rjukan. USA åtar sig att på egen hand sända en stor bombflygsflotta över Rjukans fabriker och slå ut allt från kraftstationen till elektrolyt utvinningen av tungvatten.

USA sände 175 bombplan av typ B-17 och B-24 utan att förvarna den norska motståndsrörelsen eller den civila norska befolkningen. Hos amerikanerna fanns rädslan att Tyskland skulle hinna före dem själva med en atombomb. Att bomba sönder Rjukans tungvatten-anläggning var nummer ett på amerikanernas lista över fientliga mål.

De tunga bombplanen skulle släppa bomberna så nära klockan 12.00 som möjligt. Detta för att det då var lunchrast och därmed så få arbetare som möjligt inne på anläggningen. Bombplanen som var ute lite tidigt gjorde en extra runda över Nordsjön för att anpassa tiden och då förlorade man två plan; ett blev nedskjutet

och ett skadades och fick återvända till Storbritannien. 161 av planen skulle släppa bomberna över Vemork, medan de tolv andra planen skickades mot övriga fabriker i området.

De 173 bombplanen öppnade sina bombluckor och tömde sin last av 1 099

bomber som tjutande regnade ner mot Rjukans fabriksområde, men bara 18 avdessa 500-kilos bomber blir fullträffar. En senare fotoanalys visade att 29,5 ton bomber släpptes men endast 2,5 ton träffade anläggningen i Vemork.

Attack nr 3

Norsk Hydros anläggning i Vemork, Rjukan efter flygbombningarna den 16/11-1943. Bombningen blev ett misslyckande och endast 60 kilo tungvatten förstördes.

Flera bomber träffade istället ett nybyggt skyddsrum på Våer, där sexton personer dödades, de flesta kvinnor och barn. Såheim kraftverk var också ett mål, men bombplanen siktade fel och träffade kvävefabrikerna en halv kilometer längre upp i dalen. Vemorks kraftverk fick fyra träffar medan själva vätgasfabriken där tungvatten utvanns bara fick två träffar. De fyra översta våningarna förstördes och 14 000 glasrutor krossades. Endast en tungvattenkolonn träffades och sextio kilo tungt vatten förstördes.

Under den stora bombraiden totalförstördes sex hus och tre baracker. Rjukans station , en skola samt tre bostäder skadades. Ett hundratal personer förlorade nästan allt de ägde och 21 civila omkom. Även om skadorna var omfattande blev aktionen ett militärt misslyckande. När piloterna och besättningsmedlemmarna landade hade de utfört ett av de längsta flyguppdragen under andra värlsdskriget. Aktionen tog från start till landning 9 ½ timme!

Attack 4: 20 februari 1944:

En tid efter det amerikanska bombanfallet beslutade Nazityskland att flytta all tungvattenutvinning till Tyskland. Alla kolonner skulle nedmonteras och ca 15 000 liter av den förtunnade luten som fanns i elektrolysörerna skulle flyttas över till tankvagnar och resterande lut som inte fick plats i vagnarna skulle tappas upp på plåtfat och transporteras utanpå tankvagnarna. Den norska motståndsrörelsen fick ganska omgående veta att tyskarna delvis påbörjat nedmontering av tungvattenanläggningens kolonner och annan utrustning.

Den 19 februari 1944 påbörjar tyskarna lastning av flera järnvägsvagnar med delar av fabriken och redan morgonen efter kördes alla vagnar ombord på den ångdrivna järnvägsfärjan "Hydro", byggd 1914, för att därefter lossas i motsatt ände av Tinnsjöen som med sina 460 meter är Norges tredje djupaste sjö.

Under natten smög sig den norske agenten Knut Haukelid och två andra motståndsmän, Alf Larsen och Rolf Sørlie, ombord på färjan och i skrovet apterade de en tidsinställd sprängladdning på 8,4 kilo. Sabotörerna lämnade skeppet osedda. Larsen och Haukelid åkte till Sverige medan Sørlie åkte till Hardangervidda för att söka skydd.

För att minimera de civila förlusterna försenade Kjell Nielsen på Norsk Hydro tappningen av kaliumhydroxiden en dag för att tillåta transporten på en söndag. Man var också mån att bombens storlek och placering skulle vara så att den minskade risken för att skada civila. Även tidpunkten var inställd för att få fartyget

Attack nr 4

Den norska färjan Hydro ska snart lägga ut på sin sista resa över den 460 meter djupa Tinnsjöen. Färjan exploderar och 18 personer följer färjan ner i det kolsvarta djupet där hon än idag ligger.

att sjunka på den djupaste delen av sjön, men tillräckligt nära stranden för att ge eventuella överlevande ett hopp om räddning.

På förmiddag den 20 februari 1944 avgick färjan enligt tidtabell med totalt 11 järnvägsvagnar och 47 passagerare. När färjan är halvvägs ut på Tinnsjön, strax innan den nådde fyren i Urdalen, sprängs ett 2 kvadratmeter stort hål i skrovet. Fartygets besättning misslyckades med att lossa alla livbåtar och det fanns inga instruktioner tillgängliga för användning av livbälten. Klockan 10:30 sjönk Hydro på mindre än 5 minuter och gick till botten på 430 meters djup. Trots avsikten att minimera offer dödades 18 personer medan 29 överlevde, varav 4 tyska soldater. Av de omkomna var 12 civila, 2 stycken var manskap på färjan och 4 tyska soldater som bevakade lasten.

Som ett avslut på den norska tungvatten historien kan nämnas att tyskarna fraktade de sista tungvatten kolonnerna från Rjukan till Tyskland den 11 augusti 1944 och inte lång tid efter att de ankommit Tyskland så kapitulerade tyskarna inför de allierade. De flesta av alla tungvatten kolonnerna hittades senare i en källare i Brandenburg... (LÄNK)

I början av 1990-talet lokaliserades vraket av Thor Olav Sperre och 600 kg natrium hydroxid och låghaltigt tungvatten hittades ombord i två tunnor och en av dem kan nu ses på industrimuseet i Vemork. 2005 producerade PBS Nova en dokumentär som heter "Hitlers sjunkna hemlighet". Analys av innehållet i en återvunnen förseglad tunna bekräftade att den innehöll låghaltigt tungvatten. Tunnan finns idag på US National WW2 Museum i New Orleans. 2017 presenterades en ny undersökning av färjan av National Geographic i deras programserie "Drain the Oceans". (se video längre ner)

Flykten med U-234

I december 1944 skickas ubåten U-864 från sin hamn i Kiel till norska staden Bergen för vidare färd till Japan under "Operation Caesar" . Den är då lastad med bland annat ritningar, kemikalier, 67 ton kvicksilver, V-2 bombernas forskningsresultat och ritningar till Tysklands första jet drivna flygplan.

Ombord på U-864 fans också japanska forskare som nu skulle fortsätta sitt arbete i Japan. Ubåten torpederades den 9 februari 1945 av en brittisk ubåt strax utanför Bergen på sin väg mot Japan och samtliga 73 ombord omkom. U-864 blev den första ubåt som sänktes av en annan ubåt då båda var i undervattensläge.

Fyra månader senare gör tyskarna ett nytt försök att rädda militära hemligheter till Japan. Under våren 1945 packades i all hast det mesta och viktigaste av det tyska atomprojektet ner i lådor och lastades ombord på U-båten U-234 som lämnade Kristiansand i Norge den 15 april 1945 med destination Japan. Förutom besättningsmän finns även civilingenjörer, vetenskapsmän samt två japaner varav en är kärnfysiker.

Eftersom Tyskland och Japan forskade tillsammans och ville utveckla den första atombomben, så fanns det även japanska forskare i Tyskland strax före kapitulationen. Tre veckor efter man lagt ut från Norge, den 4 maj, hörde U-234 en radiosändning från brittisk och amerikansk radio som tillkännagav att amiral Karl Dönitz hade blivit Tysklands statschef efter Adolf Hitlers självmord.

U-234

Besättningsmän på USS Sutton tar emot ubåts kapten Johann-Heinrich Fehler (tv) från U-234. Ubåten har kallats "Hitlers sista ubåt" och händelsen har filmatiserats.

U-234 dök upp den 10 maj för bättre radiomottagning och fick Dönitz sista order till ubåtsstyrkan, som beordrade alla U-båtar att gå till ytan, hissa vit flagg och kapitulera till de allierade styrkorna. De två japanerna ombord, Hideo Tomonaga och löjtnantbefälhavaren Shoji Genzosom, vägrade dock kapitulera, de valde istället begå självmord genom att ta en överdos av Luminal. De begravdes till sjöss.

Den 14 maj möttes U-234 söder om Grand Banks, Newfoundland av USS Sutton. Medlemmar av Suttons besättning tog kommandot över ubåten och seglade henne till Portsmouth Naval Shipyard, där tre andra tyska ubåtar redan hade kapitulerat. En hemligstämplad amerikansk rapport skriven den 19 maj listade U-234 :s last som inkluderande bland annat ritningar på delar till en atombomb samt 540 kg uran. Uranet försvann och överfördes troligen till Manhattanprojektets diffusionsanläggning i Oak Ridge. Uranet skulle ha gett cirka 3,5 kg av det klyvbara materialet Uran-235 vilket hade med dagens teknologi räckt till en halv atombomb i Hiroshima-storlek.

Eftersom U-234 inte behövdes av den amerikanska marinen, sänktes hon vid Cape Cod som ett torpedmål av USS Greenfish 2½ år senare den 20 november 1947. 1992 gjorde regissören Frank Beyer filmen "The Last U-Boat" om händelsen och 2001 gjorde Andreas Gutzeit dokumentärfilmen "Hitlers sista u-båt". (LÄNK)

Den tyska atombomben

Efter kriget blev det en intensiv jakt mellan de Allierade och Sovjetunionen att hitta nazisternas atombombsprojekt. Hur långt hade de kommit? Faktum är att än idag tvistar de lärde i just denna fråga.

Vissa hävdar att Hitler var lång ifrån en atombomb. Han kunde inte ödsla tid mitt under brinnande krig på ett projekt som kanske gav avkastning flera är framåt. Andra hävdar att de bara var månader från en färdig atombomb och andra hävdar att de redan tillverkat och sprängt en atombomb!

En hemlig underrättelserapport från 1940-talet innehåller information och vittnesmål som antyder att Hitlers atomdrömmar var nära att förverkligas. Den tyska tidningen Bild har kommit över en underrättelserapport från 1947, som visar att Hitler kanske var närmare målet än man trott. Den innehåller åtskilliga vittnesutsagor, bland annat från den tyske robotexperten Hans Zissner, som under en testflygning över Ludwigslust i norra Tyskland i oktober 1944 såg ett svampformat moln under sig. I rapporten berättar han: ”-Det syntes våldsamma elektriska störningar, underliga färger, och radio-kommunikationen slutade fungera”,

När en annan pilot en timme senare flög över samma område upplevde han samma fenomen – som alla är karakteristiska för en kärnvapensprängning. Rapporten, som även innehåller intervjuer med fyra tyska vetenskapsmän, har sedan andra världskriget förvarats på The National Archives i Washington som

German_Experimental_Pile_-_Haigerloch_-_

Den tyska testreaktorn.

De Allierade monterar ner den primitiva tyska försöksreaktorn i Haigerloch april 1945. Idag är platsen ett museum över det tyska kärnvapenprogrammet.

hemligstämplade dokument. Även om rapporten slår fast att tyskarnas atomprojekt inte lyckades full ut, så antyder den alltså att de hade kommit så långt i sitt program att det var möjligt för dem att genomföra en provsprängning av en primitiv så kallad uranbomb.

Även i början av 1945 ska tyska forskare i Thüringen testat någon form av primitiv uranbomb. Flera hundra krigsfångar påstås ha dött till följd av detta. Fram till sin död 2005 mindes Cläre Werner explosionen som hon bevittnade vid borgen Wachsenburg, där hennes far var chef. En kväll i mars 1945 såg hon en pelare av eld resa sig. Cläre berättar följande: ”-Det var så ljust att vi kunde ha läst tidningen vid fönstret. Eldpelaren växte uppåt och såg ut som ett träd och efteråt kändes en kraftig vindstöt". Efter den mystiska explosionen drabbades hon av näsblod och huvudvärk.

Ett annat ögonvittne kunde bekräfta hennes påstående: Heinz Wachsmut från traktens gruvbolag kommenderades dagen därpå ut för att hjälpa SS-personal att uppföra likbål till alla de koncentrationslägerfångar som hade omkommit i explosionen. Efteråt fick även Heinz huvudvärk och spottade blod. En SS-officer berättade för honom att de hade testat ”något nytt som hela världen kommer att tala om”. Några dagar senare skickade en sovjetisk agent en rapport hem till Moskva. Han redogjorde för den ovanligt kraftiga explosion som hade inträffat vid byn Ohrdruf utanför Erfurt. Cläre Werner och Heinz Wachsmut beskrev ett svampmoln i detalj, men vilken typ av experimentellt vapen de såg går inte att avgöra i dag.

I en BBC dokumentär nämns att Nazityskland provsprängde två uranbomber, 9:e och 13:e mars 1945 och att man efter kriget skulle hittat ritningar på en atombomb. London och Moskva hade då blivit de första atombombsmålen förmodligen med kärnvapenbestyckade V2 raketer. V2-raketen var då världens mest avancerade raket och mycket av teknologin avslöjades den 13 juni 1944 då man under en testflygning från startrampen i Peenemunde tappade kontrollen och V2 raketen slog ner i småländska Bäckebo med en väldig krater som följd och kratern är synlig än idag! (se bildgalleri och LÄNK)

I februari 2006 släpptes fullständiga tester på marken på den föreslagna testplatsen av Physikalisch-Technische Bundesanstalt (PTB) som inte avslöjade några onormala bakgrundsnivåer av radioaktiv strålning. Idag vet man att tyskarna forskade och försökte få fram kärnvapen men experter är lika säkra att man var långt ifrån att lyckas. De tyska forskarna uppgick till bara ett par hundra man och de saknade dessutom pengar, utrustning, uran och tungt vatten. Så vad det än var man provsprängde var det i alla fall inga kärnvapen. Att myten om Hitlers atombomb ständigt lever kvar kan ha sin förklaring i det skräckscenario det varit om det varit sant...

Gestapo-Fritz

Vad hände med Gestapo-Fritz? Den mystiske nazist som arbetade på Ljungaverks fabriksområde där han noga kontrollerade allt som hade med tungvatten-framställningen att göra.

Under en lunch på våren 1945 samtalade han med en vän från ritkontoret på Ljungaverk och det var endast honom som Gestapo-Fritz litade på, då han visste att han också sympatiserade med nazismens ideologi. Plötsligt blir de avbrutna i sitt samtal när en av mässens personal meddelar honom att han har ett brådskande telefonsamtal från Tyskland.

Gestapo-Fritz, som ofta var klädd i en svart rock, följer kvinnan till telefonen. Efter en stund kommer Fritz tillbaka till matsalen där han åter sätter sig vid sitt bord. Han uppträdde nu annorlunda, var blek och mest tyst. Efter en stunds tystnad reser han sig och går.

Vad som sades i telefonsamtalet har det spekulerats länge i. Fick han ett besked att kriget snart var över? Skrämde de honom med arkebusering för att han inte hade lyckats sända tillräckligt mycket tungvatten till Tyskland? Eller hade den som ringde från Tyskland gett honom ett besked att hans familj blivit dödade i något bombanfall?

Att han fick ett speciellt besked det vet vi. Vi vet också att någon mer

Gestapo-Fritz

Rummet på översta våningen i Ljungaverks fabriksområde där den mystiska "Fritz" bodde och sedan begick självmord genom att ta cyankalium.

tungvattentransport med Gestapo-Fritz till Gällö blev det aldrig. Morgonen efter fann en städerska honom död i sin säng med saliv som runnit ur hans mun. Han hade tagit sitt eget liv genom att bita sönder en cyankalium ampull...

Uppgifterna om denne mystiska Gestapo-Fritz kommer från ett flertal vittnesmål som arbetade på fabriksområdet. Det finns vad man vet idag inget dokumenterat om denne mystiska person. Än idag vet ingen hans riktiga namn, varifrån han kom eller om han hade några anhöriga. Även vart kroppen begravdes efter självmordet är okänt. Som lite extra kuriosa kan nämnas att ångloket 1129 som Gestapo-Fritz åkte med på JLJ-banan till Gällö för att lasta av tungvatten byggdes i Falun 1912 och finns idag att beskåda hos Norrbottens Järnvägsmuseum som drivs av Malmbanans Vänner i Karlsvik 6 kilometer utanför Luleå.

Gällös hemliga bergrum.

Vad hände med det hemliga bergrummet vid Gällö efter kriget? Jo, organisatoriskt kom ammunitionsfabriken i Gällö att tillhöra den statliga myndigheten Kungliga krigsmaterialnämnden, KKV, men myndigheten upphörde 1954 och ansvaret övertogs av Kungliga arméförvaltningen och 1964 övertogs driften av Försvaret fabriksverk (FFV).

Verksamheten i berget var i allra högsta grad fortsatt hemlig och det är fortfarande svårt att få fram detaljer kring den. Det mesta av produktion lades ned 1989, men det fanns viss verksamhet kvar ända till 1998. Efter det användes berget som ammunitionsförråd av Jämtlands flygflottilj F4 fram till 2004.

2009 började diskussionerna kring berganläggningens framtid och 2012 gjorde Bräcke kommun en utredning om möjligheterna att anlägga en skidtunnel i den gamla ammunitionsfabriken i Gällöberget.

2013 fattades det formella beslutet och 2014 kunde Bräcke kommun köpa fastigheten av Fortifikationsverket. 2016 påbörjades arbetet med att bygga om den gamla ammunitionsfabriken och den 23 september 2017 skedde så invigningen av världens längsta skidtunnel i ett berg.

Idag åker allmänheten skidor och svenska skidlandslaget har träningar i det som en gång var en topphemlig ammunitionsfabrik.

Mid Sweden 365 Indoor Skiing.

2009 började turerna kring berganläggningens framtid och 2013 fattades det formella beslutet. 2016 påbörjades arbetet och den 23 september 2017 invigdes världens längsta skidtunnel i ett berg!

Skidtunnel drivs av företaget Mid Sweden 365 och bara 600 meter nedanför parkeringsplatsen till skidanläggningen möts det numera borttagna stickspåret med stambanan. Platsen där vi lämnade över svenskt tungvatten till nazisterna under kriget! Hur många känner till det idag...? (LÄNK)