Tvångsförflyttningarna.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Familjen%20Utsi%20vid%20L%C3%A4ngsalpern

"De långa tvångsförflyttningarna tog mycket hårt på samerna. Många gravida kvinnor fick missfall och spädbarn dog. För många blev tvångsflyttningen en personlig tragedi."

- Bággojohtin

Lyssna:Tvångsförflyttningarna

00:00 / 51:55

1919 inleder regeringen en tvångsförflyttning av samer, en inre landsförvisning av våra egna medborgare med fatala konsekvenser. Staten tvingade renskötarfamiljer och deras renar bosätta sig långt söderut till betydligt sämre betesmarker. Om de vägrade skulle de straffas - hårt. Mycket hårt! Samtidigt ville man inte att tvångsförflyttningarna skulle synas för den svenska allmänheten. Allt mörklades. Detta är ett svart kapitel vi än idag inte vet hela sanningen om eller något vi inte ens ska tala högt om. Detta är inget svenska skolbarn får lära sig om i skolan. Inget gemene man känner till. Inget makthavarna vill erkänna. Inget media vill skriva om. Frågan är om de fruktansvärda samiska tvångsförflyttningarna någonsin kommer att erkännas som en del av vår svenska historia? Detta är berättelsen om en av våra mörkaste skamfläckar ytterst få svenskar idag känner till. Detta är något vi än idag bara ska tiga ihjäl, för detta är berättelsen om de samiska tvångsförflyttningarna:

"Samerna fick inte längre korsa de gränser som andra bestämt skulle genomkorsa deras land."

Samerna levde i symbios med djur och natur. Man ägnade sig åt renskötsel och hade ett eget språk, sina egna seder och bruk, sina egna traditioner och sin kultur. Sápmi är namnet på samernas land som de bebott och brukat sedan urminnes tider. Sápmi betyder både människa och landområde, för i den samiska begreppsvärlden är människan och naturen inte åtskilda.

För samerna finns heller inga gränser. Allt levande tillhör naturen. Landområdet Sápmi sträcker sig över hela norra delen av den skandinaviska halvön och täcker stora områden i norra Sverige, Norge, Finland och delar av nordvästra Ryssland. Det var i dessa gränslösa områden samer i årtusende levde i samklang med djur och natur. Men tiderna skulle förändras...

Inom Sápmi kunde samerna flytta sina renar fritt mellan traditionella betesmarker beroende på årstiderna men under 1800-talet började gränserna mellan de fyra länderna som genomkorsade Sápmi successivt stängas ned och samerna blev därmed tvingade att välja vilken nation de nu skulle tillhöra. 1905 var unionsupplösningen mellan Norge och Sverige ett faktum och 1918 fastslogs gränsen mellan dessa båda länder i norr där samerna levde och verkade. Samerna fick nu inte längre korsa de osynliga gränser som andra bestämt skulle genomkorsa deras land.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Under 1800-talet började nationsgränser genomkorsa Sápmi vilket ledde till att samerna inte längre fick korsa dessa osynliga gränser för sina renars årstidsvisten.

Året efter, 1919 blir den första renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge klar. Följden av renbeteskonventionen blev att samerna i de nordligaste samebyarna på den svenska sidan förlorar sina viktiga sommarbetesmarker i Nordnorge då de inte längre får korsa den norska gränsen. I nordligaste Sverige hade samer under långa tider flyttat sina renhjordar ut till den norska Atlantkusten och dess öar under våren för sommarbete. Under hösten flyttade de åter tillbaka till sina vinterbetesmarker i Sverige, men nu stängdes denna gräns.

Samerna var instängda i Sverige och deras renar kunde inte beta vid Atlantkusten under sommarhalvåret. Ytterligare ett år senare, 1920, tar ett socialistiskt arbetarparti makten i Sverige och kommer behålla denna makt över landet i princip oavbrutet fram till 1976. Människor som aldrig för satt sin fot i dessa vidsträckta samiska fjällområden ska nu plötsligt bestämma över Sápmi och dess invånare och dra gränser kors och tvärs över samernas land samt förbjuda samerna och dess renhjordar att korsa dessa osynliga gränser.

"Lapp ska vara lapp"

Rasbiologiska institutet skickade expeditioner för att mäta samernas skallar och tog nakenbilder av människorna. Man plundrade även deras gravar för att undersöka skeletten.

Under början av 1900-talet kom den svenska regeringen att föra den rasistiska "Lapp ska vara lapp"-politiken. Sverige under Hjalmar Brantings styre inleder nu en systematisk utrotning av den samiska kulturen. Ett kulturmord med förföljelse, kränkningar och övergrepp som helt saknar motstycke i svensk historia. Det den svenska befolkningen nu tvingades bevittna var inget annat än ett rent kulturmord på det samiska folket, dess språk och tradition, utfört av regeringsmakten!

Man tog samernas mark. Man tvångskristnande samerna. Man brände deras trummor på bål. Man förbjöd det samiska språket och det blev till och med förbjudet för samerna att jojka. Samiska seder och bruk förbjöds och barnen sattes i primitiva nomadskolor. Samerna fick heller ingen rösträtt och samekvinnorna diskriminerades.

Man skickade upp expeditionen från det rasbiologiska institutet för att mäta skallarna på samerna och fotografera dem nakna. Nattetid plundrade man samernas gravar i jakt på skelett som skulle undersökas, studeras och dokumenteras. Många samer tvångssteriliserades också för att de inte skulle bli för många. De ansågs helt enkelt inte värdiga det nya folkhemmet regeringspartiet skulle bygga åt all oss andra. Det vi idag med stolthet kallar "Det Svenska Folkhemmet". Det folkhem som bara skulle bebos av renrasiga germanska nordbor - svenskar!

Samerna blev mer eller mindre omyndigförklarade av staten och som omyndig måste du en förmyndare. Därför upprättar staten myndigheten "Lappväsendet" som nu ska bestämma över samernas liv och arbete. Lappväsendet skickade ut tillsynsmän, kontrollanter, som kallas "Lappfogden", som kontrollerar att samerna lever, arbetar och uppför sig enligt de direktiv makten nu bestämt. Det är lappfogden som ransonerar sprit och mjöl och det är lappfogden som bestämmer hur många renar en same får äga. Det är också lappfogden som bestämmer om de tvångsförflyttningar som snart kommer att inledas.

Omedelbart efter att renbeteskonventionen slutits 1919, började Lappväsendet i Norrbottens län med tvångsförflyttningarna genom hänvisning av familjer och press att skriva under flyttansökningar. Det har diskuterats i vilken utsträckning samerna flyttade frivilligt, men i realiteten hade de inget alternativ om de ville fortsätta inom renskötseln. Bara en vecka efter konventionen skrivits under 1919 tvångsförflyttas de första samerna söderut men det var 1923 som den första stora vågen av dessa tvångsförflyttningar påbörjades i Sverige.

Ett stort antal samefamiljer i norra Sverige som inte längre tilläts korsa den norska gränsen för sommarbete tvångsförflyttades långt söderut. Framför allt utsattes renskötande familjer från de två samebyarna i Karesuando församling, Könkämä och Lainiovuoma, för hårda påtryckningar. Och det är just lappfogden som bestämmer vart de olika familjerna ska placeras i samband med tvångsförflyttningarna. Lappfogden hotade med böter och tvångsslakt om samerna inte packade och flyttade eller om de inte lydde order. Efter en ändring av samelagen 1925 kunde lappväsendet även döma familjerna att betala viten eller genomföra renminskning genom att tvångsslakta samernas renar. I något fall lade lappfogden beslag på renarna och tog betalt för att forsla bort dem och plussade på med böter till ägaren.

"Flyttansökningarna är näst intill identiska, med samma formuleringar och skrivna med samma stil"

Renbeteskonventionen 1919 var ett hårt slag för alla de familjer som rörde sig mellan Sverige och Norge. De renskötande familjerna var i hög grad beroende av sommarbetena i Norge och utan dessa gick det inte att bo kvar i de nordligaste samebyarna. När renar inte längre tilläts passera gränsen till Norge var det i praktiken ett förbud för familjerna att besöka sina hem och visten i Norge. Betesmarkerna delades in i nya distrikt, där varje distrikt tilldelades ett begränsat antal tillåtna renar.

De samiska familjerna kunde ansöka om att få tillhöra ett eller annat distrikt, men om myndigheterna inte tillät detta så kunde lappfogden anvisa ett annat distrikt. Konsekvensen av de strikta begränsningarna i antalet renar och den nya hårda gränsen till Norge blev att antalet renar i de nordligaste samebyarna i Sverige ansågs för många. Marken och betet räckte inte till alla renar och situationen för de renskötande familjerna skulle förvärras, ansåg man.

Lösningen som presenterades för riksdagen i Stockholm var att flytta på samerna. Det hette att detta var enligt "önskemål" från samerna själva. Lappväsendet arbetade alltså samtidigt både med att tvångsförflytta samer och visa på att de har gjort det frivilligt. De reser runt för att övertala och "bearbeta lapparna" att flytta. Samerna gavs inget val. Hade staten bestämt sig var det bara att flytta dit lappfogden bestämt.

Barn till renskötande samer tvingas till nomadskolor dör undervisningen är mer primitiv medan barn till icke renskötande samer skulle försvenskas.

Man tvingade nu samer som var analfabeter och inte kunde ett ord svenska att skriva dokument om att "vördsamt få anhålla om tillstånd" att få flytta till en viss sydligare sameby. Det var ju en märklig slump att samer som varken kunde skriva eller förstå svenska nu plötsligt författade brev till myndigheterna på förnämlig kanslisvenska och att alla samerna råkade formulera sig exakt på samma sätt, för alla flyttansökningarna är näst intill identiska, med samma formuleringar och skrivna med samma stil. Bara namnen och underskrifterna skiljer dem åt.

I själva verket var sådana dokument förskrivna av staten och undertecknade under stor press och med hot om tvångsslakt hängande över sig. Samerna kunde varken förstå, tala eller skriva svenska så många visste inte vad de tvingades skriva under. Historikern Johannes Marainen med rötter i Saarivuoma berättar om sin farfar som varken kunde skriva eller tala svenska. Enligt ansökan till lappfogden hade han på flytande kanslisvenska vördsamt anhållit om att han med sina sju söner och renar få flytta till Tuorpons sameby.

"-Och sen satte han sitt bomärke i brevet! Men det var då inte min farfar som skrivit brevet",

konstaterar Johannes Marainen.

"-Det var med tvång. De tvingades västerut av tjänstemännen och jag anmälde att jag flyttar med. (---) Vi flyttade västerut och kom till Jokkmokk, men där så fick vi inte vara ifred. Jag hade tänkt mig att stanna i Jokkmokk och jag sa att jag flyttar inte härifrån. Här har jag min mosters söner som hjälper mig. Men då kom polisen och hotade att om jag inte flyttade vidare så skulle de med tvång flytta vidare med betalda drängar och bevakningspersoner som skulle betalas av mig. De skrämde mig så jag var tvungen till att flytta vidare västerut."

Berättat av Per Markus som tvångsförflyttades från Karesuando till Tärnaby på 1920-talet

"Många, framförallt gravida kvinnor, ofödda barn och spädbarn dukade under"

Till en början genomfördes tvångsförflyttningarna söderut inom Norrbottens län men 1925 konstaterade länsstyrelsen i Norrbotten att det inte fanns plats för fler renskötare inom länet. 20 000 renar måste bort från de nordligaste samebyarna i Sverige. Ännu fler samefamiljer måste flyttas, den här gången ännu längre söderut. Efter diskussioner med länsstyrelserna i Västerbottens och Jämtlands län beslöts därefter att utsträcka tvångsförflyttningarna dit. Många av nordsamerna ville inte flytta så långt söderut till sämre betesmarker, men blev tvingade mot sin vilja lämna sina gamla släktmarker och fortsätta sin flytt.

För att ge myndigheterna ännu starkare makt över samerna stiftades en lag som gav lappväsendet full rätt att tvångsslakta alla samers renar om man inte lydde order och accepterade att tvångsförflyttas. 1931 tvångsslaktades bara i Arjeplog över 7 200 renar hos de nitton familjer som först vägrade tvångsförflyttats söderut. Man hade bara att välja mellan flytta eller förlora allt man ägde.

Det fanns alltså inget annat alternativ än att flytta dit makten bestämde de skulle bo. De som lappfogden bestämde skulle tvångsförflyttas skulle bege sig bort från sina marker deras förfäder brukat i tusentals år. De tvingades bort från alla sina övriga släktingar och vänner och de visste de aldrig mer skulle kunna återvända.

Samer i norr fick inte korsa gränsen mot Norge och dess kustområden, dit man tog renarna för sommarbete (röda pilar). De tvångsförflyttades söderut till sämre marker (gula pilar).

De tvingades till en lång vandringsfärd till områden där man inte kunde göra sig förstådd på samiska. Till ett land man inte kände till. Både för dem som tvingades flytta och för dem som tvingades ta emot de nya samerna, blev det svåra kulturkrockar med ödesdigra konsekvenser. Lappfogden gjorde klart för dem att allt skulle bli bättre söderut där det finns tomma och helt orörda marker. De blev lovade fina renbetesland och all hjälp de behöver. Om de flyttar direkt får de välja marker men väntar de förloras den möjligheten. Om de stannar, tvingades de ändå iväg senare. I samebyarna sprider sig oron i kåtorna. Vem tvingas iväg? Vem får stanna kvar? De som nu tvångsförflyttas vet att det är definitivt och att de aldrig mer kommer tillbaka. De tackar sina platser hela vägen. De säger hivas de ealli ja järnet. Farväl levande och döda. De ger bort sina saker, allt de inte kan ta med.

Vad gör de tvångsförflyttade med kåtan? Förvaringsbyggnaderna? Rengärdena? Släkten? Vännerna? Kommer de någonsin att ses igen? Unga par skyndar att gifta sig för att kunna flytta tillsammans. Det går så fort att myndigheterna ibland ordnar formaliteterna i efterhand. De får skriva på ansökningshandlingarna när de har kommit fram istället. På dokumenten som lappväsendet formulerat finns plats lämnad för signatur. Hur mycket förstår de av avtalet? Det är en lagtext skriven på norska och svenska. Den översätts aldrig till samiska, det språk som samerna talat i tusentals år.

De långa tvångsvandringarna tog mycket hårt på samerna. Många gravida kvinnor fick missfall och många spädbarn dog under tvångsförflyttningarna. Detta ledde till såväl fysisk som psykisk ohälsa bland många samer. Hur många som dog vet vi inte och det kommer vi heller aldrig få veta. Det vi med säkerhet vet var att många, framförallt gravida kvinnor, ofödda barn och spädbarn dukade under.

"För många samer blev tvångsflyttningen en personlig tragedi"

Men beteslanden som de får söderut tillhör redan andra. Det finns ingen plats för ytterligare tusentals renar som lappfogden lovat. Det finns annan ren på deras nya marker och renskötare som de möter har motsatt sig inflyttning. Konflikterna växer parallellt med tvångsförflyttningen. Konflikterna pyr mellan dem som har tvingats att flytta, och dem som inte valt, eller ibland ens vetat, att andra renskötare ska komma till deras betesland. För de renskötande samer som redan bodde i de sydliga områden blev nykomlingarna ofta sedda som ovälkomna inkräktare. Det var heller ingen som frågat dem om de ville ta emot nya grupper av renskötare.

Tvångsförflyttningarna fick stora konsekvenser för det samiska samhället. De tvångsförflyttade talade nordsamiska eller finska men sällan svenska. De tvångsmottagande samerna talade andra varieteter av samiska och som regel även svenska. De hade alltså till en början svårt att kommunicera med varandra. Detta försvårade förståelsen för de kulturella skillnader som fanns, inte minst i fråga om renskötseln. I söder bedrev man en mer intensiv form av renskötsel. Även sommartid höll man djuren samlade. De tvångsinflyttade nordsamerna bedrev däremot en utpräglat extensiv renskötsel där man brukade släppa djuren fritt att beta på våren.

Nordsamerna bedrev en extensiv renskötsel medan sydsamerna bedrev en intensiv renskötsel, vilket skapade svåra konflikter som än idag är olösta.

Inflyttarna beskylldes ofta för att vara vårdslösa i sin renskötsel för att deras renar blandades samman med andras. Konflikterna kulminerade under 1920- och 1930-talet. Samer som tidigare aldrig kommit i konflikt med varandra började nu få allt svårare att hålla ihop sin kultur och sina traditioner. De båda arbetsformerna kunde inte samsas inom samma område vilket medförde att tvångsinflyttningen ledde till konflikter som ännu idag är olösta. Samernas inbördes konflikt var något som i längden gynnade staten som därmed kunde bedriva en ännu hårdare politik för att utplåna det samiska folket och dess kultur. Lappväsendet var en myndighet som fanns kvar ända fram till 1971!

För många blev tvångsflyttningen en personlig tragedi. De tvingades att plötsligt lämna allt det de byggt upp under sina liv. Barnen hamnade inte bara i okända områden. De sattes också i främmande nomadskolor med andra samiska barn. De tvingades sova närmast dörren på grund av lägre status. Barnen fick inte heller prata sitt samiska språk eller träffa sina familjer på långa tider, oftast flera år. Med tiden sprids barn och barnbarn för vinden, över Sápmi. Grenar bryts sönder. Släktträd rycks upp. När familjerna splittras förlorar många sitt enda skydd. Nätverket av kusiner, gudföräldrar och äldre är stommen i en karg vardag. Släktskapet är förutom renarna det dyrbaraste man har. Familjerna splittrades och kulturen dör sakta ut...

Inte bara människorna for illa. Även renarna vantrivdes. Tre år, säger de äldre, så lång tid tar det innan renarna vänjer sig vid sitt nya land. De tvångsförflyttade tvingas vakta vajornas kalvningar dag och natt för att få dem att stanna på deras nya marker. Renarna som är vanedjur strömmar tillbaka mot norr. De är som flyttfåglar på väg tillbaka, de går mot kalvningslanden och gräsdoften från havet. De känner, precis som samerna själva att detta inte är deras mark. Renar med tvångsförflyttade märken hittas i hela Norrbotten och ända ute på halvöarna längs norska Atlantkusten. Märkena tillhör tvångsförflyttade familjer som har tappat sina djur. Det berättas om hur det står renar på södra sidan av Duortnosjåvri under 1920- och 3O-talen. Efter att konventionen har trätt i kraft har man nolltolerans mot renar som kommer över gränsen in mot Norge. Lappväsendet administrerar böter och delar ut dem kollektivt till de tvångsförflyttade samerna vars renar av ren instinkt vandrat tillbaka till sina gamla, numera stängda områden. Samerna får först dryga böter, därefter skjuts deras renar och tvångsslaktas ...

"Politiken var att splittra samerna mot varandra, istället för att ena dem mot staten"

Det finns en del ord om samer som återkommer i skrivelser och citat från den här tiden. Oförmögna. Oordningsamma. Primitiva. Vildar. Lappar. Ett folk som behöver hjälp, till gagn för sig själva. Tvångsförflyttningarna sker under en period när Sverige vill styra upp livet för människor som inte bedöms kunna göra det på egen hand.

Det kommer även förbud för samer mot att flytta in i hus och göra för moderna kåtor. Om de får det för bekvämt kan de lockas bort från sitt primitiva nomadliv. Förbud mot att tala och jojka sitt språk införs. Den hårdföra politiken i början av 1920-talet rymmer tvång i olika former, allt från tvångskristning, tvångsslakt och tvångssteriliseringar till tvångsförflyttningar...

Exakt hur många samer som tvingades flytta från sina hemtrakter vet ingen. Det var nämligen bara vuxna män som var registrerade hos lappfogden. Kvinnfolket och barn räknades inte in i statistiken över tvångsförflyttade då det ändå var uppenbart att dessa följde med sina män och fädrar. En tvångsförflyttad var i praktiken kanske 8-10 personer. Tvångsförflyttningarna pågick som intensivast under 20- och 30-talen men tvångsförflyttningarna pågick in på 50-talet. Sammanlagt finns bevis för att minst 155 familjer och deras renhjordar från nordligaste Sverige tvångsförflyttades söderut men mörkertalet är fortfarande stort.

Minst 155 samefamiljer tvångsförflyttades från 1919 fram till början av 1950-talet men mörkertalet är fortfarande stort.

Vad var egentligen syftet med tvångsförflyttningarna? Än idag vet man inte med säkerhet mer än att utrotningspolitiken splittrade och söndrade. Samerna var knappast överbefolkade i norr och då hela gränsen mot Norge var stängd löste man inget problem genom att tvångsförflytta samerna söderut inom Sverige. Politiken var att splittra samerna mot varandra, istället för att ena dem mot staten och den djävulska planen lyckades. Utrotningspolitiken mot den samiska kulturen fortsatte men 1976 tog det äntligen stopp då regeringspartiet förlorade makten de haft i princip sedan 1920.

Vid riksdagsvalet 1976 vann de borgerliga och ny statsminister blev centerpartisten Torbjörn Fälldin. Då var hela den samiska kulturen slagen i spillror, krossad och utslagen - men inte död. Det fanns då uppskattningsvis bara 20 000 samer kvar och mindre än hälften av dessa talade samiska. Mycket av samernas traditioner och seder var sedan länge övergivna och bortglömda. Hur den samiska kulturen sett ut idag om partiet även vunnit valet 1976 och fortsatt med sin etniska utrensning vågar ingen tänka på. Samerna kunde nu sakta sakta resa sig igen, även om inget skulle bli som innan 1920.

1986 antogs den samiska flaggan och 1992 inrättas Sametinget. 1993 hålls det första sametingsvalet som invigs i Kiruna med kungaparet närvarande. År 2000 införs den samiska språklagen som ger samer rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar. Den ger också samer rätt till barn- och äldreomsorg på det egna språket. 2010 införs en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk som ger större möjligheter för de nationella minoriteterna att bevara och utveckla sina språk och kulturer. Idag är den samiska kulturen skyddad i lag och samerna är landets största minoritetsgrupp.

"Problemet med tvångsförflyttningarna är att det inte finns någon annan att skylla på"

Det lilla som till dags dato skrivits om samernas mörka historia tycks alltid någon vid namn "staten" vara inblandad. Allt negativt som hänt det samiska folket och dess kultur orsakas alltid av "staten". Vem eller vilka är då "staten"?

Staten är inget annat än makten. Makten är regeringen och regeringen är i detta fall det politiska parti som styrde under denna tid. Det var Socialdemokraterna som styrde över Sverige, i princip oavbrutet från 1920 till 1976. De styrde över Sverige under den tid de genomdrev och utförde tvångsförflyttningarna. De hade därmed ansvaret!

"Staten" är alltså inget annat än en diffus bortförklarande terminologi som alltid ska användas när man tvingas skriva något negativt om det som hänt i Sveriges historia under den tid detta parti styrde. Det var staten som tvångssteriliserade 63 000 svenskar. Det var staten som uppförde det rasbiologiska institutet och det var staten som tvångsförflyttade samer...

...det var däremot partiet som införde barnbidraget och fyra veckors semester. När något negativt måste förklaras är det alltid statens ansvar men när det är något positivt är det alltid partiets förtjänst och då ska partiet nämnas vid namn!

Det var alltid "staten" som tvångsförflyttade samerna,

- aldrig regeringsmakten!

Också i dokumentärfilmen "Tvångsförflyttningarna - Bággojohtin" av Sara Omma Simma och i boken "Herrarna satte oss hit" av Elin Anna Labba nämns alltid "staten". Det var alltid staten, aldrig regeringen, Beror detta på total indoktrinering eller okunskap? Beror det på att man använt uttrycket så reflexmässigt att man aldrig funderat över vilka "staten" i grund och botten egentligen är? Beror det på att man inte vågar erkänna vilka som faktiskt bär ansvaret för övergreppen? Beror det på att det aldrig varit politiskt korrekt att kritisera en socialistisk regim, vare sig i Sverige eller någon annanstans i världen?

Varför då ta upp ett ämne som handlar om övergrepp och kränkningar av samerna när man ändå inte vågar berätta vilka förövarna faktiskt är? Övergreppen utfördes av staten - vilket är regeringen - som var det styrande partiet. Detta är något en socialist aldrig kan slingra sig ifrån. Det finns helt enkelt ingen annan man kan skylla ifrån sig på. Och det är kanske här skon klämmer... Det är just därför vi aldrig får, eller ska, prata högt om dessa övergrepp eftersom sanningen helt enkelt inte går att bortförklara...

Det värsta är kanske ändå att inget av allt detta står i våra barns skolböcker idag. När TV4 i sin serie ”Sveriges mörka historia” granskade dagens historieböcker i den svenska skolan, fanns inte övergreppen på samerna beskrivna i någon större omfattning. Även om det inte är någon täckande undersökning är det ändå en signal om att krafttag behövs. Det är viktigt att undervisningsmaterialet om samernas historia är korrekt och skrivet utifrån ett nutida historieperspektiv. Rasism, fördomar och förtryck av samer bör beskrivas i undervisningsmaterialet för att lärdomar ska dras i dagens undervisning av barn. Samer är Sveriges ursprungsbefolkning och en av våra nationella minoriteter, därför är det inte acceptabelt att överlämna åt skolan att välja, på vilket sätt man behandlar ett folks historia. Självfallet ska samernas historia ha rättvisande och likvärdig undervisning i alla landets skolor.

Men tvångsförflyttningarna ska inte diskuteras eller erkännas. De ska inte tas med i vår historia eller i våra barns skolböcker. De är inget vi ska tala högt om eller ens låtsas om. Tvångsförflyttningarna ska bara tigas ihjäl och ignoreras. De ska bara bagatelliseras och viftas bort. De ska inte tas på allvar. För problemet med tvångsförflyttningarna är att det inte finns någon annan att skylla på. Inga förmildrande omständigheter. Sanningen blir en övermäktig fiende. Därför kommer heller aldrig dessa tvångsförflyttningar av vår egen ursprungsbefolkning att erkännas av det parti som bär ansvaret för dessa vidriga övergrepp, och därför kan heller aldrig såren läka. Såväl samer som svenskar tvingas leva med skammen bara för att de ansvariga vägrar erkänna sina egna politiska misstag. Det är ju så socialismen fungerar...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"Samisk kamp" (2017) av Marianne Liliequist, Coppélie Cocq

"Med lapperne i højfjeldet" (1913) av Emilie Demant-Hatt.

"Kåtornas folk" (2013) av Ester Blenda Nordström

"Herrarna satte oss hit" (2020) av Elin Anna Labba

"Ett folk - ett land" (2005) av Per Axelsson

Diverse länkar:

Möt ättlingar till drabbade av tvångsförflyttningarna: (LÄNK)

Samiska kvarlevor återlämnas till vilojord i Lycksele (LÄNK)

Bad samerna om ursäkt – ”fick skäll av regeringen”: (LÄNK)

Sture Karlsson utsattes för skallmätning på skoltid: (LÄNK)

Kulturministern: ”Det är fruktansvärda berättelser” (LÄNK)

Dokumentär från 1990 om tvångsförflyttningarna: (LÄNK)

Sameradion & SVT Sàpmi: Tvångsförflyttningen: (LÄNK)

Tornedalingar: ”Sådant som Hitler höll på med” (LÄNK)

Beslut – nu får tornedalingarna upprättelse: (LÄNK)

Mattias Åhrén: "Samer är inte svenskar": (LÄNK)

"-Den samiska historien är full av övergrepp, från tvångsförflyttningarna och rasbiologiska undersökningar till att man förbjudits att prata sitt eget språk. Det är en levande historia i Sápmi och som fortfarande i stor grad påverkar många samiska familjer men den är helt icke-existerande utanför Sápmi. Det är ett stort tomrum i Sveriges historia som vi behöver fylla i. Det är svensk historia, det har hänt i Sverige. Det var Sverige som genomförde tvångsförflyttningarna men det är inte en del av svensk historia i det allmänna medvetandet. Jag tror även att det är viktigt för det samiska samhället att bryta tystnaden kring det som hände, som ett sätt att gå vidare."

// Elin Anna Labba

Bildgalleri. (På mobil: dubbelklicka och svajpa.)