De vita bussarna

De Vita Bussarna.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"De vita bussarna blev räddningen för mörkläggningen av Sveriges samarbete med nazismen. En ren propagandatriumf"

Du har säkert hört om den svenska heroiska räddningsinsatsen av Röda korset och greve Folke Bernadotte under kriget som räddade tiotusentals fångar undan de nazityska koncentrationslägren? Räddningsaktionen som bevisar hur vi tog avstånd från Hitler och nazismen under kriget. Räddningsaktionen som bevisar hur duktiga och modiga vi var i kampen mot ondskan.

Men vad är egentligen sant?

Del1De Vita Bussarna

00:00 / 1:13:51

Del2De Vita Bussarna

00:00 / 50:48

I skolan skulle vi alla lära oss hur duktiga Sverige var under kriget och räddningsaktionen i krigets slutskede skulle bevisa vår tapperhet och oskuld. Aktionen blev viktiga verktyg för regeringens mörkläggningen av vårt nazistsamarbete och bara några veckor efter räddningsaktionen kom boken "Slutet" ut, skriven av räddningsledaren själv, greve Folke Bernadotte och hans nyvunne vän nazisten och SS-officeren Walter Schellenberg. Boken blev en fin hjältesaga där Sverige tappert kämpade mot ondskan och nazismen och där den största hjälten av dem alla var författaren själv. Men boken tog inte upp allt. Man självcensurerade de händelser som inte fick komma ut i dagens ljus.

Till exempel att sjukvårdarna blev tvungna att hjälpa nazisterna i deras deportationssystem av döende koncentrationslägerfångar till andra koncentrationsläger. Att man gjorde en selektering vilka som skulle få vård utifrån ras, etnicitet och religion. Att människor lämnades att dö bara för de inte var blonda skandinaver. Eller att folkhjälten själv; greve Folke Bernadotte hjälpte några av de mest hänsynslösa nazisterna som ansvarade för Förintelsen att fly till Sverige. Detta var händelser som aldrig fick komma fram i den nya världsbild vi svenskar nu skulle lära oss. Mörka händelser som aldrig togs med i våra skolböcker i det nya ljusa svenska folkhemmet. Alla skulle känna till berättelsen om räddningsaktionen men ingen fick rota på djupet vad som verkligen hände. För då fanns en uppenbar risk att vi upptäcker en helt annan bild av vad som egentligen inträffade. Detta är

berättelsen om greve Folke Bernadottes räddningsaktion i krigets slutskede. Detta är berättelsen om "De vita bussarna":

"Inget av det som sker innanför führerns rike får avslöjas till eftervärlden"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Januari 1945: Det tredje rikets undergång är nära. Nazityskland som för bara två år sedan härskade över stora delar av Europa och norra Afrika är nu nära total kollaps. I väster rycker de allierade styrkorna allt längre österut och i öst rycker den ryska Röda Armén allt längre västerut. Hitler och Nazityskland sitter fast i ett skruvstäd och håller på att krossas från två håll. Många av nazistledarna planera att fly för att rädda sitt eget skinn. En del tänker fly till Sydamerika men Hitler själv har dock förskansat sig i sin bunker under ett brinnande Berlin.

Även om många förstår att det oundvikliga slutet är nära ger nazisterna aldrig upp drömmen om ett judefritt Europa. Judarna ska helt enkelt gå under tillsammans med Det tredje riket. Hitlers fienden närmar sig nu de platser där koncentrations- och förintelseläger är uppbyggda, platser där judar massavrättas i industriell skala. Inget av det ohyggliga som sker innanför det tredje rike får avslöjas eller komma ut till eftervärlden.

Hitler ger därför order att tömma de koncentrationsläger som snart kommer upptäckas av befriarna. Alla gaskamrar och krematorieugnar ska förstöras och lägren jämnas med marken. Judar och andra icke önskvärda vanarter av den mänskliga arten ska utrotas i allt snabbare takt samtidigt som Förintelsen under inga omständigheter får avslöjas, ett arbete man hade påbörjat redan 1943 under kodnamnet "Aktion 1005".

Januari 1945: Nazityskland är på väg att krossas från två håll.

I de hundratalet nazityska koncentrationslägren finns i januari 1945 uppskattningsvis 700 000 fångar som mirakulöst nog överlevt det mest omänskliga mänskligheten någonsin upplevt. Men tiden att rädda dessa utmärglade levande döda som en gång liknade människor är mycket knapp. Varje dag, varje timme, varje minut skördars ständigt nya offer. Ju närmare befriarna kommer lägren ju farligare blir situationen för fångarna. Under de kommande månaderna kommer hälften av de 700 000 fångarna att vara döda. De dör i drivor av svält, sjukdomar, utmattning, tortyr, de arkebuseras, gasas eller misshandlas till döds. Den 27 januari 1945 når ryska Röda armén fram till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau och under de följande månaderna når man även fram till koncentrationslägren Gross-Rosen, Sachsenhausen, Ravensbrück, Stutthof och Theresienstadt. Nu börjar världen få veta vad som skett innanför Det tredje rikets gränser. Men kriget är fortfarande inte över. Hitler och nazisterna ska kämpa till det bittra slutet och varenda jude ska utplånas från jordens yta....

De lägerfångar nazisterna inte hunnit avrätta tvingas nu ut i bitande vinterkyla, i tunna fångkläder och utan mat eller vatten marschera till fots bort från fronten och in mot Tyskland, allt för att tyskarna ska vinna tid. Man är rädd att fångar som fritas av de allierade eller av ryssarna kan vittna om nazisternas illdåd mot mänskligheten och dels behövs fångarna som slavarbetare inom krigsindustrin. Dessutom kan fångarna vara bra som spelbrickor i en framtida uppgörelse med de västallierade och ryssarna. Men nu tvingas fångarna marschera till fots in mot Tyskland. Tusentals dog av svält, kyla eller ren utmattning. Så fort någon stannade sköts de till döds. Till slut var dikena utmed vägarna fulla av lik. Uppskattningsvis 250 000 koncentrationslägerfångar tvingades ut på dessa marscher. Av en grupp om 3 000 fångar som lämnade Auschwitz-Birkenau den 18 januari 1945 kom

endast 280 personer (9%) levande fram till sin destination 50 mil längre bort, två månader senare. Dessa planlösa fångmarscher kom senare att kallas dödsmarscher.

"Heinrich Himmler var ansvarig över Förintelsen av judarna"

I dessa koncentrationsläger fanns cirka 13 000 danska och norska medborgare. Norge och dess exilregering i London ville redan under senhösten 1944 starta, med svensk hjälp, en hjälpaktion för att hämta hem de norska koncentrationsläger-fångarna i Tyskland. Man frågade Sverige om de kunde tänka sig att med soldater hämta hem de norska fångarna men Sverige ville inte ta på sig detta ansvar då man ansåg sig "neutrala".

Den 29 december 1944 gavs ambassaden i Stockholm klarsignal att diskutera möjligheten av en svensk aktion för att hjälpa de norska fångarna. Man hade nu utarbetat en plan att det istället skulle vara en Röda-kors expedition med sjukvårdare som skulle ge sig in i Hitlers inferno för att hämta de norska fångarna. Ledare och högste ansvarig för hela den planerade Röda-kors expeditionen utsågs Röda-korsets egen ordförande; Folke Bernadotte.

Greve Folke Bernadotte af Wisborg var Sveriges kung Gustav V:s brorson. Bernadotte hade under hela skoltiden svårigheter med inlärning på grund av dyslexi, men lyckades till slut ges en studentexamen. Bernadotte hade dock lätt för språk och lärde sig flytande engelska, tyska och franska, som skulle komma till stor användning senare i livet. Efter sin examen blev Bernadotte officier och en uttalad duktig ryttare och organisatör. Dock drabbades Bernadotte i unga år av ett kroniskt magsår som tvingade honom lämna den svenska armén.

338px-Bundesarchiv_Bild_183-R99621,_Hein

T.v: Folke Bernadotte. (1895-1948)

Mitten: Heinrich Himmler. (1900-1945)

T.h: Walter Schellenberg. (1910-1952)

Bundesarchiv_Bild_101III-Alber-178-04A,_

Hans stora intresse var mer att leva ett glamoröst jetsetliv i USA och Sydeuropa. Det var på franska Rivieran han träffade Estelle Manville, dotter till en amerikansk mångmiljonär. De blev ett par och kort senare stundade ett storslaget bröllop med över 1 500 inbjudna gäster till vigseln i staten New York den 1 december 1928. Bröllopet som kostade en och en halv miljon dollar (ca 50 miljoner dollar i dagens penningvärde) var det första bröllopet där en medlem av en europeisk kunglig familj gifte sig på amerikansk mark. Folke Bernadotte kom senare att bli gudfar till sin kusins barnbarn, Sveriges blivande kung; Carl XVI Gustav, som därav också döptes till Folke i andranamn. Denne Carl XVI Gustav skulle 2012 få ett barnbarn som döptes efter Folke Bernadottes fru; Estelle.

Den 5 februari 1945 ombads Sverige att sända en Röda-kors delegation till Berlin för att förhandla om de norska fångarna, för att därefter eventuellt sända ner en svensk Röda-kors expedition. Nu hade även den danska regeringen blivit intresserade av idén för sina fängslade medborgare och en vecka senare, den 13 februari hade den danska ambassadören i Stockholm erbjudit en transportstyrka om hela 40 bussar, 30 lastbilar, 18 ambulanser och diverse andra transportmedel, men förslaget avvisades tio dagar senare av Sverige. Expeditionen måste ta hänsyn till tyskarnas krav och vara strikt neutralt svensk.

Den 16 februari åker Bernadotte för första gången till Tyskland för att förhandla med den ökände nazistledaren och inrikesministern Heinrich Himmler, som då hade blivit befälhavare för hela tyska armén efter attentatet mot Adolf Hitler året innan. Han var också chef för SS och ledaren i det organiserade förtrycket och förintelsen av judarna. Himmler hade under andra världskriget total makt över SS-organisationen Gestapo, säkerhets-tjänsten samt koncentrationslägren. Heinrich Himmler fick med tiden en oinskränkt makt över Tyskland och hans enda överordnad var Adolf Hitler själv.

Det är Folke Bernadotte som förhandlar direkt med Heinrich Himmler. Himmler vet att undergången för Det tredje riket är nära och vill kanske rädda sitt eget skinn. Att godkänna aktionen kan vara ett sätt. Kanske tror Himmler att han ska få strafflindring efter kriget om han godkänner räddningsaktionen. Samtalen mellan Bernadotte och Himmler skedde också bakom ryggen på Adolf Hitler som vid denna tid alltmer sitter i sin underjordiska bunker i

Berlin. Med under detta möte var även Heinrich Himmlers närmsta man; SS-officeren och kontraspionage-chefen Walter Schellenberg och just denne Walter Schellenberg kommer att dyka upp lite längre fram innan denna berättelse om de vita bussarna nått sitt slut...

"Kravet var tydligt; inga judar får hämtas"

Folke Bernadottes förslag var att i första hand hämta hem svenska kvinnor med barn som bodde i Tyskland eller var gifta med tyska män och som nu när kriget närmade sig slutet ville åka hem till Sverige igen. De skulle få transporteras direkt hem till Sverige och här ingick även svårt sjuka, gamla och höggravida kvinnor. Detta såg Himmler inte som något problem. Folke Bernadottes andra förslag var att såväl norska som danska icke-judiska medborgare som fanns i de tyska koncentrationslägren också skulle transporteras till Sverige. Detta var dock något Himmler under inga omständigheter gick med på. Förhandlingarna strandade men Bernadotte lyckades planera in ett nytt möte med Himmler till den 21 februari.

Vid detta andra möte kom Bernadotte och Himmler överens om att Röda-korset skulle få åka in i Tyskland och samla ihop alla de norska och danska icke-judiska fångar som fanns utspridda runt om i olika koncentrationsläger och föra de samman till ett och samma koncentrationsläger nära den danska gränsen för att där ge dem nödvändig vård och invänta nya order. Detta uppsamlingsläger kom att bli koncentrationslägret Neuengamme strax utanför Hamburg. Himmler var mest inställsam till att endast låta norrmän och danskar överföras eftersom de tillhörde den bättre ariska rasen. Kravet var dock tydligt; inga judar fick hämtas! Nu hade Bernadotte fått klartecken, nu blev det bråttom med de rent praktiska förberedelserna. Tiden att rädda de skandinaviska fångarna började rinna ut.

Ett av ytterst få fotografier på bussarna innan de målades vita. Fotografiet bör således vara taget på T4-regementet i Hässleholm den 8:e mars 1945 strax före avresan.

Svenska Röda-korset tog kontakt med svenska armén, som organiserade ett detachement för ändamålet att med tjänstledig militär personal och frivilliga civila samla ihop en grupp som kunde genomföra räddningsaktionen. Inga soldater kunde följa med då Sverige var neutralt men klädd i civila kläder var man ingen soldat utan en Röda-korsare. Hälften som kom att åka ner till krigets Tyskland var soldater och hälfter frivilliga civila sjukvårdare -alla i Röda korsets uniform. Militären bidrog med utrustning, fordon och personal som gick under Röda-korsets namn.

Det var greve Folke Bernadotte som under hela aktionen förde fortsatta kontinuerliga förhandlingar med Himmler men det var överste Gottfrid Björck som ansvarade för själva transporterna och de praktiska förberedelserna. Då förhandlingarna mellan Bernadotte och Himmler förts bakom ryggen på Adolf Hitler måste hela operationen hållas hemlig. Hitler är ovetandes vad som sker och kommer information fram äventyras hela operationen. För att undgå röjning skickade Statens Informationsstyrelse (SIS) ut ett direktiv till all press i Sverige att denna operation är topphemlig och får under inga omständigheter nämnas i media. Och så skedde också. Allt kom att hållas hemligt tills räddningsoperationen var över.

Den 8 mars 1945 lämnar en konvoj regementet T4 i Hässleholm med 36 sjuktransportbussar, 19 lastbilar, 7 personbilar, 7 motorcyklar, en bärgningsbil samt en verkstadsbil tillsammans med 308 personer. De grå och militärgröna fordonen lämnar vid middagstid Hässleholm för färd ner mot Tyskland. Det är under resan mot det första etappmålet, färjelägret i Malmö som karavanen får besked att de allierade styrkorna krävt att alla fordon måste målas vita med ett stort rött kors på taket för att allierat flyg inte av misstag ska bomba hjälptransporten. Alla kolonner av det som piloterna kan uppfatta som militärtransporter attackeras. I Malmö uppbringas varenda målare och all vit färg man kommer över. Allt målas vitt. Det är nu begreppet "de vita bussarna" föds. Ommålningen av bussarna var helt och hållet britternas idé. Det var något svenskarna aldrig tänkt på. De hade inte heller tänkt på att

nazisterna skulle kunna utnyttja symbolen med de röda korsen för sina egna fruktansvärda syften. Något svenskarna senare bitters skulle få erfara...

"Med de 3 000 skandinaviska fångarna var Neuengamme fyllt till bristningsgränsen"

De nymålade vita bussarnas färd går över Danmark och ner mot Nordtyskland. Det är en farlig resa. Även om krigsslutet är nära, bombar fortfarande de allierade för fullt. Efter fyra dagars resa, den 12 mars, var expeditionen framme vid sitt högkvarter, slottet Friedrichsruh, strax utanför Hamburg där man skulle upprätta sin bas. Expeditionens ledning inkvarterades på slottet och i ett närliggande värdshus medan manskapet etablerade ett tältläger i slottsparken.

Det var först nu som flertalet av Röda-korsarna fick mer detaljerad information om vad expeditionen egentligen gick ut på. Uppgiften var att köra hem svenska tyskgifta kvinnor och barn samt därefter även hämta norska och danska ickejudiska koncentrationslägerfångar och transportera de till koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg, inte så långt ifrån slottet slottet Friedrichsruh där man just nu befann sig.

Det dröjde inte många timmar efter ankomsten till Nazityskland och slottet Friedrichsruh förrän den svenska räddningsstyrkan konfronterades med den hänsynslösa och orättvisa värld de just hade anlänt till. På slottet Friedrichsruh mötte svenskarna för första gången krigsfångar. De var framför allt ryska krigsfångar som tjänade slotts-ägarna som utförde arbete under uppsikt av SS.

Svenska Röda-korset fick möjlighet att utnyttja dessa fångar för det arbete

Några av de 36 vita bussarnas första färd genom Danmark ner mot Nazityskland. Sammanlagt 308 svenskar deltog frivilligt i den heroiska insatsen. Men det fanns en mörk baksida man efter kriget inte ville berätta för allmänheten...

de_hvide_busser_paa_vej_gennem_danmark_c_roede_kors_beskaaret_edited.jpg

räddningsstyrkan inte ville utföra. Lyckligtvis slapp rekryterna själva att kommendera dessa arma människor till ovärdigt arbete; däremot bestämde ledningen vilken typ av syssla som var lämplig. Det kunde handla om att gräva och tömma avträden. Snart insåg Röda-korsarna att dessa slavarbetare på slottet hade det bra jämförelsevis. Det räddningsstyrkan kom att bevittna de kommande dagarna var så mycket mer ohyggligt...

I Friedrichsruh blev expeditionen uppdelad i två grupper. Den första gruppen fick tilldelat sig en transport av fångar från Sachsenhausen (norr om Berlin) till Neuengamme. Transporten startade den 15 mars och det blev totalt sju resor med 2 200 danskar och norrmän som förflyttades till Neuengamme. Den andra gruppen fick ansvaret för att hämta fångar från Sydtyskland. Det var koncentrationslägren Dachau, Mauthausen och Schönberg. Den första kolonnen avgick den 19 mars med 35 fordon under ledning av överste Björck och de återkom till Neuengamme fem dagar senare, den 24 mars.

Resan tillbaka var mödosam då de flesta fångarna befann sig i mycket dålig kondition. Ett stort problem under transporterna var fångarnas kroniska diarré. Vid denna första transport hämtades 559 fångar, medan 67 svårt sjuka fångar fick lämnas kvar åt sitt öde. Under denna första period av transporterna var inte bussarna tillåtna att köra in i koncentrationslägren. Fångarna måste själva gå det sista stycket från koncentrationslägret till bussarna eftersom tyskarna inte tillät svenskarna att få se lägren på nära håll. Det fanns en orsak till det...

I början av 1945 befann sig 100 000 krigsfångar från hela Europa i lägret Neuengamme. Tiotusentals kom närmast från andra koncentrationsläger

österut, sedan dessa hade evakuerats genom dödsmarscher i samband med den ryska offensiven. Med de nästan 3 000 nya skandinaviska fångarna var koncentrationslägret Neuengamme nu fyllt till bristningsgränsen av sjuka, döende och svårt medtagna människor.

"Då de bar rödakorsbindlar trodde fångarna att räddningen kommit"

Neuengamme som redan före de skandinaviska fångarnas ankomst var överfullt är nu med råge än mer överfullt. Situationen är ohållbar. Lägerkommendanten Max Pauly krävde att de vita bussarna skulle ta på sig uppgiften att transportera bort andra länders fångar ut ur lägret för att på så sätt göra plats åt de 3 000 nyanlända skandinaverna som skulle inhysas i byggnaden ”Schonungsblock”, belägen vid infarten till Neuengamme. Max Paulys krav var att fångarna som befann sig i denna byggnad fraktades bort till andra mindre och nästan övergivna koncentrationsläger och detta skulle ske med hjälp av de vita bussarna!

Tyskarna kräver att svenskarna tar sina bussar och för bort minst 2 000 fångar till dessa koncentrationsläger vilket svenskarna slutligen går med på. De vita bussarna blir nu en del av SS deportationssystem. Svenskarna tvingades transportera krigsfångar som nazisterna på begäran kunde avrätta. Röda Korsets bussar var ett idealiskt kamouflage för transporter av krigsfångar. Hjälpaktionen som hade kommit till Tyskland för att hjälpa norska och danska fångar kom nu istället att bistå nazisterna att köra omkring på deras offer -judar, zigenare och östeuropéer- från det ena koncentrationslägret till det andra.

Från den 27 till 29 mars transporteras 2 000 franska, ryska, belgiska, nederländska och polska fångar -de flesta judar- från Neuengamme till underläger såsom Hannover, Salzgitter och Braunschweig och i varje buss medföljer minst två SS-

Neuengamme. Hit kom över 100 000 fångar varav hälften dog genom slavarbete, svält, sjukdomar, gas eller dödsmarscher. De sista överlevande dödades av misstag av allierat flyg.

vakter. Dessa bortforslade fångar var väldigt sjuka då ”Schonungsblock” var en plats för arbetsoföra, sjuka och döende fångar. Man ska nu köra bort de svagaste fångarna till andra mindre läger som förvandlats till rena avstjälpningsplatser för att förbereda ankomsten av skandinaviska fångar som oftast behandlats bättre än judar, zigenare och östeuropéer. De skandinaviska fångarna hade fått matpaket tillsända till sig så de var inte lika sjuka av svält eller sjukdomar som orsakats av svält. De svagaste skulle offras för de minst svaga. Judar skulle offras för skandinaver.

Från den 27 mars får nu hjälporganisationen för första gången köra in i lägret Neuengamme, mycket beroende på att fångarna som ska transporteras bort är i så dåligt skicka att de inte längre kan gå. Synen chockar Röda-korsarna. Från barackerna föstes, knuffades. sparkades eller släpades människor av annan nationalitet mot bussarna. De var utmärglade så till den grad att de icke längre var mänskliga varelser. Där fanns fullvuxna män som vägde 30 kilo, människor så kraftlösa att de inte längre kunde hålla i en brödbit.

Det tog flera timmar att förflytta denna kolonn av människor från sina britsar genom det trånga trapphuset och sedan ut på gården. De utsattes för slag och sparkar av de vakter som övervakade förflyttningen. Minst ett sextiotal svenska räddningsarbetare (två i varje buss) befann sig inne på själva lägerområdet i samband med hämtningen av dessa sjuka och döende människor. De tvingades se denna förnedring och sedan själva utsätta fångarna

för förödmjukelse då de bar rödakorsbindlar, vilket fick fångarna att tro att räddningen nu kommit. Sinnena råkade i svallning bland de svenska bussförarna inför det fasansfulla de tvingades bevittna.

"I lägren kallades de för "muselmaner". Människor i gränslandet mellan levande och döda"

Två av chaufförerna, Helge Andersson och löjtnant Åke Svensson berättar:

"-Vi fick order att lasta på förmiddagen. Vi skulle frakta bort holländare, belgier, fransmän, polacker och ryssar för att ge plats åt norrmän och danskar. Vi fick nu se hur tyskarna behandlade sina internerade, i allmänhet fransmän, belgare, holländare, polacker och ryssar. Det var något fruktansvärt. Denna gång måste tyskarna låta oss köra in i det egentliga lägret, då flertalet av passagerarna inte kunde gå det obetydliga stycket från barackerna till landsvägen. Från dessa baracker föstes, knuffades och leddes en samling varelser ut, som knappast längre verkade mänskliga. Det var en ruskig syn att se dessa utsvultna och dåligt klädda människospillror. De orkade knappt gå upp själva i bussarna. Min kamrat mådde illa när han tittade på dem.

Det var ganska varmt den dagen också, så luften i bussen blev dålig. Det luktade ganska illa av dem. När vi lastat in dem i bussen fick de vänta tills de andra bussarna blev lastade. Under tiden skulle vi ta en smörgås. När fångarna fick se våra smörgåsar höll det på att bli myteri. Allas ögon riktades mot oss och det blev ett väldigt liv. Vart de tog krafterna ifrån, vet jag inte. Man förstår dem så väl. De kanske inte hade sett smör på år och dag. Vi gjorde iordning så att alle man fick var sin smörgås, men först måste vi fråga den tyske SS-vakten om vi fick lov att ge dem något. Han sade att vi skulle vänta tills vi körde. Det kunde komma någon högre SS-man.

I januari 1945 fanns uppskattningsvis 700 000 lägerfångar i livet. Hälften av dessa tvingades ut på dödsmarscher när befriarna närmade sig. Hitler hade gett order att alla läger skulle utplånas och fångarna likvideras så eftervärlden aldrig skulle få veta...

34MD6LZXQWAJNRJCHSW3TDILWI_edited_edited

När så resan började och jag efter en stund delade ut smörgåsarna, kysste de mina händer. En gammal man började gråta när han fick sin smörgås. Det var en beklämmande syn att se allt detta. När vi så nådde resans mål var det bara att lasta ur och det gick med en väldig fart. Det var bara en massa kommandoord och skrik och de som inte kom ut fort nog, drogs ut. Fångarna togs emot av varelser som tydligen själva också var fångar, men i bättre kondition. De vrålade och skrek åt våra stackare, av vilka en del låg på golvet under bänkarna och hade svårt att ta sig ut. När alla som ännu var levande i min buss hade tagit sig ut, låg två kvar. De hade avlidit, av svaghet eller ihjältrampade. Det var likadant i flera av de andra bussarna. Mottagarna kom och släpade ut liken, dragande i armar och ben. De slängdes i en hög vid sidan om de levande, som ställdes upp i rader för att stappla till sina baracker. Deras hopp om räddning försvann när de förstod att de bara transporterats till ett nytt fasansfull läger. Mänskligt att döma var det nog inte många som lämnade lägret levande. Vi återvände till Friedrichsruh för att försöka sova och vila ut under dagen. Nästa kväll och natt upprepades detsamma med nya fångar. Jag och de flesta andra gjorde två sådana hemska resor."

Vilka var då dessa människor som svenska Röda-korset transporterade från Neuengamme för att ge plats åt norska och danska fångar? I koncentrations lägret kallades de för "muselmaner", utsvultna och intill döden medtagna människor. Människor som befann sig i gränslandet mellan de levande och de döda. Människor som var helt apatiska där all tillstymmelse till livsgnista släckts. De var således de svagaste och mest värnlösa av alla fångar. De var följaktligen i störst behov av omedelbar humanitär hjälp för att ha den minsta chans att överleva.

I många koncentrationsläger fanns särskilda byggnader avsedda endast för dessa muselmaner. I Neuengamme var Schonungsblock en sådan byggnad. Att avskilja dessa försvagade och döende från andra fångar var ett sätt att hindra spridning av dödliga sjukdomar. Dessutom ansågs de vara oanvändbara eftersom de var oförmögna att utföra något som helst arbete. De var i alla avseenden en belastning för Neuengammes lägerkommendant

Max Pauly, som i likhet med andra kommendanter i krigets slutskede ville undanröja spåren efter sanitära missförhållanden. Av de 100 000 fångarna i Neuengamme dog 10% varje månad och den genomsnittliga levnadslängden i koncentrationslägret var bara tre månader.

"Hit dumpas de för att lämnas åt sitt öde..."

Schonungsblock var en tegelbyggnad i två våningar som ser ut som vilken annan byggnad som helst men den som sett insidan glömmer det aldrig. Där är ett elände som spränger alla gränser och allt förstånd. I varje brits ligger tre till fyra,

ibland fem till sex män! Det låter osannolikt men de var så magra och någon annan plats fanns inte. De ligger på varandra, de flesta är endast benrangel. De ligger där för att dö! Många är redan döda men dessa lik kan bli ett sista hopp för de andra. Lägervakterna ser ingen skillnad på vilka som är vid liv så de kastar ett brödstycke till alla vilket de andra snabbt äter upp.

Hela byggnaden är ett inferno, ett dödens väntrum. Utan tillsyn ligger fångarna i sina britsar, några med tuberkulos, andra med dysenteri eller tyfus, en del har öppna sår och olika veneriska sjukdomar. De som lider av diarré är så kraftlösa att de inte kan resa sig utan gör sina behov i britsen på de andra fångarna. Och det är alla dessa människor -muselmaner- som svenska Röda-korset nu tvingas transportera bort till den slutliga avstjälpningsplatsen.

Så länge fångarna befann sig i Röda korsets bussar hade de ännu ett visst hopp. De deporterade, som är fullständigt utmärglade, börjar darra av lycka. De befinner sig i Röda korsets händer och tror att de nu är räddade. Detta hopp slocknade emellertid så fort de kom fram till Hannover, Braunschweig eller till andra koncentrationsläger. Läger som nästan övergivits av SS. Här dumpas de av Röda -korset för att lämnas åt sitt öde...

Muselmaner - levande döda i nazityska koncentrationsläger.

Det var dessa med störst vårdbehov som Röda-korset transporterade till avstjälpningsplatser för att bereda plats åt mer välmående skandinaver.

Corpses-victims-Auschwitz_edited_edited.

Många av de bortförda fångarna bara låstes in och sedan struntade man i dem. Vakterna hade ingen mat eller dricka att ge fångarna och fångarna själva var i för dåligt skick för att ta hand om sig själva. Svält, sjukdomar, utmattning och psykisk ohälsa gjorde dessa läger till en sista avstjälpningsplats för de av Röda korset, borttransporterade muselmanerna. I efterhand har det visat sig att mellan 150 och 300 av dessa fångar dog redan under transporterna med de vita bussarna till dessa avstjälpningsplatser. De dog för att de måste beredas plats för de skandinaviska fångarna som de vita bussarna istället skulle hämta hem.

Sanningen om vad som hände denna grupp människor sedan bussarna lämnat dem kan endast de överlevande vittna om. Den franske fången Raymond Durand är en av dem som överlevde och som kan berätta om vad som utspelade sig när bussarna hade kört vidare. Hans dagbok från mars 1945 vittnar om upprörda känslor och djup besvikelse gentemot Sverige och svenska Röda korset som hade lämnat Durand och hans kamrater i koncentrationslägret Watenstedt. Anteckningarna avslöjar också att flera av dem slogs ihjäl av lägervakterna. Raymond Durand berättar:

"-Den första känslan på morgonen den 29 mars är djup besvikelse och förtvivlan över vad vi utsattes för dagen innan. Till vår förvåning hör vi kommandorop »Alla som kom igår, till uppställning! -Ni skall arbeta!« Vi blir överraskade, för vi är inte förmögna att arbeta. Några kan inte resa sig, och alla har mycket svårt att gå. De gamla och sjuka lutar sig mot en kamrat, trots att det är förbjudet. En capo berättar att vi skall till Hermann Görings fabrik i BrauIwchweig, omkring 30 kilometer bort. Han säger att vi skall arbeta hårt och inte förlora tid. Men vid uppställningen stupar ett antal fångar som inte längre har kraft att stå. Vakterna sparkar och slår dem med sina käppar. En fånge lyckas ställa sig upp igen men faller snart till marken. Där blir han liggande. Vi tillhör dem som kom med den andra transporten. Till vår förvåning upptäcker vi franska kamrater i lägret. En fransk fånge berättar att de sjuka från Schonungsblock hade transporterats av svenska Röda-korset och nu fanns i en speciell del av lägret. Jag försöker leta efter min vän Chaufanel. Men hela tiden säger nazisterna att vi skall iväg och arbeta. Vad som är så obegripligt för mig är Sveriges agerande. Varför körde de iväg oss från Neuengamme till ett läger där vi utsätts för ännu värre behandling?

Det kan väl knappast kallas för humanitär hjälp? Jag kommer ihåg att i början av kriget hade Sverige, trots sin neutralitet, väldigt goda förbindelser med Hitlertyskland och tillät Hitlertyskland att passera dess territorium för att nå Norge. Nu har Sverige hjälpt nazisterna att deportera oss hit, i sina egna fordon.”

"Ingen fånge fick falla levande i fiendens händer, enligt order från Hitler"

Raymond Durands vittnesmål om de tvångsdeporterade är samtidigt ett tidsdokument om Hitlertysklands oundvikliga sammanbrott. Det blir inget tvångsarbete i Hermann Görings fabrik för Durand och hans medfångar, inget annat arbete heller. Efter några dagar får SS-vakterna reda på att de allierades styrkor befinner sig i närheten och att en evakuering av Watenstedt är nödvändig.

Under tiden avlider ett stort antal fångar. En del blir ihjälslagna, andra dör av utmattning eller sjukdomar. Vi vet från tyska källor att dödligheten i Watenstedt och de andra mindre koncentrationslägren där Röda-korsarna tvingades dumpa lägerfångar var betydligt högre än i huvudlägret Neuengamme. Epidemier, svält, överbefolkning och en organisation i hastig upplösning förorsakade en humanitär katastrof. Watenstedt övergavs under början av andra veckan i april cirka två veckor efter det att de vita bussarna hade dumpat av fångarna från Neuengamme.

Oberoende skriftliga dokument och muntliga källor vittnar om att fångarna i Watenstedt, omkring 3 000 personer vid den aktuella tiden, blir utkommenderade till dödsmarsch utan egentlig riktning eller ledning. De som inte orkade marschera, vilket torde ha gällt flera av Durands medfångar, fick ett dödande slag eller skott och liken lämnades därefter längs vägkanten.

Andra vittnen berättar om hur en grupp fångar som kommit med de vita bussarna

vandivert_william_1465_2005_436637_displ

Den 15 april upptäcks massakern i Gardelegen där 1016 fångar bränns levande i en ladugård två dagar tidigare. Illdådet utfördes av såväl SS-vakter som den tyska civilbefolkningen.

låstes in i tågvagnar där de utan mat fick sitta i åtta dagar och nio nätter. När allierade soldater öppnade vagnarna var bara någon enstaka kvar i livet. Också de som flyttades från Neuengamme till koncentrationslägret Stöcken gick en fruktansvärd död till mötes. I några tågvagnar som aldrig avgick lämnade tyskarna över etthundra inlåsta fångar. De upptäcktes flera dagar senare när lokalbefolkning bröt upp dörrarna men då var allt redan för sent. Den 13 april anländer en grupp fångar till Neuengammes underläger Gardelegen. Fångvaktarna är desperata då de allierade kommer allt närmare. Vakterna men även civila tyskar hjälps åt att låsa in fångarna i en ladugård och tänder sedan på byggnaden. 1016 fångar dör i den så kallade Gardelegen-massakern. Bara tolv timmar senare når de allierade styrkorna fram men då är allt försent! Ingen fånge fick falla levande i fiendens händer, enligt order från Adolf Hitler.

Röda-korset uppgift är att rädda människor med störst behov, oavsett nationalitet eller religion men nu var syftet att enbart rädda danskar och norrmän, som ofta hade behandlats bättre än judar och östeuropéer. Dessutom skulle man hämta hem svenska kvinnor och barn som bodde i Tyskland som alltså inte ens var nödställda. Dessa gick före döende judar och andra koncentrationsfångar. Personalen på de vita bussarna tvingas välja bort de man inte anser ska få hjälp. Selekteringen utgick från nationalitet, etnicitet och religionstillhörighet. I slutändan var det människor med ariskt ursprung som i första hand fick hjälp. De andra lämnades åt sitt öde. Liv och död handlade om människans rastillhörighet. Skillnaden mellan Röda-korsets selektering utanför bussarna jämfört med nazisternas selektering utanför gaskamrarna var således inte så stor...

Mitt under dessa transporter med svårt sjuka människor, mestadels judar, till andra koncentrationsläger reser Folke Bernadotte åter igen till Berlin från Stockholm den 28 mars för nya förhandlingarna med Heinrich Himmler. Bernadotte skulle denna gång trycka på för att få tillstånd att ta de skandinaviska fångarna från Neuengamme över danska gränsen vidare till Sverige, och om möjligt även ta med sig andra fångar till Sverige. Två dagar senare, den 30 mars besöker Bernadotte själv för första gången koncentrationslägret Neuengamme. En dansk fånge, J.B. Holmgård minns:

"-För första gången i Neuengammes historia var nazibödlarna Pauly och Thumann inte två skrytande huvudrepresentanter för herrefolket med vinande piskor.

De kom smygande i Bernadottes fotspår, plötsligt tillmötesgående, tjänstvilliga och medgörliga intill fjäskigt inställsamma, den typiska inställsamhet som var så karaktäristisk för herrefolkets bödlar, då det omsider gick upp för dem att deras dagar var räknade. Nu var vi säkra på att vi skulle få komma hem."

"Situationen börjar bli panikartad"

I början av april 1945 var de flesta, uppskattningsvis 3 000 skandinaviska fångarna nu samlade i Neuengamme. Räddningsoperationen skulle pågå under en månad och nu hade den månaden gått. Överste Gottfrid Björck återvände till Sverige och major Sven Frykman tog istället vid och blev ny chef för konvojen. Även mer än hälften av de från början 308 Röda-korsarna väljer att resa hem den 5 april.

Räddningsoperationen med de vita bussarna var över men behovet att rädda fler fångar var oändligt och dessutom kunde man bara inte lämna de 3000 skandinaviska fångarna i Neuengamme åt sitt öde, för vad hade då expeditionen egentligen uppnått? Kvar finns nu endast 130 frivilliga svenskar och ca hälften av fordonen. Situationen börjar bli panikartad men mitt i paniken kommer så positiva nyheter. Danskarna kommer ner med en liknande -och större räddningsaktion- vilket accepterades av tyskarna och av svenska UD.

Under ledning av Frants Hvass från danska UD ställde danskarna upp med 33 bussar, 14 ambulanser, 7 lastbilar och 4 personbilar. Den danska styrkan samordnades med den svenska och från den 8 april var "De vita bussarna" nu en dansk/svensk aktion men där svenskarna fortfarande hade kommandot. Det var nu betydligt fler danska fordon och danska hjälparbetare i expeditionen än svenska. Även de danska fordonen var vit-målade men hade den danska flaggan -Dannebrogen- målad på taket istället för Röda-korsets symbol.

"De vita bussarna" var ett norskt initiativ och utfördes till största delen av danskar med danska fordon vilket har glömts bort i historien. De danska busarna har bl.a. danska flaggan målad på taket och har långsmala panoramafönster på sidorna.

35b82b7315594065967a00c026f047a0_edited_

Dagen efter, den 9 april, hade Bernadotte från de senaste förhandlingarna 12 dagar tidigare i Berlin nu fått klarsignal för evakuering av allvarligt sjuka från Neuengamme och den första hemtransporten gick samma dag med 153 fångar, de flesta sängliggande. De kördes över till den danska gränsstaden Padborg med 12 svenska bussar och 8 danska ambulanser. I Padborg hade danskarna byggt upp en karantänstation där fångarna blev tillfälligt avsläppta för att få vila och behandling innan de åkte vidare med bussarna genom Danmark till Köpenhamn där de sändes med färjan över till Malmö.

I början av april 1945 är det totalt kaos i ett sönderfallande Nazityskland. Styrkorna rycker allt närmare från båda sidor och en allt mer paranoid Hitler har låst in sig i sin underjordiska bunker i Berlin. Många av de högsta nazisterna inser att Det tredje rikets undergång är nära förestående men än har man inte gett upp. Det är mitt under ett av Folke Bernadottes alla möte med Heinrich Himmler som kontraspoinagechefen Walther Schellenberg plötsligt ger Bernadotte ett uppdrag. Himmler och Schellenberg vill att Bernadotte ska kontakta de allierades befälhavare Dwight Eisenhower för att förhandla fram en separat fred mellan Nazityskland och de allierade på västfronten. Man antar att Folke har goda kontakter med amerikanarna eftersom han bland annat har en amerikansk fru.

Himmler tror att om de kan sluta fred med USA och Storbritannien på västfronten kan de istället lägga alla sina sista resurser på att slå tillbaka Röda armén i öster och därmed finns en liten chans att fortfarande vinna kriget. Folke framför det generösa erbjudandet från tyskarna men Eisenhower överväger inte ens förslaget. De vet att de snart kommer segra. Det är under dessa förhandlingsmöten med Heinrich Himmler som Folke Bernadotte blir god vän med Walther Schellenberg. Bernadotte ser i Schellenberg en kultiverad och civiliserad man, helt olik de andra hårda SS-generalerna.

Schellenberg å sin sida ser i greve Bernadotte en stilig belevad man av kunglig börd. Det skapas ett förtroende mellan de båda som kommer Walther Schellenberg till mycket stor fördel lite längre fram i denna berättelse...

"Nu kunde man ge hjälp till de som var i mest behov av vård. Men det gjordes inte!"

Den 8 april, hade den dansk/svenska räddningsaktionen fått ett nytt uppdrag. Himmler som vill verka trovärdig i sina förhandlingar med Folke Bernadotte hade plötsligt accepterat att släppa 1 000 kvinnor som satt i kvinnolägret Ravensbrück, nio mil norr om Berlin. Ravensbrück var ännu ett av alla helveten på jorden. Här satt som mest 132 000 kvinnor och barn. Det började bli bråttom att avlägsna fångarna nu när Röda armén närmade sig. I koncentrationslägret hade kvinnorna behandlats på ett sätt som ord inte kan beskriva.

I de överfulla barackerna försämrades de hygieniska förhållandena drastiskt – tyfus, difteri, tuberkulos och skabb spred sig. Matransonerna blev mindre, nästan obefintliga. I början av 1945 fick Ravensbrück en egen gaskammare där mellan fem och sex tusen personer mördades under krigets sista månader - de flesta sjuka och orkeslösa fångar. Tiotusentals av fångarna sköts till döds, gavs dödliga injektioner eller avled till följd av svält och sjukdomar.

Alla -även barn- tvingades arbeta hårt som utlånade slavarbetare vid löpande band i industrier under tolvtimmarspass utan paus. Övervakningen vid arbetsplatserna utvecklades till ren terror och tempot var extremt uppskruvat. De som inte klarade av tempot hängdes upp och pryglades med piskrapp. Flera hundra kvinnor från Ravensbrück sändes också till andra koncentrationsläger som sexslavar. Kvinnorna lurades bli frisläppta om de arbetade som tvångsprostituerade men detta löfte infriades aldrig.

kz-ravensbrueck-iv-f2912eae-29f2-406a-bf

Kvinnor vid Ravensbrück bands fast vid dessa vägbultar när de t.ex. tvingades bygga vägar. När de till slut stupade av utmattning misshandlades eller mördades de.

Från 1942 började man även utföra vidriga och ohyggliga medicinska experiment på kvinnorna från Ravensbrück, men berättelserna från dessa experiment är så fasansfulla att vi inte kan återge det i text. I slutet av mars hade SS beordrat alla fysiskt kapabla kvinnor att bilda en kolonn och lämna lägret i riktning mot norra Mecklenburg, vilket tvingade ut över 24 500 fångar på en dödsmarsch. Av de ca 500 barn som föddes i lägret överlevde endast ett fåtal, de flesta avled redan efter ett par veckor. Idag bedömer historiker att omkring 28 000 fångar mördades eller avled på grund av sjukdom, utmattning eller undernäring de sista månaderna i Ravensbrück.

Redan samma dag beskedet kom att man fick hämta dessa kvinnor avgick den första transporten mot Ravensbrück där cirka 100 skandinaviska kvinnliga fångar (inklusive två franska kvinnor) hämtades från lägret och kördes direkt till Padborg i Danmark. Några dagar senare får Folke Bernadotte tillstånd av Himmler att hämta alla fångar -oavsett nationalitet eller religion- så den 22 april kördes en andra runda till Ravensbrück i en konvoj från Friedrichsruh under kapten Arnoldssons ledning för att hämta några av de mest sjuka kvinnorna från Ravensbrück. Nu behövde Röda-korset inte sortera ut skandinaver. Nu kunde man ge hjälp till de som var i mest behov av vård. Men det gjordes inte! Istället följer man fortfarande ett strikt hieratiskt schema över vilka som ska ha hjälp först och det är inte vårdbehovet som bestämmer detta utan fortfarande är det nationalitet, religion och etnicitet som avgör!

Inte ens när man står vid ett nazityskt koncentrationsläger vid tredje rikets sista dagar ger man hjälp efter vårdbehov utan man utgår efter samma principer nazisterna hade utanför gaskamrarna. Det var först under de sista resorna till Ravensbrück som man tog med alla oavsett religion eller nationalitet men då berodde det mer på det fullständiga kaos som rådde att man helt enkelt inte hade tid att sortera ut kvinnorna.

Man stuvade in dem i bussarna som styckegods. Situationen i Tyskland förvärrades alltmer med beskjutning av militära transporter och Röda armén närmade sig snabbt österifrån. När den sista bussen lämnade Ravensbrück var Röda armén bara någon kilometer längre bort!

"Av de 132 000 fångarna fanns färre än 3 500 kvar i livet"

Den 25 april fick den dansk/ svenska expeditionen mycket oväntat tillgång till ett helt tågset om 50 godsvagnar vid Ravensbrück och detta tåg fylldes med totalt 3989 kvinnor som satte fart mod Padborg. Vem, hur eller varför detta s.k. "spöktåg" plötsligt blev disponibelt är fortfarande oklart, en teori är att det var lägervakter som ordnade fram tåget i sista sekund för att rädda sitt eget skinn eftersom Röda armén bara var någon kilometer ifrån lägret. De flesta lägervakter var nazivänliga balter som nu insåg att deras sista stund var kommen när ryssarna nådde fram.

Någon vecka senare, i början av maj, kommer plötsligt två "spöktåg" om totalt 100 godsvagnar till Padborg med sammanlagt 6 000 kvinnor, främst från Ravenbrück och Hamburg. Även här var det SS-soldater och lägervakter som ordnat fram tågen. De flesta kvinnorna var polskor och judinnor av olika nationaliteter, alltså de som behandlats sämst och som nu var i störst behov av hjälp. Detta var något ganska enastående om man betänker det kaos som sedan länge rådde i Tyskland och där all järnvägstrafik enbart tilläts av "Wehrmacht" (Tyska krigsmakten).

Miljoner tyska vandrade västerut genom ett sönderbombat Tyskland och för den civile tysken var det en absolut omöjlighet att få köpa en tågbiljett och mitt i detta fullständiga kaos gav man koncentrationslägerfångar två tåg med totalt 100 person- och godsvagnar!

Det första angreppet mot de vita bussarna skedde den 18 april när baslägret vid

Två s.k. "spöktåg" på totalt etthundra vagnar med koncentrationsfångar ankommer plötsligt till karantänsstationen i danska Padborg 2 maj 1945. Tåget är frambringat av lägervakter och SS-män som vill rädda sig själva i krigets absoluta slutskede.

Friedrichsruh blev angripet av misstag av de allierades jaktflyg. Fyra chaufförer och en sjuksköterska fick lättare skador och tio bilar förstördes. De följande dagarna skedde fler liknande angrepp på slottet Friedrichsruh från luften och flera dödades och skadades. Men det skulle bli än värre. När den sista fordonskonvojen lämnade Ravensbrück den 26 april, angreps de på vägen hem till Padborg av de allierades jaktflyg. Minst 11 dödades direkt och 26 blev allvarligt skadade. Det slutgiltiga dödstalet blev 25 omkomna.

3000 kvinnor från Ravensbrück hade då transporterades till Padborg med de vita bussarna. Fyra dagar senare når Röda Armén fram till Ravensbrück och befriar de sista fångarna. Då hade de baltiska lägervakterna låst in alla kvarvarande kvinnor och flytt för sitt liv. Av de ursprungliga 132 000 fångarna fanns då färre än 3 500 kvar i livet. Samma dag Ravensbrück befrias, den 30 april 1945, hörs ett pistolskott i en bunker under ett brinnande Berlin. Adolf Hitler har tagit sitt liv!

Under tiden som en del av räddningsexpeditionen räddar kvinnor i Ravenbruck så arbetar en annan del med att hämta danska judar farligt nära östfronten. En av anledningarna till att danskarna anslöt sig till expeditionen var att det fortfarande satt många danska judar i koncentrationslägret Theresienstadt cirka sex mil norr om Prag i nuvarande Tjeckien. Man var helt enkelt rädd att dessa danska medborgare skulle förloras om man inte snabbt kunde komma ner och bistå den svenska expeditionen som var på väg att packa och åka hem.

Det var hit till Theresienstadt de danska judarna fördes efter tyskarnas ockupation av Danmark i april 1940 medan de norska judarna i huvudsak hade förts till Auschwitz 1942. Man ville göra ett sista försök att rädda de danska judarna undan en säker död. I mitten av april tillät Himmler att 400 danska judar från lägret kunde släppas. Situationen i Tyskland blev alltmer kritisk och chaufförerna fick besked om att resan var mycket riskabel. I sista stund försökte svenska UD stoppa avresan då man fått besked att sovjetiska styrkor blockerat vägen, men konvojen gav sig ändå av med 23 bussar, 12 bilar, 3 motorcyklar samt ett antal danska ambulanser med danska läkare och sjuksköterskor.

När man begav sig av från Neuengamme den 12 april mot Theresienstadt var bussarna inte tomma. Med sig från Neuengamme hade bussarna 450 franska fångar som skulle dumpas av i Theresienstadt på order av SS. Den 15 april blev 423 skandinaviska judar hämtade och kunde påbörja den farofyllda resan mot Sverige. Man hade alltså dumpat av fler fångar åt sitt öde än man hämtat för räddning! På vägen hem passerade man Dresden som precis innan hade blivit jämnat med marken. För natten gjorde man ett stopp i Potsdam som tidigare samma natt hade bombats. Konvojen nådde

dock oskadd fram till Padborg två dygn senare, den 17 april, och fångarna sändes dagen efter över med färjan till Malmö. Någon räddningsaktion för de norska judarna behövdes aldrig för de hade redan 2½ år tidigare gasats ihjäl i Auschwitz-Birkenau.

"För många av fångarna kom dock hjälpen för sent"

Under sju veckor kör de vita bussarna runt i Nazityskland under krigets slutskede och samlar upp skandinaviska fångar. De kör konstant. De två förarna i varje fordon kör och sover i skift . De äter amfetaminpreparatet Fenedrin för att hålla sig vakna. Det är mitt under evakueringen av kvinnorna från Ravenbruk och de danska judarna från Theresianstatt som beskedet kom, den 20 april, att man nu fått klartecken att alla de skandinaviska fångarna som finns i uppsamlingslägret Neuengamme får transporteras till Sverige. Man kan nu köra dem till danska gränsstaden Padborg och därefter vidare till Malmö.

Nu sätts det in fler vita bussar som enkom går i skytteltrafik mellan Padborg och Malmö. Även dessa är vitmålade precis som alla de andra bussarna som kör runt och samlar upp fångar i krigets Tyskland. Det är dessa bussar som sedan hånfullt har kommit att kallas för "de falska vita bussarna".

Den sista gruppen av fångar reste från Köpenhamn med färja över till Malmö den 4 maj och bara fyra dagar senare kapitulerar Nazityskland villkorslöst. Kriget är över och räddningsaktionen med de vita bussarna är också över men för några av fångarna kom dock hjälpen för sent. 110 personer dog efter ankomsten till Sverige, de flesta polacker, nästan samtliga judar. De som behandlats sämst!

Det är först nu media får rapportera om den hittills topphemliga räddnings-operationen med Folke Bernadotte och "de vita bussarna" till den svenska

Några av de "falska" vita bussarna som endast körde mellan Padborg och Malmö. De är rena, saknar takräcke samt vissa dörrar baktill. Bild från Malmö färjeläger maj 1945.

allmänheten och till hela omvärlden. Men historien om de vita bussarna är inte slut här. Tvärtom. Det är nu den politiska strategin börjar. De vita bussarna ska omvandlas från en fysisk hjälpinsats för norska och danska koncentrationslägerfångar i Nazityskland, från ett norskt initiativ och mestadels utfört av danskar med danska fordon till att framställa det neutrala Sverige till en moralisk supermakt. En framtida moralisk supermakt som aldrig stod på Hitlers sida under kriget utan som alltid stått på humanitetens sida.

Nu skulle de vita bussarna komma bli den viktigaste pusselbiten för den kollektiva självbild ett svenskt politiskt parti och kungahuset tillsammans skulle mejsla fram. En falsk kuliss som det blåögt naiva svenska folket svalde med hull och hår under årtionden framöver. Från och med nu skulle bara den ena sidan av bussarna visas fram för allmänheten och omvärlden. Den ljusa vita sidan som visade hur tappra och goda vi var i kriget. Den andra sidan, den bruna sidan skulle förnekas. Den sida av bussarna som hade avslöjat hjälpaktionens komprometterande arbetsuppgifter skulle tigas ihjäl....

Hur gick det då med de övriga fångarna från Neuengamme vid krigets slutskede? Hur gick det för alla de tusentals koncentrationslägerfångar som inte var blonda skandinaver och som inte Röda -korset transporterade till Sverige? Hur gick det för de som blev kvarlämnade i Neuengamme? Gasades de eller sattes de på dödsmarsch? För vissa tycktes olyckan aldrig ta slut. 600–700 koncentrationslägerfångar tvingades stanna kvar i Neuengamme på SS-order för att förstöra all inkriminerande dokumentation, demontera lägret och rensa platsen innan de mördades. Då hade alla de övriga tusentals fångarna tvingats ut på en 12 mil lång dödsmarsch mot hamnstaden Neustadt (nära färjelägret Travemünde) där de tvingades på ett stort passagerarfartyg, det över 200 meter långa passagerarfartyget Cap Arcona samt två mindre fartyg S/S Deutschland och S/S Thielbek. Cap Arcona hade tre år tidigare varit rekvisita under en tysk propagandafilm om "Titanic" vilket ganska väl förklarar Cap Arconas utseende och storlek.

Avsikten att lasta fångarna på dessa fartyg var att de skulle flyttas till ett nytt hemligt läger, antingen på ön Fehmarn längre norrut eller till Mysen i Norge. Andra källor ska göra gällande att fartygen skulle sprängas eller torpederas ute till havs. På kvällen den 2 maj 1945 lastades fler fångar ombord, främst

kvinnor och barn från lägren Stutthof och Mittelbau-Dora till de redan överfulla fartygen. De fördes ut på pråmar till de ankrade fartygen tills dessa var mer än överfulla. De femhundra personer som inte fick plats dödades med maskingevär på pråmen eller misshandlades till döds på stranden.

"På Östersjöns botten slutar berättelsen om Neuengammes fångar"

Dagen efter, den 3:e maj attackerades fartygen av misstag av brittiska flygvapnet.

Information att fartygen var fullastade med koncentrationslägerfångar gick ut men meddelandet han inte komma fram till piloterna i de fem Hawker Typhoon flygplanen. Mycket mer än så vet vi inte idag om attacken. De exakta omständigheterna om misstaget att bomba fartygen får vi reda på först 2045 -hundra år efter händelsen- då hemligstämpeln släpps av den brittiska regeringen.

Av de sammanlagt 9 400 fångarna på de tre fartygen dog 7 800 i fartygskatastrofen och nästan alla av de inlåsta koncentrationslägerfångarna var från Neuengamme. Fartygskatastrofen, som är mer än fem gånger större än Titanic-katastrofen, räknas idag som en av världshistoriens värsta och den skedde bara 20 mil sydväst om Skånes kust. Ändå är den så okänd för de flesta.

Samtidigt som Cap Arcona går till botten når de första brittiska soldaterna fram till Neuengamme. Allt de finner är en karg och öde plats, de kan bara rapportera att koncentrationslägret är tomt. Mindre än 48 timmar efter katastrofen med Cap Arcona kapitulerar Tyskland - villkorslöst! I veckor efter fartygskatastrofen sköljdes kroppar av offren i land, där de samlades in och begravdes i massgravar.

Delar av skelett spolas iland under de kommande 30 åren, med det senaste fyndet så sent som 1971. Här på Östersjöns botten slutar berättelsen om Neuengammes lägerfångar och deras tragiska öde, men inte berättelsen om de vita bussarna...

Fartyget Cap Arcona (bilden) samt två mindre fartyg attackeras av allierat flyg. Ombord fanns inlåsta koncentrations-lägerfångar mestadels från Neuengamme. 7800 människor omkom i tragedin. Bara några timmar senare kapitulerar Tyskland...

csm_ANg_1995-1688_-_IWM_CR_227_f899ae56e

Direkt efter kriget och strax efter det att expeditionen med de vita bussarna avslutats händer något som aldrig tagits med i våra historieböcker. Folke Bernadotte hjälper en handfull SS-nazister och Gestapo-män att fly från det brinnande och sönderfallande Nazityskland. En av dessa krigsförbrytare Bernadotte lyckas smuggla in i Sverige var Henirich Himmlers närmsta man; chefen för nazisternas kontraspionage Walter Schellenberg. Himmler var såväl hjärnan som chefen av antisemitismen och Förintelsen av judarna och dennes närmsta man, Walther Schellenberg, och ett flertal andra nazityska krigsförbrytare hjälper nu Folke Bernadotte att fly undan rättvisan till Sverige. Att många nazister flydde till Sydamerika efter kriget vet många men att de också flydde till Sverige och detta med den svenska nationalhjältens hjälp är det idag inte många som känner till. Bara dagar efter Tysklands kapitulation får Walter Schellenberg och hans unga sekreterare i expressfart inresepass till Sverige. Dokument visar att UD ger en handfull grupp nazister och Gestapomän viseringar i expressfart utan att normal procedur följs. Sverige stod alltså inte bara på nazisternas sida före och under kriget, utan även efter kriget! Detta är något som aldrig kommit fram i dagens ljus.

Först smugglas Schellenberg genom ett segerrusigt Köpenhamn på morgonen den 6 maj 1945 i Folke Bernadottes personliga Röda-kors bil. En stor folkmassa upptäckte bilen men Schellenberg låste fönster och dörrar och gav chauffören order att gasa på, så mycket det gick, för att undvika bli utdragen ur bilen och lynchad av folkmassan. Människor satt på kofångaren och på taket. Chauffören ropade till folkhopen att passageraren var en svensk militär. I baksätet satt Schellenberg, nickade vänligt och vinkade med hatten och skrek: -Tack, tack! Schellenberg flygs kort därefter från Kastrups flygplats över sundet i ett bekvämt Röda-kors plan till Stockholm. Därefter anländer fler SS-män till Stockholm med sina flickvänner och sekreterare. En annan som i största hemlighet flygs till Sverige med Bernadottes hjälp är SS-officeren Frans Göring med flickvän samt Heinrich Rennau med fru och dotter.

Snart samlas Walter Schellenberg, Frans Göring , Heinrich Rennau och en grupp andra Gestapo-officerare i Bernadottes hem på Dragongården i Djurgården. Nu kan man skåla att expeditionen är över och att man räddats till Sverige. Det blir dock lite genant att det nu finns en grupp SS och Gestapo-förbrytare i Bernadottes hem så Rittmester Ankarcrona -som är medlem i den nazivänliga riksföreningen "Sverige/Tyskland"- får ta över ansvaret för de prominenta gästerna som tillsvidare får flytta in i Ankarcronas stora luxuösa villa i Saltsjöbaden. Efter en tid hos Ankarcrona flyttar de vidare till det

pittoreska pensionat Rönnebo ute i Trosa. De insmugglade nazistiska krigsförbrytarna får det lugnt och behagligt i Sverige och kan dricka champagne och vin där de sitter i den vackra idyllen vid pensionat Rönnebo i ett vårsoligt Trosa.

"Det blev en vacker hjältesaga alla svenska skolbarn skulle lära sig"

Den åttonde maj berättade Schellenberg för en vän att Folke Bernadotte lovat honom "frihet och säkerhet" i Sverige, samt kostnadsfritt och komfortabelt boende på hans bekostnad. Bernadottes fru, amerikanskfödda Estelle Manville, hade till och med lovat att föra honom till USA och garanterade honom en storslagen karriär där på villkoret att han bekräftade att hela räddningsaktionen i Tyskland hade varit Folke Bernadottes idé och verk från början till slut.

Bara några dagar efter hemkomsten från Tyskland sätter Folke Bernadotte sig ner och börja skriva på sina memoarer. Vid sin sida har han sin nyvunna vän kontraspionagechefen Walter Schellenberg. Tillsammans sitter de vid varsin skrivmaskin och skriver berättelsen om de vita bussarna snabbt som ögat. Kanske lite för snabbt. För det tar bara sex veckar från det att Bernadotte skriver första meningen tills dess att hela boken är skriven, korrigerad, godkänd, tryckt, och utgiven. Boken får titeln "Slutet" och finns ute i handeln redan innan midsommar. Den beskriver dock bara Bernadottes självförhärligande version av expeditionen och han är inte blygsam i sin roll som expeditionsledare. Walter Schellenberg får också en framstående roll i boken och SS-officeren får dessutom ge sitt personliga perspektiv av händelsen i boken.

Helt ogenerat framställer Bernadotte sig själv och nazisten Schellenberg som de största och enda hjältarna i historien om de vita bussarna. Med lika kunglig självklarhet lyckas Bernadotte undvika att nämna alla de andra som med risk för

Det var här vid pensionat Rönnebo i Trosa Folke Bernadotte och Walther Schellenberg tillsammans delvis skrev sina memoarer som blev böckerna "Slutet" och "The Labyrinth" (hovra bilden).

sina liv också hjälpte till. En rad mycket viktiga personer i och runt om det politiska spelet med Himmler nämns aldrig i boken, inte heller det faktum att frivilliga svenska Röda-korsare omkom under de farliga resorna eller att man dumpade av 2000 svårt sjuka lägerfångar och lämnade de åt sitt öde. Boken "Slutet" blir ändå en bästsäljare och översätts till flera språk. Den kom sedan under årtionden bli rättesnöret alla svenskar skulle känna till i det svenska folkhemmet. Den blev beviset att vi alltid stod på rätt sida av historien.

När amerikanarna under hösten 1945 kräver att den insmugglade gruppen av SS och Gestapo-officerare ska utlämnas till rättvisan och dömas för sina krigsförbrytelser håller Folke Bernadotte ett långt försvarstal till nazisternas försvar. Under tiden i Sverige tvättas också deras komprometterande titlar bort. Nu är till exempel Heinrich Rennau bara en "kanslisekreterare" och Franz Göring är bara en simpel "köpman". Under hösten 1945 repatieras de tillbaka till Tyskland. En del får något års fängelse medan en del andra helt slipper undan straff. Tiden i Sverige har tvättat bort mycket av deras mörka förflutna och ingen får egentligen ett rättmätigt straff för sina krigsförbrytelser mot mänskligheten. Det kan de tacka den svenske hjälteriddaren Folke Bernadotte för! Walter Schellenberg döms först till sex års fängelse men släpps av "hälsoskäl" 1951. Han slår sig ner i Verbania Pallanza i Italien, utfattig. Den franske modeikonen Coco Chanel betalade för hans uppehälle. Walter Schellenberg avled i cancer 1952.

Folke Bernadotte hade all anledning att skriva boken "Slutet" på det sätt han gjorde. Han visste hur tyskvänliga det svenska kungahuset var. Bernadotte såg direkt möjligheterna att finjustera den svenska historiebeskrivningen och tog snabbt kommandot över historien med sin bok om de vita bussarna. Det är idag ingen hemlighet att just kungahuset var de mest nazistvänliga av alla de nazistvänliga i Sverige. Kung Gustav V var uttalad nazivänlig. Han krävde att regeringen skulle godkänna att tyskarna fick transportera soldater och en hel krigsdivision genom Sverige. Han åt lunch med Adolf Hitler och han dekorerade Herman Göring med utmärkelsen "Svärdsorden" bara några veckor efter den fruktansvärda "Kristallnatten" som räknas som startskottet för Förintelsen och Gustav V hade sagt att han "...vid Gud hoppas Nazityskland segrar i kriget".

Även Sveriges blivande kung, Gustav V´s barnbarn, arvprins Gustav Adolf och hans tyska fru Sibylla var uttalat tyskvänliga. De träffade Hitler ett flertal gånger och arvprins Gustav Adolf fick äran att sitta vid Adolf Hitlers högra sida vid de olympiska spelen i Berlin 1936. (Herman Göring satt på Hitlers vänstra sida) Sibyllas bror och båda föräldrar var också aktiva i den nazistiska rörelsen och medlemmar i nazistpartiet. Folke Bernadotte som nu med egna ögon sett nazismens ohyggliga grymhet förstod snabbt vikten att tvätta bort allt som kunde uppfattas som tyskvänlighet från det svenska hovet. Han förstod att allt som hade med Tyskland att göra skulle väcka hat och avsky under årtionden framöver. Därför hade också Folke Bernadotte och kungahuset störst anledning att sopa de bruna spåren under mattan när kriget väl var över och fabricera en sann hjältesaga där vita bussar kämpade mot onda bruna nazister. Folke Bernadotte såg chansen att rädda situationen för monarkin nu när alla korten skulle synas efter kriget. Det blev en vacker hjältesaga alla svenska skolbarn skulle få läsa om. Att Bernadotte med sin kungliga börd lyckades neutralisera de tidigare kungliga nazist-

sympartierna råder det ingen tvekan om. I sagoboken "Slutet" är det ju den kunglige greven själv -utsänd av konungariket Sverige- som kämpar mot ondskan i krigets inferno i Tyskland -mot nazisterna!

"...men om just detta stod det inget om i våra historieböcker..."

Under åren har det spekulerats vad Folke Bernadotte själv stod politiskt. Med nära personliga band till högt uppsatta SS-män har det frågats om Bernadotte rent av var nazist själv. Förmodligen var han inte det men många anser dock att Bernadotte precis som en majoritet inom hovet var mycket tyskvänlig, vilket naturligtvis inte är samma sak som att vara nazist. Många anser han i grunden var antisemit då han faktiskt aldrig aktivt förhandlade med Himmler om judarna, vilka man visste behandlades sämst i koncentrationslägren.

Den antisemitiska hållningen kom att visa sig allt tydligare några år senare då Bernadotte var förhandlare mellan israeliter och palestinier i Mellanösternkonflikten. Alltmer ställde sig Bernadotte på arabernas sida vilket väckte stor misstro och ilska hos israeliterna. Till slut blev måttet rågat. I Jerusalem den 17 september 1948 kliver fyra män ur den sionistiska paramilitära "Sternligan" fram och mördar Folke Bernadotte som hämnd för att han inte förhandlat fram bättre villkor för judarna och den nybildade staten Israel. Mördarna hyllades nästan som hjältar i Israel efter mordet och Sternligans ledare Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister.

Röda Korsets verksamhet bygger på sju olika grundprinciper som används i alla Röda Korsets organisationer världen över. Grundprinciperna ska kunna hjälpa personalen att agera i olika situationer som uppstår, oavsett om det gäller en

Karavanen av bussar, lastbilar, motorcyklar och bärgningsbilar strax innan de anländer till Friedrichsruh den 12 mars där Röda-korset upprättar sin bas.

Bild-1-Vita-bussarna-scaled_edited_edite

världskatastrof eller en mindre lokal olycka. De sju grundprinciperna är: humanitet, opartiskhet, neutralitet, självständighet, frivillighet, enhet och universalitet (vilket är en filosofisk term för allmängiltighet).

Att Röda-korset till slut fick tillåtelse att hämta hem vilka man ville -oavsett religion, nationalitet eller etnicitet- kom som ett förslag från Heinrich Himmler själv, inte från Folke Bernadotte! Som ordförande för svenska Röda-korset- förhandlade han enbart utefter nationalitet -aldrig utefter vårdbehovet. Målet för Röda-korset är att ”skydda liv och hälsa och värna respekten för människovärdet samt att främja ömsesidig förståelse och vänskap, samarbete och varaktig fred mellan alla folk.” Eftersom Röda Korset är en neutral självständig organisation görs alltså ingen skillnad mellan människor, oavsett religion, politisk åsikt, nationalitet eller etnisk tillhörighet. Syftet med organisationen är att i första hand hjälpa de människor som är i störst behov av vård. "Allas lika värde" är således en viktig inställning för att bevara förtroendet. Ordförande för svenska Röda-korset; greve Folke Bernadotte lyckades under aktionen med de vita bussarna i princip bryta mot alla av organisationens egna grundprinciper.

För det är ett underordnat historisk faktum att Svenska Röda korset transporterade bort 2000 fångar av annan nationalitet till andra - redan tömda- tyska koncentrationsläger, allt för att bereda plats för 3000 skandinaver i Neuengamme. Bernadotte själv, militära befäl, chaufförer och åtminstone ett hundratal svenskar har känt till detta. Även om transporterna var för en god sak, gjordes de på bekostnad av andras liv. Detta är ett av de mörkaste kapitlen i svensk historia ändå har händelsen förtigits sedan 1945. I de vita bussarna transporterades fångarna mot en, i de flesta fall, säker död. Fångar som dog för de valdes bort av räddningspersonalen. Fångar som dog för de inte var skandinaver. Men om just detta stod det inget om i våra historieböcker...

Vissa skeenden lyfts fram som betydelsefulla, andra underordnas dem. Sverige, som var ett neutralt och alliansfritt land, borde därför inte ha något att vinna eller förlora på att förvanska historien, men detta är allt annat än korrekt. När det blev uppenbart att Hitler skulle förlora kriget blev det också lika uppenbart att regeringen nu ställt oss på fel sida av historien. Redan långt före och under kriget, ända fram till november 1944, stod vi på Nazitysklands sida. Vi sålde all den järnmalm Hitler behövde för att kunna bygga sina vapen och därefter sålde vi alla de kullager som höll hela Hitlers krigsmakt rullandes. Vi lät Nazitrysland transportera 2,1 miljoner soldater på våra järnvägar och vi lät en hel nazitysk krigsdivision genomkorsa vårt land. Vi lät Hitler förvara 30 000 ton krigsförnödenheter på vårt territorium och vi hjälpte Hitler med såväl mineringar i Östersjön som med u-båtsnät i Öresund. Vi

hade redan innan kriget infört Jude-passen och bedrev en ytterst restriktiv flyktingpolitik mot flyende judar. Till råga på allt införde vi en strikt censur mot kritik av Hitler, Nazityskland och nazismen i Sverige! Och denna censur infördes många år innan kriget bröt ut...

"...och vi svalde allt med hull och hår"

Så det var inte bara det kungliga hovet som var i desperat behov att framställas i ett nytt ljus. Även Sverige som nation måste snabbt tvätta bort och förneka det faktum att vi stod på fel sida av historien, före och under kriget. Innan andra världskriget ens var slut hade Socialdemokraterna med statsminister Per Albin Hansson i spetsen sparkat ut de tre övriga partierna ur samlingsregeringen och ensamt återtagit tagit makten i Sverige.

Nu hade man förvisso haft hela makten även under samlingsregeringens tid då man vann riksdagsvalet 1940 med hela 53,8% av svenska folkets röster. Det är den största politiska valsegern någonsin i Sverige och enda gången ett politiskt parti fått över 50% av rösterna i Sverige. Man har således aldrig haft mer makt än under den period socialdemokrater idag hävdar man inte hade något ansvar alls! Med de politiska motståndarna ur vägen skulle nu partiet som kom att regera fram till 1976 bygga de vackra kulisser som vi svenska medborgare skulle indoktrineras i och i byggandet av dessa kulisser blev de vita bussarna viktiga verktyg.

På samma sätt som Folke Bernadotte behövde tvätta bort nazismen inom hovet behövde Socialdemokraterna tvätta bort den nazivänliga svenska hållningen. De vita bussarna blev därför det nödvändiga bevis att vi aldrig haft ett samröre med Hitler eller nazismen under kriget. Historien om de vita bussarna har därför blivit till en svensk hjältesaga. Kanske för att fylla tomrummet av svenska rättfärdiga

Ett av de fordon från "de vita bussarna- expeditionen" som idag finns bevarade för eftervärlden. (Hovra bild för Mc)

aktioner under kriget. Järnmalmen, kullagren, permittenttrafiken, Engelbrechtdivisionen, dödskallekompaniet, Öresundspärren eller tyskmagasinen kunde vi nu äntligen glömma. Det var från och med nu de vita bussarna skulle lyftas fram i strålkastarljuset av den nya moraliska supermakten - Sverige.

Partiet kunde efter kriget -precis som Folke Bernadotte- ta fram ett nytt blankt papper och skriva ner en fantastisk hjältesaga om den moraliska supermakten som med hjälp av de vita bussarna bevisade hur tappra och modiga vi var under kriget. Att vi som det rena samvetets främsta budbärare alltid stod på humanismens sida, inte nazismens och ondskans sida. För trots att vi var neutrala och alliansfria och inte ens deltog i något hemskt krig så störtade vi frivilligt huvudstupa in i Hitlers inferno för att rädda och frita tiotusentals judar och andra fångar ur de nazityska koncentrationslägren. Det var detta svenskarna tvingades lära sig i skolan under de kommande årtiondena - och vi svalde allt med hull och hår!

Men hur gick det för alla de koncentrationslägerfångarna som kom till Sverige? Fick de också vila ut och skåla i champagne efter krigets alla fasor på ett svenskt pittoreskt pensionat i vårsolen? Fick de den vård de var i akut behov utav? I Bosse Lindquists radiodokumentär "-Ta judarna sist" från 1998, berättar bland annat Ida Ardorf som kom med de vita bussarna från koncentrationslägrens fasor följande:

"-Efter karantän i Malmö där våra tillhörigheter från togs oss fick vi lite kläder och sedan skickades vi till Halland, till byn Skottorp där vi tvingades arbeta ute på fälten. Förmannen Åhman förklarade att ska man äta i Sverige måste man också arbeta och göra rätt för sig. De behövde arbetskraft och vi fick bo i byskolan. Vi

tvingades hacka betor och potatis ute på de stora fälten. Det var kallt och blåsigt och det var inte bra för vår hälsa.

Då hade jag bara varit fyra dagar i Sverige."

"En vit lögn blev viktigare än en brun sanning"

Hur många räddades då av de vita bussarna? De flesta svenska skolelever fick under återstoden av 1900-talet lära sig att de vita bussarna räddade 30 000 lägerfångar ur de nazityska koncentrationslägren. I vårt undermedvetna förvandlas detta till att vi räddade 30 000 judar undan gaskamrarna.

Idag vet vi att dessa siffror är en medveten överdrift. Siffrorna i etablerade verk såsom Nationalencyklopedin och Focus räknar även in de tysksvenskor som inte ens var i behov av vård och alla de 10 000 flyktingar som kom till Sverige efter kriget. Röda-korset har idag själva reviderat ner siffran till hälften, 15 345 personer. Då ska man komma ihåg att i dessa 15 000 finns de som skeppades över med fartyg och alla de som kom till Padborg med de så kallade "spöktågen".

Totalt kom 5 072 fångar till Neuengamme utöver de 2 300 som tyskarna körde till lägret eller som redan fans här innan räddningsaktionen började. Därutöver fick man under räddningsaktionens slutskede transportera fångar direkt från lägren Theresienstadt och Ravensbruck till Sverige. Dessa direkt transporter omfattade totalt 523 fångar. Räknar vi samman allt transporterade "De vita bussarna" 7 895 personer till Sverige och bara en bråkdel av dessa var judar. Det vi med säkerhet kan räkna in är blott 1 450 judar, av dessa var 1000 polskor och övriga 450 skandinaver. Ändå säger vårt undermedvetna -än idag- att vi räddade 30 000 judar!

Idag vet vi att bussarna inte var så vita och rena. Bussarna var betydligt mer brunskitiga än vad vi svenskar fick veta. Sanningen om vad som faktiskt hände nere i Tyskland passade inte in i den nya kollektiva självbilden av Sverige.

Räddade och räddade? Vi glömmer också bort att när de första vita bussarna

rullade in Tyskland i mars 1945 hade ryska Röda Armén redan klippt upp taggtrådsstängslen, stängt av gaskamrarna, släckt krematorieugnarna och befriat fångarna i Auschwitz-Birkenau redan 1½ månad tidigare. Men detta faktum togs inte med i våra skolböcker.

Inte heller att hela expeditionen med de vita bussarna från början var på ett norskt initiativ och utfördes mestadels av danskar med danska fordon. Att hjälpaktionen dumpade 2000 svårt sjuka och skadade fångar för att bereda plats åt mer välmående skandinaver fick ingen prata högt om. Att frivilliga svenska Röda-korsare dog under expeditionen, blev invalidiserade för livet eller fick livslånga trauman nämndes aldrig. Att fångar dog efter de kommit till Sverige eller hur de överlevande behandlades i Sverige förtegs också. Att nationalhjälten Folke Bernadotte hjälpte nazityska krigsförbrytare fly undan rättvisan till Sverige är likaså utraderat ur historien.

Detta var inget vi skulle få reda på då det helt enkelt inte passade in i bilden på den moraliska supermakt det styrande politiska partiet skulle måla upp som vår kollektiva självbild efter kriget. Det var helt enkelt berättelser som inte passade in i manuskriptet till det nya svenska folkhemmet. Inget vi simpla medborgare behövde få veta. Vi skulle bara få se de vackra kulisser partiet målade upp för sina medborgare som visade den svenska ljusa sanningen.

"Stå på rätt sida av historien"

Efterforskningar ger den svenska hjältesagan en besvärande baksida. Kommer framtida historieböcker att skrivas om eller nyansera berättelsen om de vita bussarna? -Nej, sannolikt blir det inte så. Den svenska socialistiska indoktrineringen om de vita bussarna sitter för långt in i den svenska folksjälen. Vår vilja att lära av historien är betydligt mindre än vårt behov av att skapa myter och hjältesagor. Speciellt vad gäller Sveriges passiva roll i kriget. Att vi var neutrala i kriget är något vi svenskar ska lära oss att vara stolta över. Vår neutralitet gjorde oss lite bättre än alla andra. Det fungerade ju bra, ända tills någon frågade vilka som skulle besegrat Hitler om alla andra hade gjort som vi!

Vi behövde snabbt något oskuldsfullt vitt som bevisade hur goda, hjälpsamma och humana vi var under kriget. Vi behövde den perfekta bortförklaringen och denna perfekta bortförklaring blev de vita bussarna. Berättelsen om hjälpaktionen är en vacker -men hårt censurerad- hjältesaga för sanningen är allt annat än vit och vacker.

Folke Bernadotte använde berättelsen för att tvätta bort naziststämpeln över det svenska kungahuset och regeringspartiet använde den i sin dolda agenda och i sin propaganda för att vinna svenska folkets röster och förtroende med. De målade upp en bild av Sveriges krigsinsatser under kriget och det var bara denna, propagandaversionen, vi fick läsa om i skolan på historielektionerna.

Partiet som framställde Folke Bernadotte och SS-officeren Walter Schellenbergs version av historien som den sanna!

Denna artikel är ingen kritik mot alla de svenska kvinnor och män, som med stor risk för sina egna liv, frivilligt åkte ner till krigets Nazityskland för att undsätta lägerfångar. De gjorde alla en heroisk insats! Denna artikel är heller ingen kritik mot Röda-korsets ambitionen att hjälpa nödställda människor. Denna artikel uppmärksammar bara det faktum att Folke Bernadotte och Socialdemokraterna använde de vita bussarna i sitt eget propagandasyfte och att man medvetet mörklagt och censurerat det som inte passade in i den förskönade bild av Sveriges krigsinsatser som de ville skapa till sin egen fördel.

-Visst, vi gjorde så vissa fångar överlevde men på bekostnad av att andra dog. Ändå är det bara första halvan i den meningen som finns med i våra historieböcker! De nyskrivna historieböcker som låg prydligt upplagda på skolbänkarna i det svenska folkhemmet. Historieböcker som helt dikterades och författades av ett och samma politiska parti efter kriget. Historiebeskrivningar alla svenska pojkar och flickor skulle lära sig. Historiebeskrivningar ingen vågade ifrågasätta.

Trots att det har gått så många år sedan räddningsexpeditionen lämnade Sverige har historien om de vita bussarna fortfarande inte ändrats. Det är en av de mest omtalade händelserna i svensk historia och än idag är historikerna inte ense om räddningsexpeditionens utgång. Historieskrivningen har valt att lyfta fram minnena efter expeditionen framför den verkliga sanningen. Frågan om vem som bär ansvaret för det lidande människor utsattes för under hjälpaktionen står fortfarande obesvarad. Och vem bär ansvaret för Sveriges moraliska skuld? När beslutet togs om att en svensk räddningsexpedition skulle sändas till Tyskland 1945, visste ingen hur den skulle komma att påverka den svenska historien.

Idag vet vi att Folke Bernadotte och Socialdemokraterna lyckades med konststycket att mörklägga den bruna sanningen och framställa Sverige -likt bussarna- som det vita ljusa framtidshoppet. Och de lyckades - för vi gick ju på lögnerna! Den fantastiska hjältesaga vi fått lära oss vara sanningen om de vita bussarna är till syende och sist bara en uppdiktad sagoberättelse författad av antisemiten Folke Bernadotte och en av hans bästa vänner, den

nazistiska krigsförbrytaren och SS-officeren Walter Schellenberg. Och denna berättelse har sedan 1945 används som den sanna beskrivningen av Sverige under kriget av just det politiska parti som idag hävdar att de "stå på rätt sida av historien". För i deras röda Sverigebild är en vit lögn viktigare än en brun sanning!

// Anders Johansson.

Jag är ett stycke. Klicka här när du vill lägga till din egen text och redigera mig. Det är lätt.